Bo I. Cavefors
i de Maistre/Cavefors pjäs
Den Spetälske i Staden Aosta
Spelad i Malmö, februari 2005
Xavier de Maistre / Bo I. Cavefors
DEN SPETÄLSKE OCH OFFICEREN
Såväl författarens originaltext Le lépreux de la cité d'Aoste från 1811 som Hjalmar Lundgrens översättning från 1949, här totalt reviderad, moderniserad, omstrukturerad, utökad, försedd med scenanvisningar samt tillägnad min gode vän Den Unge Riddaren.
Bo I. Cavefors
+ + +
Introduktion
Xavier de Maistre föddes i Chambery, i franska Savoyen, år 1765, och dog, vid hög ålder, 87 år…, i St. Petersburg år 1852. Yngre bror till den mer kände författaren Joseph-Marie, hertig av Maistre. Föräldrarnas namngivning av de båda sönerna visar på säker förankring i katolsk tro och tradition. Den äldste sonen döptes efter Josef och Maria, Jesus far och mor. Den yngre sonen uppkallades efter Francisco Xavier, Ignatius av Loyolas vän och färdkamrat, missionens apostel.
Xavier de Maistre förlorade sina officersepåletter när Sardinien 1792 tvångsåterförenades med Frankrike. Några år senare tjänstgör han i den österrikisk-ryska armé som med viss framgång försvarade de habsburgska intressena i norra Italien. Efter den förste Napoleons olycksaliga äventyr återvänder Xavier de Maistre till hemön, som tjänsteman. Papper och pärmar istället för kulor och gevär. Passade inte. Säkerligen inte rätt miljö för en sökande själ. Så småningom hamnar officeren/författaren i Ryssland och deltar i strider i Kaukasus. Tjetjenien var då som nu en oroshärd. Moskva beskyllde då som nu tjetjenierna för att vara ett folk sammansatt av rövarband och terrorister.
För Xavier de Maistre var författarskapet endast en aristokratisk fritidssysselsättning. Det mest berömda verket, Voyage autour de ma chambre skrev han under fyrtiotvå dagars arrest efter att ha duellerat i Turin. Redan i den boken (tryckt 1795 i Lausanne) finns den lätta konversationstalang och oförskräckta nyfikenhet som Xavier de Maistre utvecklar till fulländning genom sitt alter ego, Officeren, i Den Spetälske i staden Aosta. Huvudrollen i denna enaktare innehar emellertid Den Spetälske, som elegant försvarar sin rätt att få leva sitt liv i avskildhet, utan den påträngande nyfikenhet Officeren visar. Officerens nyfikenhet är emellertid inte av det grällt turistfolkliga slag som är frånstötande och vulgärt. Tvärtom försöker han hela tiden finna beröringspunkter mellan den spetälske eremitens påtvingade ensamhet och sin egen frivilligt sökta ensamhet därute i den vilda världen. I deras konversation, som roterar kring de romantiska begreppen kärlek och död, trånad efter kroppslig kärlek och meditativt celibat, finns många undertoner. Framför allt vill författaren visa hur behovet av, längtan efter, kroppslig kärlek, kan sublimeras genom kärleken till Gud, samme Gud som ger sådan kroppslig kärlek fritt utrymme hos andra människor. Genom kärleken till Gud upplever Den Spetälske eremiten lycka när han ser kärleken mellan de människor han på avstånd kan iaktta från sin trädgård och hans eget behov av kärlek transformeras till barnen som plockar blommor i hans trädgård ("När de sedan går sin väg, tittar de upp mot mig, där jag står i fönstret, de ler och ropar "Farväl du spetälske". Sådant gör mig lycklig."). Författaren tangerar också, försiktigt, temat förbjuden kärlek: kärleken, också den fysiska, mellan bror och syster, mellan två män. I denna subtila text kan man även ana den sexuella spänningen mellan Officeren och Den Spetälske. Men kan en sexuell relation vara möjlig mellan den oberörbare spetälske och den på evig gesällvandring sökande officeren? Xavier de Maistre's svar blir: Nej. Vad som kunde utvecklats till nära vänskap, till kärlek, bränns snabbt ned till aska. Avskedsreplikerna är konventionella ("Den Spetälske: Farväl, främling, lev lycklig… Farväl… …för alltid!"). Mötet och samtalet mellan de båda männen är slut, dramats mystik är bruten. Allt återgår till det normala: ensamhet.
Dramat spelas av nakna aktörer. Det är till texten - också till kropppen som text - till dialogen mellan Den Spetälske och Officeren intresset bör riktas, ej till tidstrogna och därmed tidsbundna kläder. Överdriven scenrekvisita hör ej hemma i denna nakna dialog om katolsk tro, ensamhet och åtrå.
Jag har tagit mig friheten att förvandla framför allt några av Den Spetälskes repliker/monologer till att berättas av Berättaren och Officeren. Antalet medverkande har därmed utökas från två till tre. Dessutom har Miserere samt en Bön för döende lagts in som en del av skådespelet. I de Maistre's version är dessa texter endast omnämnda.
Bo I. Cavefors
+ + +
På scenen: två skärmar, format 2x2,5 respektive 2,5x2 m. Skärmarnas ena sida med motiv från staden Aosta respektive av den borg där handlingen utspelas; skärmarnas andra sida en form av collage med erotiska undertoner. Eller: 3 enkla stolar. Eller: 3 grå kuber.
Originalmusik: Jörgen Andersson och Ulf Marknäs.
Personer:
Den Spetälske, helt naken.
Officeren, helt naken, bortsett från ett par tidsenliga ridstövlar, samt piska.
Berättaren, helt naken, bortsett från ringar eller annan utsmyckning av penis.
Scenen ligger i absolut mörker. Musik. Ljus. De tre aktörerna intar och förblir i samma positioner medan musiken fortsätter 5-7 minuter.
Häftigt åskväder, hårt regn och blixtar. Musik som tilltar i styrka samtidigt/efterhand som åskregnvädret avtar. Ljus riktas mot Berättaren som träder fram och börjar skådespelet.
+ + +
BERÄTTAREN För tvåhundra år sedan var södra delen av den lilla kurortsstaden Aosta, i nordvästra Italien, ett öde landskap. Området bestod av odlade fält och ängsmarker, omgivna av på ena sidan vallar, återstoden av en ringmur som uppförts under det romerska imperiets storhetstid, då staden bar namnet Augusta Prætoria. På andra sidan om denna gräsbevuxna vall fanns murar, trädgårdar och några hälsobringande källor. Är detta av intresse? Ja, det ensliga området fascinerade resenärer som förirrat sig dit, därför att invid stadsporten fanns dåförtiden fortfarande kvar ruinerna av det gamla slott där greven René de Chalans på 1400-talet lät sin hustru, prinsessan Marcie av Braganza, dö av svält… enligt folksägnen. Folket i trakten kallade detta slott för Bramafan, som betyder "hungerskri".
Några hundra steg bortom slottsruinen fanns ett fyrkantigt torn. Det var en del av den gamla muren från antiken och uppfört av marmor. Det kallades för "fasans torn" eftersom man trodde att det var bebott av spöken. Äldre människor i Aosta kunde så sent som vid 1800-talets början mycket väl erinra sig att de i nattens mörker sett en stor vit kvinna, med en lampa i handen, komma ut från tornet.
Vid sekelskiftet mellan 1700-talet och 1800-talet reparerades detta torn och kringgärdades med ett staket. Varför? Jo, för att stadens styrelse beslutat att i tornet och i trädgården internera en spetälsk man. På så sätt kunde man hålla honom isolerad från andra människor, och samtidigt ge honom största möjliga frihet att sköta sig själv. Det näraliggande Sankt Moritz sjukhus beordrades att förse Den Spetälske med mat, kläder, möbler och redskap för trädgårdsarbete. De enda som besökte Den Spetälske var en präst, som kom för att ge honom Guds välsignelse och ta emot hans bikt, och den man från sjukhuset som varje vecka försåg honom med vad han behövde för att hålla sig vid liv.
Det pågick krig i Alperna mellan franska och habsburgska trupper. En fransk officer som var i tjänsteärende i Aosta passerade en dag Den Spetälskes trädgård. Denne franske officer är i detta drama författarens alter ego. Porten till trädgården stod öppen. En okänd kraft drog officeren mot trädgården. I trädgårdens dunkel skymtade han en enkelt klädd man som, djupt försjunken i tankar, stod lutad mot ett träd. Mannen, Den Spetälske, vände sig om mot officeren och sade:
DEN SPETÄLSKE Vem är Ni? Vad söker Ni?
OFFICEREN Ursäkta en främling, jag beundrar verkligen Er trädgård… …men jag vill inte på något sätt störa Er.
DEN SPETÄLSKE Nåja… kom bara inte närmare, kom inte närmare… framför er har Ni en olycklig människa… jag är… spetälsk.
OFFICEREN Vilken olycka… men Er olycka får mig inte att springa min väg, olyckan skrämmer mig inte, jag tänker inte fly... Jag brukar inte fly olyckor. Men… om jag med min närvaro irriterar er, ger jag mig naturligtvis genast iväg.
DEN SPETÄLSKE Nejnej, är det så… så stanna… om ni vågar stanna också sedan ni sett mitt ansikte.
OFFICEREN (ser förskräckt på Den Spetälske) Jag stannar mer än gärna. Slumpen förde mig hit, men jag stannar därför att jag vill lära känna Er.
DEN SPETÄLSKE Lära känna… jag väcker aldrig annat än medlidande.
OFFICEREN Jag blir lycklig… om jag kan trösta er.
DEN SPETÄLSKE För mig är det en tröst bara detta att möta en människa och att få höra rösten från en man som inte flyr när han ser mig.
OFFICEREN Vi kan väl pratas vid en stund… dessutom undrar jag hur Er bostad ser ut.
DEN SPETÄLSKE Mer än gärna. Gå några steg mot söder, där håller jag på med en liten blomrabatt som Ni kanske tycker om. Det är vackra blommor som kommer från frön av vilda blommor som växer i Alperna. Jag försöker förädla dem… fullända dem.
OFFICEREN Fantastiskt! Sådana blommor har jag aldrig sett tidigare!
DEN SPETÄLSKE Titta på den här lilla rosbusken… en ros utan törnen. I vanliga fall växer den bara högst upp på alptopparna. Men nu när jag försöker förädla den och odla den förlorar den snabbt sin särprägel och skjuter törnen…
OFFICEREN…som symbol för otacksamhet…
DEN SPETÄLSKE Kanske… Blommor Ni tycker är vackra får Ni gärna plocka och ta med Er. Det är ofarligt att röra vid dem… Jag har visserligen planterat dem och jag har haft glädje av dem när jag vattnat och sett på dem… men jag har aldrig rört vid dem!
OFFICEREN Varför?
DEN SPETÄLSKE Varför… jo, därför att jag är rädd att smitta ner dem… och då skulle jag aldrig kunna skänka bort dem.
OFFICEREN Till vem ger Ni bort dem?
DEN SPETÄLSKE Till den som kommer från sjukhuset med mat och annat jag behöver. Ibland kommer barn inifrån staden, fram till trädgårdsporten. Då går jag upp i tornet för att inte skrämma dem eller råka smitta dem. Från fönstret ser jag barnen leka och plocka med sig några blommor. När de sedan går sin väg, tittar de upp mot mig, där jag står i fönstret, de ler och ropar "Farväl du spetälske". Sådant gör mig lycklig.
OFFICEREN Här finns många olika slags växter… som Ni samlat… vinrankor, fruktträd…
DEN SPETÄLSKE Ja, men alla växterna är ganska unga. Jag har själv planterat dem. Vinrankan låter jag klättra upp utefter den forntida muren… där på krönet har jag röjt undan till en liten promenadstig. Det är mitt favorittillhåll. Kom med… stig på stenarna, här… jag har själv byggt trappan… men håll er i muren…
OFFICEREN Vilken fantastisk plats att vara ensam på… Som skapt för en isolerad mans drömmar!
DEN SPETÄLSKE Jag älskar den här platsen. Härifrån ser jag ut över slätten och jag ser när man arbetar på åkrarna. Jag ser allt som händer på ängarna, men ingen ser mig.
OFFICEREN Jag avundas stillheten och ensamheten. Man är i en stad men man tror sig vara i en öken…
DEN SPETÄLSKE Ja, det är inte bara i skogar och bland bergen det finns ensamhet. Den olycklige är ensam var han än befinner sig.
OFFICEREN Vad var det som förde Er till just den här platsen? Är Ni härifrån?
DEN SPETÄLSKE Jag föddes i furstendömet Oneille… vid havet. Jag har bott här de senaste femton åren. Mitt liv består av en enda lång och enformig olyckskrönika.
OFFICEREN Ni har alltid varit ensam?
DEN SPETÄLSKE Mina föräldrar dog när jag var barn. Mitt enda syskon, en syster, dog för två år sedan. Vänner vet jag inte vad det är…
OFFICEREN Olycklig?
DEN SPETÄLSKE Guds vilja!
OFFICEREN Säg mig… vad heter Ni?
DEN SPETÄLSKE Det är förfärligt… men jag heter Den Spetälske! Ingen vet mitt släktnamn och ingen vet mitt dopnamn… jag ÄR Den Spetälske, det är mitt namn och min titel. Och må aldrig någon få veta vem jag verkligen är!
OFFICEREN Er syster, bodde hon här hos Er?
DEN SPETÄLSKE Ja, under fem år bodde hon med mig, här. Hon var lika olycklig som jag, delade mina plågor medan jag försökte mildra hennes…
OFFICEREN I denna fruktansvärda ensamhet… vad sysslar Ni med?
DEN SPETÄLSKE Ha…att beskriva en enstörings liv skulle bli alltför enformigt att höra för en man som är van vid att röra sig ute i världen…
OFFICEREN Kanske… men Ni känner inte världen… jag har aldrig varit lycklig därute i världen… Jag är enstöring och isolerad av eget val. Jag tror det finns fler likheter mellan Er och mig än Ni anar. Men jag måste erkänna att den eviga ensamhet som Ni tvingas leva i, skulle jag ha svårt uthärda… jag kan helt enkelt inte förstå den!
DEN SPETÄLSKE Kristus Jesus lär oss att människan som vill följa Honom, och som väljer klostercellen, kommer att finna friden just där. Jag anar numera sanningen i detta… Känslan av ensamhet trängs undan av praktiskt arbete. En man som arbetar med sina händer är aldrig totalt olycklig… Det vet jag av egen erfarenhet. Under de vackra årstiderna har jag mycket att göra med trädgården, med rabatter och blommor. Under vintermånaderna tillverkar jag korgar och mattor och syr mina kläder. Varje dag lagar jag mat av det jag får från sjukhuset. Timmarna som blir över? Ja, då ber jag. Ett år går väldigt snabbt.
OFFICEREN Mig förefaller ett år som ett sekel…
DEN SPETÄLSKE Det är olyckor och bekymmer som får timmarna att förefalla som evigheter. Men trots detta flyger åren iväg med samma hastighet… Tro mig, vid olyckans yttersta gräns finns det alltid en glädje som få människor känner och som Ni kanske tycker är oförnuftig. Vad är det för glädje? Jo, glädjen över att finnas till, glädjen över att andas. Under de vackra årstiderna stannar jag ofta hela dagar här på min vall, för att njuta av den friska luften och av den vackra naturen. Då är alla mina tankar utan form och innehåll. Inga sorger tynger mig. Mina blickar vandrar runt på fälten och in bland klipporna. Landskapet är så inpräntat i mitt minne så att det blivit en del av mig själv… varenda plats är en vän som jag varje ny dag återser med glädje.
OFFICEREN Jag känner ofta något liknande… när jag är bekymrad, ledsen, när jag i människors hjärtan inte finner det mitt hjärta söker… då ger mig naturen och livlösa ting, ro och tröst. Klippor, träd och alla skapade varelser ser jag då som vänner som Gud skänkt oss.
DEN SPETÄLSKE Ni har rätt, så reagerar också jag. Jag verkligen älskar allt detta som följer mig genom hela livet och som jag ser varje dag. Innan jag går in i min cell på kvällen sänder jag en tacksam tanke till glaciärerna i Ruitorts, till de mörka skogarna på Sankt-Bernhards sluttningar och till vinbergen i Rhême-dalen. Jag inser ju att Guds härlighet är lika uppenbar i en myra som i hela universum, men trots det kan jag inte undgå att bli förhäxad av de höga bergen. Kalla det gärna för religiös extas, det jag upplever när jag ser dessa väldiga berg, klädda av evig is. Men jag har mina favoritplatser, som jag älskar mer än andra platser, i denna väldiga värld av bilder. Till dem hör den eremithydda Ni ser där borta… däruppe på toppen av berget vid Charvensod. Ensam i skogens djup, vid en öde slätt, når den sjunkande solens sista strålar just dit… Jag har aldrig varit där… men trots det blir jag oändligt glad när jag ser den. När dagen går mot afton och jag sitter i min trädgård, vilar mina ögon på den ensliga hyddan… i min fantasi, i mina tankar, är jag där! På något underligt sätt äger jag denna hydda. I mitt undermedvetna känner jag att jag en gång levt där… det var lyckliga dagar, som plånats ut och försvunnit ur mitt minne. Och jag blir lycklig när jag ser mot bergen i fjärran, som vid horisonten smälter samman med himlen…. Avståndet, precis som framtiden, ger mig en känsla av hopp. I mitt hjärta vet jag att det finns ett land långt där borta, där jag någon gång i framtiden äntligen kommer nå till den lycka jag längtar efter och som jag i mitt innersta vet är möjlig…
OFFICEREN Med en så brinnande själ som Er, förstår jag nu, att det måste vara oerhört svårt att finna sig i ett öde sådant som Ert… och att inte gå under av förtvivlan!
DEN SPETÄLSKE Nåväl… jag är oärlig om jag säger Er att jag alltid är nedstämd och förtvivlad… Så är det inte! Jag har inte nått särskilt långt på den väg till självförnekelse som är alla eremiters mål… Jag har fortfarande mänskliga känslor! Mitt liv är fyllt av strider… inte ens religionens mäktiga kraft förmår alltid trycka ned fantasiernas flykt… Längtan, fantasier, driver mig ofta, mot min vilja, genom ett hav av stormande begär in i den värld som jag inte känner eller vet något om, men som trots det ständigt är närvarande i min fantasi… Det plågar mig!
OFFICEREN Om Ni kunde läsa mina tankar, se in i min själ, då kunde jag ge Er en uppfattning om min syn på världen… och då skulle alla Era begär till världen, snabbt försvinna…
DEN SPETÄLSKE Mycket möjligt… men alla de böcker jag läst har inte lärt mig någonting och de har inte berättat mer än bråkdelen om alla de vidrigheter människan bär inom sig… Men i mitt hjärta tror jag inte på all den ondska som tydligen finns i världen. Istället ser jag framför mig grupper med uppriktiga och trogna vänner, lyckliga par… och alla har de sin lycka i att vara friska, unga och rika. Jag ser dem vara tillsammans i skogsdungar med träd mer grönskande och friska än de som ger mig skugga… att solen lyser mer på dem än på mig! Deras liv gör mig avundsjuk. När våren kommer, när vinden från Piemonte blåser genom dalen, känner jag hur deras livsvärme driver rakt igenom mig… och jag darrar! Mina oförklarliga begär och en obestämd känsla av oändlig lycka, tar tag i mig… begär som skulle kunna vara mina och lycka som skulle kunna vara min, men som förnekas mig! När jag känner så, flyr jag bort från min cell, då strövar jag bort över markerna för att kunna andas friare… Jag undviker människor mitt hjärta trånar efter att få möta… Men från kullens höjd, som ett vilt djur dolt bland buskarna, vänder jag blicken mot Aosta. Avundsjukt ser jag på avstånd de lyckliga stadsborna…
OFFICEREN …lyckliga!?…
DEN SPETÄLSKE …suckande sträcker jag ut mina händer emot dem och bönfaller dem om bråkdelen av den lycka som borde vara min del… Jag bekänner inför Er, att jag, när jag varit som mest hänförd av detta, slagit armarna om något av skogens träd och bett Gud att göra det levande… att ge mig ett av träden som evig vän. Men trädet förblir stumt, den kalla barken skiljer oss åt… trädet har inget gemensamt med mitt hjärta, som bultar och brinner! Fullkomligt utmattad, trött på livet, tvingar jag mig att återvända till cellen. Jag beklagar mig inför Gud och när jag ber får jag en stunds ro, vila i själen.
OFFICEREN Olycklige man, det är både själens och kroppens smärtor…
DEN SPETÄLSKE Själens smärtor är värst…
OFFICEREN …men det finns väl också andra stunder?
DEN SPETÄLSKE Det skiftar från månad till månad, som sol följer måne. När månen stiger allt högre på himlen, lider jag som mest… ...men så blir det bättre och det onda ändrar karaktär… …huden skrumpnar och vitnar och det onda försvinner… Värst är emellertid den förfärliga sömnlösheten!
OFFICEREN Sömnlösheten…
DEN SPETÄLSKE …ja, de sömnlösa nätterna. Natten är ohygglig för den som ligger på bädden utan att kunna sluta ögonlocken. Tankarna irrar kring något ohyggligt… …på en framtid utan hopp! Ingen kan förstå detta, hur oron ökar under nattens lopp och när morgonen närmar sig är jag så förskräckt så jag vet inte vad jag skall ta mig till! Allt snurrar runt! Så upprorisk som jag är då är jag bara i mina mest dystra stunder. Ibland förefaller det som om en oemotståndlig kraft drar ner mig i bottenlösa djup och ibland fladdrar svarta fläckar framför mina ögon, men när jag försöker se vad de föreställer korsar de varandra med blixtens hastighet. Vid andra tillfällen ser jag moln stiga upp i norr och närma sig som stora vågor, för att sluka mig. När jag då försöker resa mig upp och befria mig från dessa tankar och bilder, känner jag mig som fångad av osynliga rep, och de tar all kraft ur mig… Ni kanske tror att allt detta är drömmar? Nej, jag är helt vaken! Allt detta som jag ser återkommer och det förskräcker mig mer än allt annat.
OFFICEREN Antagligen har Ni feber under dessa hemska och sömnlösa timmar… …alltsammans är feberfantasier…
DEN SPETÄLSKE Om det vore så väl att Ni hade rätt, men detta är inga feberfantasier! Jag fruktar att de här visionerna visar att jag är sinnessjuk. Det gör mig skräckslagen! Må Gud förvandla dem till feberfantasier!
OFFICEREN Jag beklagar verkligen Ert öde! Jag kan inte sätta mig in i Er situation. Jag hoppas att allt var bättre när Er syster levde?
DEN SPETÄLSKE Bara Gud vet allt det jag förlorade när min syster dog… …Men är Ni inte rädd att stå så nära mig? Sätt er istället på den där stenen, så ställer jag mig bakom buskarna… …då kan vi talas vid utan att se varandra.
OFFICEREN Varför detta! Nej, stanna där Ni är… Eller, ännu bättre, kom och sätt Er här bredvid mig… (Officeren försöker fatta Den Spetälskes hand, som denne blixtsnabbt drar tillbaks).
DEN SPETÄLSKE Var inte oförnuftig… Ni försökte ta mig i handen…
OFFICEREN …ja, och jag skulle tryckt den med hela mitt hjärtas glädje!
DEN SPETÄLSKE …det skulle i så fall varit första gången någon gjort mig den glädjen… …ännu har aldrig någon tryckt min hand!
OFFICEREEN Oerhört, oerhört, verkligen oerhört! Om vi bortser från Er syster… …har Ni aldrig varit förälskad, har Ni aldrig varit älskad av någon som haft samma sjukdom?
DEN SPETÄLSKE Tack och lov har jag ingen som är som jag… …på hela jorden…
OFFICEREN Jag ryser…
DEN SPETÄLSKE Förlåt, jag menade inte att göra Er ledsen… …men, vet Ni, olyckliga människor talar gärna om sina olyckor!
OFFICEREN Fortsätt, tala, berätta mer… Tidigare sa Ni att Er syster under några år levde med Er och hjälpte Er att bära livets lidanden.
DEN SPETÄLSKE Ja, så var det.. Min syster var min enda förbindelse till människorna… Men Gud fann behag i att slita också det bandet och lämna mig ensam och övergiven… Hennes själ hörde hemma i Himlen… …där hon nu vistas… …med sitt exempel höll hon den förtvivlan borta som nu, efter hennes död, ständigt fräter i mig… Dock, vi levde inte i den ljuvligt intima gemenskap som jag tror att också olyckliga vänner kan förenas i… Våra olyckor tog ifrån oss den trösten… …också! Tillochmed när vi gemensamt bad våra böner, undvek vi att se på varandra, för att inte synen av det vi då såg, skulle fördärva våra böner. Våra blickar vågade bara möta Himlen. Efter bönerna gick min syster åter till sin cell eller till hasselbuskarna där borta (pekar…). Vi levde för det mesta var för sig…
OFFICEREN Men varför detta hårda regemente?
DEN SPETÄLSKE När min syster angreps av sjukdomen, ja, hela familjen var sjukdomens offer, och när hon kom till mig för att med mig leva tillbakadraget här, hade vi aldrig sett varandra… Hon blev helt förskräckt när hon första gången såg mig. Jag ville inte göra henne ännu mer ledsen och jag var rädd för att förvärra hennes sjukdom om jag närmade mig henne… …därför inrättade jag mitt liv på det här sättet… Min syster hade då spetälska endast i sina bröst, så jag hoppades att hon kunde botas… …Här ser Ni en bit av en spaljé som förfallit… När min syster levde var det en häck av humle som jag omsorgsfullt skötte… …den delade trädgården i två delar. På båda sidor om häcken hade jag anlagt en liten stig och längs den kunde vi vandra och tala med varandra utan att se eller komma varandra alltför nära…
OFFICEREN …himlen fann nöje i att förgifta den lilla glädje den samtidigt unnade er!
DEN SPETÄLSKE Kanske det… …men jag var aldrig ensam när min syster bodde här! Hennes närvaro gjorde platsen levande. I ensamheten hörde jag hennes steg… När jag vid gryningen bad till Gud… …här under dessa träd… …öppnades sakta tornets port och min systers röst blandades, omärkligt, med min. När jag under kvällarna vattnade trädgården gick hon ibland just här… och jag såg hennes skugga vandra fram och tillbaka över blommorna, i solnedgången! Också då jag inte såg henne fann jag överallt spår av hennes närvaro… Men nu finner jag aldrig på stigen en vissen blomma eller blad från en gren hon tappat… Jag är ensam. Här finns numera varken rörelse eller liv och stigen som leder till hennes favoritberså är igenväxt. Utan att jag märkte det ägnade hon all sin tid åt mig, ständigt sysselsatte hon sig med sådant som gjorde mig glad…. När jag kom in i min kammare fanns där ofta friska blommor, eller ett fat med saftiga frukter…. Jag vågade aldrig besvara all denna omtanke… …istället förbjöd jag henne till slut att gå in i mitt rum… Men vem kan sätta en gräns för en systers kärlek? Jag vill ge Er ett enda exempel, som visar hennes ömhet för mig. En natt gick jag fram och tillbaks i min cell, rov för outhärdlig smärta. Jag satte mig ned för att vila. Då hör jag ett lätt buller vid dörren. Jag går fram och lyssnar… …och därute på dörrtröskeln ligger min syster försänkt i bön! Hon hade hört mitt jämmer. Hon ville inte störa mig, men hon kom för att finnas tillhands om jag behövde henne… Jag hörde hur hon med låg röst läste Miserere.
- - -
OFFICEREN (Knäböjer) Miserere mei, Deus, secundum magnam misericordiam tuam.
Et secundum multitudinem miserationum tuarum, dele iniquiatatem meam.
Gud, var mig nådig efter Din godhet,
utplåna mina överträdelser efter Din stora barmhärtighet.
Två mig väl från min missgärning,
och rena mig från min synd.
Ty jag känner mina överträdelser,
och min synd är alltid inför mig.
Mot Dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i Dina ögon,
för att Du må finnas rättfärdig i Dina ord och rättvis i Dina domar.
Se, i synd är jag född
och i synd har min moder avlat mig.
Skära mig med isop, så att jag blir ren,
två mig, så att jag blir vitare än snö.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från Ditt ansikte
och tag icke Din Helige Ande ifrån mig.
Rädda mig undan blodstider, Gud, Du min frälsnings Gud,
så skall min tunga jubla över Din rättfärdighet.
Herre, upplåt mina läppar,
så att min mun kan förkunna Ditt lov.
Ty Du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva Dig sådana,
till brännoffer har Du icke lust.
Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta skall Du, Gud, icke förakta.
O, Gud, se med godhet på Sion: må Jerusalems murar byggas.
Så kan Du ta emot rättvisans offer och andra offer; och man skall
Föra unga tjurar till Ditt altare.
Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande, så som det var
I begynnelsen, nu är och skall förbli i all evighet. Amen.
- - -
DEN SPETÄLSKE Jag föll på knä på min sida av dörren och utan att avbryta henne följde jag hennes ord… …med ögonen fulla av tårar… Är inte detta verklig kärlek? När jag märkte att hon slutat sin bön, sa jag tyst: tack kära syster, gå nu tillbaks till din cell, jag känner mig redan bättre. Tyst drog hon sig tillbaka. Hennes bön blev hörd… …jag fick några timmars ljuvlig sömn.
OFFICEREN Tiden efter Er systers död, måste ha varit vedervärdig!?
DEN SPETÄLSKE Länge var jag som bedövad. Jag fattade inte vidden av min olycka! När jag börjat återhämta mig och kunde bedöma min situation någotsånär, höll jag på att förlora förståndet. Ja, den tiden blev dyster i dubbel bemärkelse eftersom min systers död, den största av alla mina olyckor, kunde ha förorsakat ett fruktansvärt brott…
OFFICEREN Ett brott!? Jag kan knappast tänka mig Er som brottsling…
(Ljuset vandrar över till Berättaren.)
Måns Holst-Ekström som Officeren och Bo I. Cavefors som Berättaren
Men allt detta är rena lögner. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte så klagade de upprörda medborgarna hos kommendanten och kommendanten som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerade slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde intet för att försöka befria sin vän. . . . Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men populasen, som redan hade travat dit, slog ihjäl hunden med stenar. Hunden stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. Han återvände till sitt torn. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Förtvivlad. I ordern om att avliva hunden kunde han inte se annat än ett grymt och onödigt barbari. Men den spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, den spetälske, kan bli det andra offret och att sedan fölkjer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens knäsatta normalitet. Men den spetälske blir själv ett offer för denna moralitet när han…Långt senare säger Den Spetälske att han skäms för sin känslosamhet… men samtidigt är det så att han inte kan tänka kallt och klart på denna grymma händelse. Man hade tagit ifrån honom den enda levande varelse som stod honom nära, som var hans verklige vän. Man hade rivit upp hjärtats alla sår… …och han hade själv inte gjort någonting för att förhindra detta! Så gick den sorgliga exekutionsdagen mot sitt slut. (Ljuset fångar in Berättaren och Officeren.)
OFFICEREN Vid solnedgången sätter sig Den Spetälske på den sten där jag nu sitter. Han grubblar över sitt dystra öde… …men så, plötsligt borta vid björkarna vid häckens slut, får han syn på ett ungt förälskat par. De närmar sig längs stigen som går över ängen och passerar nära Den Spetälske. Den ljuva tryggheten att vara hos varandra återspeglas i det unga parets ansikten. De går långsamt, med armarna om varandra. Plötsligt stannar de. Den ene lutar sitt huvudet mot den andres bröst och de omfamnar varandra, eldigt. Den Spetälske känner hur hjärtat snörs samman. Och han erkänner för första gången att begäret steg upp i hans hjärta. Aldrig hade lycka framstått för honom, så starkt och så tydligt. Den Spetälske följer med blicken det unga älskande paret till ängens slut. När de kommer in i skogen, bland träden, förlorar han dem ur sikte. Då hör han på avstånd glädjerop… Det är parets familjer som gått för att möta dem. Den Spetälske hör ett otydligt mummel av glädje, mellan trädstammarna ser han klädernas lysande färger. Alla förefaller sväva på moln av lycka. Den Spetälske kan inte uthärda den synen. Helvetets stormar når hans hjärta. Han vänder bort blicken och skyndar in i sin cell. Och han tänker: Herre Gud, O Gud, vad denna tillvaro är dyster, öde och beklämmande. Detta är alltså, säger han till sig själv, min boning… för alltid… …det är här jag skall leva hela mitt liv och invänta ett långsamt slut… …Den Evige har lämnat mig här, utan hjälp, utan vänner, utan kamrater… …vilket ohyggligt öde!
BERÄTTAREN Men Den Spetälske inser så småningom att sorgen gjorde att han glömt att det finns en tröstare. Den Spetälske glömde sig själv… han glömde att han fanns till. Varför, sa Den Spetälske till sig själv, varför fick jag se dagens ljus? Varför är naturen orättvis bara mot mig? Som ett arvlöst barn ser jag människans rikedomar inför mina ögon, men Himlen nekar mig min lott… Nej, nej, skriker Den Spetälske, det finns ingen lycka på jorden. Dö, dö, du olycklige, länge nog har du besudlat jorden med din närvaro. Må den sluka dig levande utan att lämna några spår av din förhatliga lekamen. … Den Spetälskes vettlösa vrede ökade gradvis, önskan att förinta sig själv, att ta livet av sig, grep tag i honom. Den Spetälske beslutade att låta sig förtäras av elden som skulle sluka allt som kunde påminna om honom. Upprörd och uppriven springer han ut på fältet, irrar länge i skuggan av tornet. Stönanden pressar sig ofrivilligt fram i hans bröst, i nattens tystnad. Förbannad på sig själv återvänder Den Spetälske till cellen och ropar: Slå ned din fåfänga, spetälske, slå ned! Från slottsruinerna kommer svaret: slå ned. Det svaga ekot från bergen upprepar: slå ned…
OFFICEREN Den Spetälske beslutar sig för att sätta eld på tornet. Med en lampa i handen går han in i det nedersta rummet. Det var det rum där systern bott. Han har inte varit där efter hennes död. Fåtöljen står kvar som den stod när hon levde. Han ryser när han ser systerns slöja och några kläder kastade här och där i rummet. I händerna håller Den Spetälske blånor och torra stickor. Han minns systerns sista ord om att hon inte skall överge honom när döden närmar sig, att hon skall vara med honom i dödsögonblicket. När Den Spetälske sätter ned lampan på bordet får han syn på bandet till det kors systern brukade bära vid halsen. Korset låg nu mellan ett par blad i Bibeln. Den Spetälske rycker till som av helig smärta. Darrande nalkas han den heliga boken.
BERÄTTAREN Och plötsligt inser Den Spetälske att just där, i den heliga boken, finns den hjälp systern lovat honom. När han drar ut korset ur Bibeln följer med ett förseglat brev som systern lämnat efter sig. Tårarna, som tidigare hållits tillbaka av smärtan, strömmar fritt. Alla föresatser om att ta livet av sig, är som bortblåsta. Länge trycker han brevet mot bröstet, innan han börjar läsa det. Den Spetälske kastar sig på knä för att be om himlens barmhärtighet, han öppnar brevet och läser följande: "Min bror, snart skall jag lämna dig, men från Himlen skall jag vaka över dig. Jag skall be till Gud att han ger dig mod att uthärda livets svårigheter till dess det behagar Honom att vi förenas i en annan värld. Då skall jag visa dig all min kärlek. Ingenting kan då hindra mig från att komma nära dig. Ingenting kan då skilja oss åt. Det lilla kors jag burit hela mitt liv, lämnar jag kvar till dig. Det har ofta tröstat mig. Endast korset har varit mina tårars vittne. När du ser på det, kom då ihåg att min sista önskan var att du skulle leva och dö som en god kristen". … … …
(Ljuset helt på Officeren.)
OFFICEREN När Den Spetälske läst brevet färdigt, var han nära att svimma, helt bragd ur fattningen av vad han just upplevt. Under några sekunder glömde han alla sina olyckor och känslan av att vara till. När han återkom till sig själv klarnade tankarna och han kände en oändlig frid. Allt som hänt tidigare under kvällen, kändes som en ond dröm. Han lyfte blicken mot himlen i tacksamhet över att den befriat honom från den största av alla olyckor. Aldrig tidigare hade nattens himlavalv tyckts honom så högt och så vackert. En stjärna lyste genom fönstret. Han såg på den med en obeskrivlig känsla av lycka. Stilla gick han upp till sin cell. Fram mot morgonen läste han Jobs bok och den heliga hänförelse boken väckte i Den Spetälskes själ skingrade alla mörka tankar. Att veta att systern fanns nära honom, lugnade honom och vetskapen om hennes kärlek var nog för att trösta Den Spetälske och ge honom mod att leva vidare.
(Ljuset omfattar Officeren och Den Spetälske.)
DEN SPETÄLSKE Medlidsamme främling… Må Gud bevara Er från att någonsin behöva leva ensam! Min syster, min kamrat, är död, men Himlen ger mig kraft att leva vidare.
OFFICEREN Hur gammal var Er syster, när hon dog?
DEN SPETÄLSKE Knappt tjugofem år… Men hon såg äldre ut på grund av alla sina lidanden. Trots sjukdomen som vanställt hennes ansikte hade hon varit en mycket vacker kvinna om hon inte varit så blek. Hon såg ut som en levande död. Jag kunde inte se på henne utan att sucka… Hennes svaga kropp höll inte stånd mot så många olyckor. Jag märkte tidigt att hon inte kunde bli gammal. Hennes öde var så dystert så jag ibland önskade hennes död. När jag för varje ny dag såg hur hon trånade bort och förtärdes, såg jag med sorgsen glädje att slutet på hennes lidanden nalkades. Under hennes sista månad tvinade hon bort. Hon svimmade ofta. En kväll i början av augusti var hon så svag att jag inte ville lämna henne ensam. Hon satt i sin fåtölj eftersom hon inte längre kunde ligga till sängs. Jag satt bredvid henne när vi i skymningen hade vårt sista samtal. Mina tårar rann. Jag anade… "Varför gråter du", frågade min syster, "varför oroar du dig? Jag kommer inte att överge dig när jag dör och jag kommer att vara hos dig i din dödsstund". Något senare bad hon att jag skulle bära henne ut ur tornet, bort till bersån av hasselbuskar, där hon brukade vistas under de vackra årstiderna. "Jag vill se himlen, när jag dör", sade hon. Jag tog henne i mina armar för att bära ut henne, men hon sade: "Stöd mig bara, kanske kan jag gå själv". Långsamt gick vi mot hasselbuskarna, där gjorde vi en kudde av torkade blad som hon tidigare själv samlat ihop. Jag lade en slöja om henne för att skydda henne mot nattkylan, och satte mig bredvid henne. Men hon ville vara ensam med sina sista böner. Jag gick min väg, men utan att förlora henne ur sikte. Jag såg hur slöjan höjdes när hennes vita händer sträcktes mot himlen. Hon bad om vatten. Jag räckte henne en bägare och hon fuktade läpparna. "Jag känner slutet nalkas", sade hon, "min törst stillas snart för alltid. Stöd mig, min bror, hjälp din syster att ta steget över den efterlängtade men fruktansvärda gränsen. Stöd mig och läs för mig de döendes bön". Det var hennes sista ord. Jag lutade hennes huvud mot mitt bröst. Jag läste de döendes bön.
BERÄTTAREN "Skall jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig? - Fader, låt din vilja ske, inte min. Fader, låt din vilja ske, inte min. Fader, låt din vilja ske, inte min.
DEN SPETÄLSKE Tre timmar satt vi så… Så slocknade lågan helt stilla och hennes själ frigjorde sig sakta från jordiska band.
OFFICEREN (gör sig beredd att gå) Ni har aldrig tryckt en människas hand… gör mig glad… …låt mig få uppleva att Ni trycker min hand. Det är en väns hand…
DEN SPETÄLSKE (tyst) Barmhärtige Gud, välsigna denne man, detta medlidande…
OFFICEREN Om Ni inte vill ge mig Er hand, kom mig då till mötes på ett annat sätt… Jag far snart min väg och vi kommer säkerligen inte att se varandra på mycket länge. Kan vi inte under tiden skriva till varandra? Det skulle ge Er förströelse och mig stor glädje!
DEN SPETÄLSKE Varför skall jag gå med på en sådan överenskommelse? Nej, jag är mitt enda sällskap, Gud är min ende vän… hos Honom kommer vi att återse varandra. Farväl, främling, lev lycklig… Farväl… …för alltid!
(Den Spetälske går in bakom sin skärm och Officeren går in bakom sin skärm. Berättaren försvinner från den mörklagda scenen.)
Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005
Posts
No comments:
Post a Comment