'
'
'
'
'
'
'
William Zarate : Bo and Tattoo making love in the presence of God.
From the performance "Three Studies for a Crucifixion : a Passion Play in Three Acts;
dedicated to Francis Bacon" by Martin Bladh & Bo I. Cavefors.
'
'
'
'
'
'
10.01.2010
Dionysos Andronis : FINIS de Bo Cavefors
'
'
'
'
'
Dionysos Andronis
FINIS (2009) de Bo Cavefors
Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.
Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.
Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.
La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.
Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-guardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.
Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.
écrit par Dionysos Andronis
9.21.2010
Ervik Cejvan : Ordets kött. Om performancekonst av Cavefors & Bladh
'
'
Ervik Cejvan
ORDETS KÖTT
om performancekonst av Cavefors & Bladh
Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E
I
Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.
Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.
Läs fortsättningen HÄR>>>
'
Ervik Cejvan
ORDETS KÖTT
om performancekonst av Cavefors & Bladh
Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E
I
Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.
Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.
Läs fortsättningen HÄR>>>
10.08.2009
Johannes Flink's interview with Bo I. Cavefors for Tidningen Kulturen
Cavefors on Cavefors
Johannes Flink’s interview with Bo for Tidningen Kulturen.
For decades on end Bo Cavefors was, by far, Sweden’s foremost alternative publisher. As a publisher, his attitude was one of curiosity and fearless exploration, expressed in the long list of radical titles (including Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréamont, Marx, Pound, Pasolini, etc.) edited at his Bo Cavefors Bokförlag. His own magazine Svarta Fanor (Black Flags), along with his parallel German and Swedish edition of the texts of the Red Army Fraction, remain unique and unsurpassed events in a publishing climate otherwise marked by complacence and cowardice. Educated by the Jesuits in England and ever an engaged catholic, Cavefors has constantly perceived matters from an international perspective vastly divergent from the provincial concerns prevalent in Swedish culture. Always siding with the intellect against power, always longing for transgression, he remained in some ways marginal despite the magnitude of his contribution to the Swedish book-publishing scene. However, for those of us who agree that the duck-pond is too small for our spirits, Cavefors will always remain a key figure of Swedish radicalism.
Arousing somewhat less attention, so far, is Bo’s series of short memoir books (even if they are gradually acknowledged by the critics) and the performance art he has developed over the last few years. For this reason, I wanted to ask him some questions about these subjects and to give him a chance to explain his own artistic development to a wider audience. I wanted to put his history as a publisher to the side for a while, to focus instead on the man, the author and the artist Bo Cavefors, and to ask him about his present … and his future …
Welcome Bo Cavefors! My first question is simply what you are doing right now? What I’m after, however, is not just a definition of your present activities. Rather, I would like to know if you are sensing a definitive direction in your artistic development, and, if so, a direction from what beginning to what end? What is it that you hope to explore by your recent and present activities?
Over the last years, I have clearly noted a return to my all-embracing, adolescent pre-occupations from … let’s say from my teenage years and up to my thirties. And this applies both to my writing – where it is specifically obvious in my three plays Rebellion in the Kasbah, Sade and the Japanese and The Leper in Aosta – and to the films I have written, acted out and produced in collaboration with Martin Bladh. My interest in the theatrical mode of presentation, in speech and acting as they are performed on a stage, emerged during my school years. I did my first performance in the first grade, in my Latin school in Malmö, when I was asked to read my home assignment to the rest of the class. It was a relief to suddenly stand there in front of the others and feel that they actually had to listen to what I had to say ... I guess it gave me the childish kick of manipulation… And the thing went on...>>>> CONT.>>>>>>>
Johannes Flink’s interview with Bo for Tidningen Kulturen.
For decades on end Bo Cavefors was, by far, Sweden’s foremost alternative publisher. As a publisher, his attitude was one of curiosity and fearless exploration, expressed in the long list of radical titles (including Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréamont, Marx, Pound, Pasolini, etc.) edited at his Bo Cavefors Bokförlag. His own magazine Svarta Fanor (Black Flags), along with his parallel German and Swedish edition of the texts of the Red Army Fraction, remain unique and unsurpassed events in a publishing climate otherwise marked by complacence and cowardice. Educated by the Jesuits in England and ever an engaged catholic, Cavefors has constantly perceived matters from an international perspective vastly divergent from the provincial concerns prevalent in Swedish culture. Always siding with the intellect against power, always longing for transgression, he remained in some ways marginal despite the magnitude of his contribution to the Swedish book-publishing scene. However, for those of us who agree that the duck-pond is too small for our spirits, Cavefors will always remain a key figure of Swedish radicalism.
Arousing somewhat less attention, so far, is Bo’s series of short memoir books (even if they are gradually acknowledged by the critics) and the performance art he has developed over the last few years. For this reason, I wanted to ask him some questions about these subjects and to give him a chance to explain his own artistic development to a wider audience. I wanted to put his history as a publisher to the side for a while, to focus instead on the man, the author and the artist Bo Cavefors, and to ask him about his present … and his future …
Welcome Bo Cavefors! My first question is simply what you are doing right now? What I’m after, however, is not just a definition of your present activities. Rather, I would like to know if you are sensing a definitive direction in your artistic development, and, if so, a direction from what beginning to what end? What is it that you hope to explore by your recent and present activities?
Over the last years, I have clearly noted a return to my all-embracing, adolescent pre-occupations from … let’s say from my teenage years and up to my thirties. And this applies both to my writing – where it is specifically obvious in my three plays Rebellion in the Kasbah, Sade and the Japanese and The Leper in Aosta – and to the films I have written, acted out and produced in collaboration with Martin Bladh. My interest in the theatrical mode of presentation, in speech and acting as they are performed on a stage, emerged during my school years. I did my first performance in the first grade, in my Latin school in Malmö, when I was asked to read my home assignment to the rest of the class. It was a relief to suddenly stand there in front of the others and feel that they actually had to listen to what I had to say ... I guess it gave me the childish kick of manipulation… And the thing went on...>>>> CONT.>>>>>>>
8.25.2009
QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Martin Bladh and Bo I. Cavefors
QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS
Action: Johan Adolphi, Martin Bladh, Bo I. Cavefors and Mikael Oretoft
Photo: Peter Andersson and Lars Bosma
Music: Martin Bladh and Erik Jarl
Produced 12th June 2009 in Norrköping, Sweden
Published as a dvd together with QUALIS ARTIFEX PEREO (Aryan Kaganof) 2009-2010
Copyright©Martin Bladh & Bo I. Cavefors 2009-2010
Copyright Photo©Peter Andersson & Lars Bosma 2010
8.24.2009
8.23.2009
dionysos andronis : qualis artifex pereo
July 11, 2008
“QUALIS ARTIFEX PEREO” (2008) – un film de Aryan Kaganof
Ayant filmé cette performance actionniste suédoise, Aryan Kaganof récidive encore une fois dans le domaine de l’art corporel, qui est son domaine de prédilection depuis très longtemps. Ses anciens films classiques des performances jusqu’au-boutistes de Ron Athey, filmés dans les années 90 également par lui, ce sont des preuves de son obsession par cette discipline importante de l’art contemporain.
La performance filmée d’une manière très poétique par Kaganof est celle de Bo Cavefors, un père de l’art corporel suédois, qui a eu lieu en juin 2008 à Malmo. Elle s’intitule «Action numéro 43 » et elle est dans l’esprit de ses actions précédentes. Bo Cavefors est allongé par terre au début du film. Un zoom out de son visage est le point de départ de l’action. Le film est conçu comme un triptyque, à la manière d’une autre performance du même artiste. Elle a eu lieu en 2007 à Stockholm et elle était intitulée «Trois études sur une crucifixion », d’après la même œuvre de Francis Bacon.
Pendant la première séquence du film «Qualis Artifex Pereo » on voit trois actants autour de Cavefors, qui est l’actant central. Deux femmes et un homme l’observent silencieusement en train de se masturber et de se préparer lentement pour le point culminant de la troisième séquence. Pendant que Johanna Rosenqvist récite en suédois les vers magiques de «L’Anus Solaire » de Georges Bataille, Cavefors se caresse et commence des fellations avec l’homme Martin Bladh. Des mouvements voyeuristes de la caméra sur les parties de son corps et des autres actants deviennent insistants et excitants. L’extrait récité a été écrit en 1931 et ça commence ainsi:
«Quand j’ai le visage injecté de sang, il devient rouge et obscène.
Il trahit en même temps, par des réflexes morbides, l’érection sanglante et une soif exigeante d’impudeur et de débauche criminelle.
Ainsi je ne crains pas d’affirmer que mon visage est un scandale et que mes passions ne sont exprimées que par le Jésuve.
Le globe terrestre est couvert de volcans qui lui servent d’anus.
Bien que ce globe ne mange rien, il rejette parfois au-dehors le contenu de ses entrailles.
Ce contenu jaillit avec fracas et retombe en ruisselant sur les pentes du Jésuve, répandant partout la mort et le terreur » (op.cit, repris dans «Œuvres Complètes » éditions Gallimard, Paris, 1970, page 85).Cette première séquence de préparation fait 25 minutes. Les textes de Martin Bladh suivent celui de Bataille, toujours récités par Rosenqvist. Tout au long du film il y a une musique discrète composée par l’actant Martin Bladh, le même compositeur stable des performances anciennes de Cavefors. A noter aussi que c’est le même Bladh le traducteur en suédois des extraits de Bataille.
La deuxième séquence fait 5 minutes et on y voit Cavefors et Rosenqvist en train de préparer leur partition au bureau, habillés comme tous les jours. La troisième serait, d’une certaine façon, le point culminant du plaisir puisque pendant cette partie du film la deuxième femme introduit ses talons dans le cul de Cavefors pendant que la musique devient plus aigue et monotone. 40 minutes est la durée totale de ce film – triptyque extraordinaire.
Le titre latin signifie “quel artiste meurt ” et ce sont les derniers mots de l’empéreur Néron avant de se suicider. Avec ce choix de titre, Kaganof aimerait nous rappeler que toutes les créations artistiques importantes se basent sur la passion folle, celle qui conduit à la mort.
dionysos andronis
aryan kaganof : transgression axiom for bo cavefors
photographer: aryan kaganof
8.22.2009
qualis artifex pereo
'
'
african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
present
"qualis artifex pereo"
("oh what an artist the world loses in me" emperor nero’s dying words upon committing suicide)
an acéphale performance
by
bo i. cavefors, johanna rosenqvist, martin bladh...
text by georges bataille and martin bladh
music composed by martin bladh
sound engineer mikael oretoft
film aryan kaganof
(40min, HDV, Sweden, june 2008)
Info 1.
Info 2.
Info 3.
'
african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
present
"qualis artifex pereo"
("oh what an artist the world loses in me" emperor nero’s dying words upon committing suicide)
an acéphale performance
by
bo i. cavefors, johanna rosenqvist, martin bladh...
text by georges bataille and martin bladh
music composed by martin bladh
sound engineer mikael oretoft
film aryan kaganof
(40min, HDV, Sweden, june 2008)
Info 1.
Info 2.
Info 3.
3.23.2009
Bo I. Cavefors : Die Toteninsel - Dödens Ö / Libretto
Bo I. Cavefors
DÖDENS Ö
Libretto och scenanvisningar:
Bo I. Cavefors
Musik: X
Scen: Arnold Böcklins målning Die Toteninsel (den första versionen, 1880). Målningen projiceras på en duk som täcker hela scenens fond.Framför målningen, med ryggen mot publiken en vitklädd figur (=den vitklädda figuren i båten på Böcklins målning). Iklädd en vit tunn mantel som är öppen framtill. Publiken ser inte att figuren är naken, om det är man eller kvinna, förrän mot föreställningens slut då han/hon vänder sig mot publiken. Rösten bör inte avslöja om det är man eller kvinna som framför texten. Alternativ 1: Naken man med androgynt utseende; alternativ 2: naken kvinna med pojkaktigt utseende. Spelas alternativ 2 måste texten ändras på några få ställen.
Scengolvet täckes av nakna män och kvinnor som kopulerar, smeker varandra, män med män, kvinnor med kvinnor, under hela föreställningen liggande på golvet, då och då hörbart, som kyssar, rop, suckanden. Vällust. Smärtskrik. Över dessa män och kvinnor ett blåsvart ljus som ger intryck av hav. Kropparna rör sig som vågor. Koreografi.
+ + +
Sapfo, när du dog
Blev allt det som var du
Förgängligt.
Du dog
Medan du levde.
Du är död död död.
Du är Döden.
Varför ljuga:
„Wie froh bin ich,
Daß ich weg bin!” 1a)
Vad är ett
Människohjärta? 1b)
Äntligen är
Allt slut.
Inga minnen,
Ingen längtan
Finns kvar
Efter din våta
Vulva
Med deRöda läpparna,
Som reste sig
Som vampyrer
Där borta på ön
Med den ogenomträngliga
Skogen med
Svarta barrtäta träd.
Men vad
Sker mellan män
I trädens skuggor
När du vänder bort
Blicken, Sapfo?
... ... ...
Läs fortsättningen HÄR>>>
Copyright©Bo I. Cavefors, 2009.
8.31.2008
Daniel Westerlund om Three Studies for a Crucifixion
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Daniel Westerlund om Three Studies for a Crucifixion...
...Det är svårt att tala om Cavefors och Bladhs verk med koncentrationen i behåll. Verket skickar associationsbanorna i så många riktningar på samma gång; samtidigt som de omväxlande lustbetonade och horribla (det är förstås ointressant för de inblandade att dra gränslinjer mellan de två) handlingarna på scenen skickar signaler genom mig som är långt ifrån begränsade till det reflekterande sinnet. Nej, det hör till den teater som tar riten på allvar att tala direkt till kroppen. Att tala till kroppen är att tala till förgängelsen. Den egna förgängelsen och privata döden aktualiseras och det kunde lika gärna vara min egen kropp i form av slaktavfall som projiceras på väggen bakom scenen. Francis Bacon citeras i programbladet till dvd:n: "Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal."...
Läs HELA texten HÄR eller HÄR!
Daniel Westerlund om Three Studies for a Crucifixion...
...Det är svårt att tala om Cavefors och Bladhs verk med koncentrationen i behåll. Verket skickar associationsbanorna i så många riktningar på samma gång; samtidigt som de omväxlande lustbetonade och horribla (det är förstås ointressant för de inblandade att dra gränslinjer mellan de två) handlingarna på scenen skickar signaler genom mig som är långt ifrån begränsade till det reflekterande sinnet. Nej, det hör till den teater som tar riten på allvar att tala direkt till kroppen. Att tala till kroppen är att tala till förgängelsen. Den egna förgängelsen och privata döden aktualiseras och det kunde lika gärna vara min egen kropp i form av slaktavfall som projiceras på väggen bakom scenen. Francis Bacon citeras i programbladet till dvd:n: "Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal."...
Läs HELA texten HÄR eller HÄR!
5.21.2008
THREE STUDIES FOR A CRUCIFICION DEDICATED TO FRANCIS BACON
'
'
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
presents
THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION.
A Passion play in Three Acts
dedicated to FRANCIS BACON
DVD Video 60 minutes
CD Audio 50 minutes
12 page Booklet
'
'
'
'
VITAL WEEK, number 639, week 33:
MARTIN BLADH & BO I CAVEFORS THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION (DVD & CD by FireWork Edition Records)This DVD is of a three act "Passion Play" dedicated to Francis Bacon, this is nothing to do with noise either, but certainly could in no way be described as trivial. The protagonists here in front of a projection of the paintings set out to embody the nihilistic vision of the painter. You might feel disgusted or sick at the blood, intestines and homosexual acts- and perhaps want to return to the playfulness of Fckn'bstrds antics. This is the real deep black horror of existence - shocking in that is can be or should be performed by human beings at all, not that it is in its deliberation - to shock or disgust- that would be too easy, it would become a sex show, and it is not. Like the paintings of Bacon it unfolds along a horrific and deterministic trajectory that somehow cannot be avoided, if it did appear to be deliberately shocking then it would be possible to step outside the drama and see it as amusement or entertainment. Or is it excusable as a sudden outburst of promethian energy - which is understandably human - from tribal dancing through to the silliness in noise festivals. The real horror here is the premeditated logic of the performance devoid of any emotional excuse. This performance as also Bacons' paintings in their inhumanity could and should be ignored as impossible imaginations if not for the reality of the logic of the slaughter house from which they derive and the even more terrible realizations of these artists finding in this beauty. (jliat)
MARTIN BLADH & BO I CAVEFORS THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION (DVD & CD by FireWork Edition Records)This DVD is of a three act "Passion Play" dedicated to Francis Bacon, this is nothing to do with noise either, but certainly could in no way be described as trivial. The protagonists here in front of a projection of the paintings set out to embody the nihilistic vision of the painter. You might feel disgusted or sick at the blood, intestines and homosexual acts- and perhaps want to return to the playfulness of Fckn'bstrds antics. This is the real deep black horror of existence - shocking in that is can be or should be performed by human beings at all, not that it is in its deliberation - to shock or disgust- that would be too easy, it would become a sex show, and it is not. Like the paintings of Bacon it unfolds along a horrific and deterministic trajectory that somehow cannot be avoided, if it did appear to be deliberately shocking then it would be possible to step outside the drama and see it as amusement or entertainment. Or is it excusable as a sudden outburst of promethian energy - which is understandably human - from tribal dancing through to the silliness in noise festivals. The real horror here is the premeditated logic of the performance devoid of any emotional excuse. This performance as also Bacons' paintings in their inhumanity could and should be ignored as impossible imaginations if not for the reality of the logic of the slaughter house from which they derive and the even more terrible realizations of these artists finding in this beauty. (jliat)
2.17.2008
GRYMHETENS TEATER DEKADENS
+
+
++
Innehåll
+
Mårten Björk: Hamartia
+
Martin Bladh & Bo Cavefors:
Francis Bacon. Tre studier för en korsfästelse
Heliogabalus. Antik action
Gilles de Rais. Älskaren
+
Hans T. Sternudd: Bodies of Bladh -
Reflections on two images
+
Mårten Björk: Varhelst utom världen
+
Illustrerad
130 sidor
120 kronor
+
+
+
5.20.2007
A PASSIONPLAY... / FRANCIS BACON
+
+
Performance / action
+
+
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
FRANCIS BACON
+
A Passionplay
A Passionplay
in three acts
related to
Three Studies for a Crucifixion
by Francis Bacon
related to
Three Studies for a Crucifixion
by Francis Bacon
+
+
Actors:
Martin Bladh
Bo I. Cavefors
Johan Adolphi
Actors:
Martin Bladh
Bo I. Cavefors
Johan Adolphi
Jacob Ohlin
Mikael Oretoft
+
+
More pictures from the performance at Fylkingen, Stockholm 070909:
+
+
3.08.2006
NU SOM BOK!
TEATER DEKADENS
3 dramer + 1 monolog
Innehåll:
Uppror i Kasban
Sade och Japanen
(även som monolog)
Den Spetälske i Staden Aosta
samt recensioner, analyser och kommentarer
kring Malmöuppsättningen av Den Spetälske i Staden Aosta
+
Med bidrag av:
Hans T. Sternudd, Xavier de Maistre, Yukio Mishima,
Theresa Benér, Mårten Björk, Måns Holst-Ekström, m fl:
+
Förord av
Cavefors söker utforska möjligheten till transcendens genom smärta, piskrappen ger texten rytm. Som hos den amerikanske performanceartisten Ron Athey, förenas här smärtan med det heliga. Det heliga söks i smutsen. När Athey ur sin stjärt, hans Solar anus (som en hyllning till Bataille har han tatuerat en sol kring dess öppning) låter ett band av pärlor förlösas så återuppstår det gudomliga ur det orena. I den andre, bland de utstötta, där finner vi det heliga. Där finner vi också Bo.
– ur Hans T. Sternudds förord.
+
Bertil Falk recenserar Teater Dekadens i Dast (2006:2): "Religiöst betingad bisexuell homoerotik av kristen, främst katolsk natur, med blod, korstecken, sperma, flagellanter, äckel och hela raddan av gudsbejakande obsceniteter kan sägas vara en genre för sig, representerad främst av Markis de Sade eller för att gå till en annan kultur med en helt annan tro i mer estetiserande form av Yokio Mishima, som var influerad av katolska helgonmartyrer. Den kroppsbyggande science fictionförfattaren Mishima löpte sina homoerotiska extaser hela vägen ut till seppuku (harakiri) med åtföljande rituell halshuggning. Det är inte en genre som vi brukar uppmärksamma i Dast, dels för att den är sällsynt förekommande och dels för att den är mindre underhållande och
möjligen mera uppseendeväckande.
Det finns emellertid en svensk kulturpersonlighet som oerhört beläst driver denna genre, nämligen den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors med sina analytiska
av Xavier de Maistre (1765 - 1852).
Tre nakna skådespelare, en av dem Bo Cavefors själv försedd med kukringar,
framträdde på MAF i Malmö i fyra föreställningar, en vacker uppsättning, nästan som en mässa, föga upphetsande, men annorlunda och tänkvärd om en isolerad spetälsk, som uppvaktas av en officer. Parallellen till AIDS gav sig självt. 200 personer såg föreställningen, så här kan man verkligen tala om smal besökarbas. Likt en rad debattinlägg har texten till den över 160 år gamla enaktaren nu publicerats tillsammans med press- och andra kommentarer och nyskrivna (?), religiöst obscena eller hädiskt religiösa skådespel av Bo Cavefors själv. Även om dramaturgin är i stort sett obefintlig, så är Cavefors texter saftiga och använder ett begränsat batteri av runda grundord utan synonymer.Publiceringen sker i en tid då katolska präster bryter kyskhetslöften och förgriper sig på korgossar och pingstpräst mördar hustrur och sätter på barnflickor med djävulsutdrivning som svepskäl.
Är deltagarna i skådespelens apostroferade orgier alltid frivilliga medverkande eller handlar det om tvång och övergrepp? Var går gränsen? Finns det en gräns?
Hos de Sade sätts ingen sådan gräns.
Hos Cavefors känns frågan molande men ändå påträngande och obesvarad.
Dessa resonerande texter, liksom iscensättningen av de Maistres skådespel, är teatralt avskalade. De saknar dramaturgi i vanlig bemärkelse. De är resonerande. Det är nog som debattinlägg man bäst förstår Cavefors enaktare.
Det märkliga är att Cavefors i översättning och tolkning samt kommentar också tillhandahållit de tillbakadragna kartusianmunkarnas texter under tusen år i skriften Se Gud! (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004) Ställd inför denna oscillationen mellan den totala avhållsamheten i kontemplation och den erotiska lössläpptheten uppstår en annorlunda och egendomlig spänning, svår att fixera.
Om Cavefors blir översatt till större språk, låt säga franska, skulle hans till synes minimalistiska insats säkert inta sin plats vid sidan om de Sade och bli föremål för en bredare debatt... I Sverige lär det knappast ske. Vi har ett alltför begränsat och konformistiskt kulturklimat."
+
Johan Hammarströms Förlag
97 s., hft., 150:-.
+
Beställ:
10.03.2005
Cavefors / Uppror i Kasban
Bo I. Cavefors UPPROR I KASBAN
Performance i fyra tablåer
Aktörer:
2 män = Anarken (A), Slaven (S).
Aktörerna agerar nakna. A har en piska som vid skiftet mellan Tablå 2 och Tablå 3 överlämnas till S.
Genomgående: musik av Kristian Olsson, Survival Unit.
Ett antal statister, män och kvinnor, nakna eller vardagligt och individuellt klädda.
Agerandet mellan A, en något äldre man, och S anpassas till personen som spelar S: 17 år eller 30, afrikan eller svensk, osv. Finns det inte tillgång till en S som vill/kan utföra sexuella handlingar aktivt, kan S ersättas med en naken dansare som beskriver sexuell aktivitet istället för att utföra den.
Statister: förslagsvis 6 män och 4 kvinnor. Männen agerar i alla tre Tablåerna, kvinnorna endast i Tablå 2 och 3. Gamla och unga, svenskar och färgade, välbyggda och, tex, handikappade.
Denna Performance kan framföras i teaterlokal, men passar bättre i en nerlagd industrihall där smörjolja och järnbalkar fortfarande finns kvar och där publiken måste passera en klart uttalad hård och industriell verklighet innan man kommer in i det utrymme där Performance börjar.
+ + +
TABLÅ 1
Rummet där publiken träder in i Performance: i en del av detta rum ett Dark-room, ca 3x3x2 m., av svart filt/tyg. Dark-room skall vara så stort så att de som går in i det ej kan undvika att komma i kontakt med aktörernas kroppar. När portarna 10 minuter före föreställningens början slås upp till spelplatsen kan Performance börja enligt någon av följande versioner:
A och S står nakna i Rummet sysselsatta med att kyssa och smeka varandra. 8 minuter före föreställningens början går de in i Dark-room. I mörkret står de till de besökares förfogande som följer efter dem in i det mörka tältet;
A står naken i Rummet och läser en tidning. När dörrarna öppnas kommer S in (klädd) som en av de första besökarna. A går fram till C. De börjar kyssas och går in i Dark-room där S klär av sig. I mörkret står de sedan till de besökares förfogande som går in i tältet. 3 minuter före föreställningens början går A och S, nakna, genom Rummet, in i salongen och upp på Scenen, där redan statisterna tagit plats och rör sig som vid cruising, skyggt, spanande, utmanande, osv. Några statister bör vara nakna från början, andra klär av sig på scenen och övriga har föreställningen igenom kläderna på (förslag: 4 nakna från början, 2 klär av sig, 4 behåller kläderna på).
TABLÅ 2
Musiken från Tablå 1 fortsätter.
Dörrarna till Rummet har stängts. Publiken finns på plats. På bildskärm, som bör täcka hela eller större delen av scenens bredd, visas Per Wizéns Nattlig jakt.>
Det är en soligt varm sensommardag. För ett antal år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet på besök från Spanien, den målande imaginisten. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. Jag älskade spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades som barn av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna. Jag lämnade uteserveringen, drog mig hemåt, drack ett glas whisky, rakade mig, också kring kuken och i stjärten, tog på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hängde jag en piska. Jag vandrade ned till parkområdet vid Öresund.
Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan dungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Nu ser han mig…
Nu sker följande: S samt statisterna agerar samtidigt som A läser texten (direkt från papper) (med bakgrundsmusik) nedan, och smeker S med piskan, smekningar som vid berättelsens slut övergår i piskning. Hela det här avsnittet skall ha en tydlig s/m-prägling. Samtidigt cirklar statisterna runt A och S, snuddar ibland vid deras och varandras kroppar. Scenen ligger, som tidigare, i dunkel men skarpa färgade ljuskäglor sveper improviserat över scenen och fångar in enskilda positioner, men koncentreras framför allt på A och S.
Olvido García Valdés dikter är dikter skrivna av en kvinna till andra kvinnor. Men Per Wizéns bokomslag 
är ett krypto som endast män kan tyda. Dikterna
handlar om nattlig jakt, om nätters jagande, om nätternas jakter. Bilden handlar om en mans nattliga jakter efter kärlek, efter närvaro, i den oroliga halvsömnen i bädden, men också och kanske framför allt kärleken med en annan man i parkens mörker. Valdés skriver: "min kärlek för det mörka / kommer från dig / allting försvinner platsen personen / utom denna förkärlek / allvarsmörk och naturlig". Per Wizéns omslagsbild ger mig facit till Valdés förfinade dikter, han fördjupar författarens ord, ger dem en helt ny dimension. Wizéns nattliga jakt bland de kala trädstammarna, hans dolda budskap, mystiken i mörkret, eggar upp mig, gör mig kåt. Budskapet tvingar mig att söka en förklaring till vad hans meddelanden, som körs in som pålar i mitt kött, betyder, hur de påverkar mig, Jag kan konkret i mitt inre känna kuken i min mun, stjärten, bröstvårtorna, att våra kroppar kan älska även i denna kala skog, öppen för oväntade möten. Hemlighetsfull. Wizéns bild känns i skinnet, i kroppen, den är fysisk, nervig, het, men samtidigt kyligt avslagen, beskrivande, dokumenterande. Bilden ger rummet för bögens nattjakt. I bilden finns samtidigt ensamhet och längtan och en hård sado-masochistisk närvaro. Avskalade trädstammar, ett nedbränt skogslandskap, så som det kan se ut efter en napalmbombning. Men små bågar av guld på marken. Längst bort på bilden, i bilden, i fjärran… Intet, oändligheten, det absoluta utlämnandet, medvetandets och kroppens absoluta nakenhet. Kan denna avskalade, hemlighetsfulla skog befolkas? Finns det sensualism, sexualitet, åtrå i detta mörker, i detta ingenmansland? Ja. Är det inte snarare så att just i denna skog med avskalade trädstammar, i det hotande mörkret, i den ovissa oändligheten, i Intet, är det nödvändigt, tvingande, att älska, att klä av varandra, se kuken resa sig, känna bröstvårtorna hårdna, låta kropparna gå in i varandra, låta sperman flöda. Valdés skriver: "på ryggen känner jag igen / platserna / hela berget stegras om man stiger / också ängen / som vore den ett / ljusting eller utav / bullers frånvaro". Det är en känslosam text, javisst, men placerad i Wizéns bild, som i sig är fysisk, erotisk, sensuell, bögigt sexuell, blir texten en inbjudan: kom, ta mig, älska mig, knulla mig. Wizéns bild ger mig en känsla av otålighet, av oändlighet, av oändlig otålighet, men också av närhet till det ogripbara. Bilden säger att det som uppfattas som ogripbart, det metafysiskt ogripbara men också det efterlängtade fysiska är faktiskt möjligt att nå. Fasa, skräck, men också den sadomasochistiska fascinationen inför det öde landet, av det förödda, av att befinna sig i en ensamhet, av att vara ensam och utlämnad men samtidigt tillgänglig, öppen, att längta efter det okända i nattens mörker, i parken, bland de avskalade trädstammarna. Ensamheten ger styrka att möta och uppleva det överraskande, det okända, det annorlunda. Wizéns bild, hans känsla och insikt om mörkrets dragningskraft, om det mörka rummets hemligheter, är oerhört stark, påverkar mig starkt. Marken är täckt av bladguld. Markens guldkorn mildrar brutaliteten i det sexuella mötet, av piskans slag mot mannens rygg.
Totalt mörker
Musik: Survival Unit.
När ljuset fångar in A och S omfamnar de varandra samtidigt som A lämnar över piskan till S. S rör sig hotfullt med piskan som han under akten använder dels för att sexuellt reta A och vid slutet för att piska honom. Ömsesidig Fellatio mellan A och S. (De smörjer senare in varandras kroppar med bådas sperma. Se vidare anvisningar i texten.) Under hela Tablån visas den pågående filminspelningen med A och S agerande även på den stora filmduken. Filmen är svagt antydande, som om agerandet sker i dimma. Efter ett par tre minuter kommer en inklippning som läggs ovanpå filmen med A och S, en film med en skarp närbild på A:s eregerade kuk strax före och under ejakulation, några tiotals sekunders skeende som upprepas och upprepas till dess akten, filmen och agerandet på scenen är slut. Följande textavsnitt kan aktualiseras.
(A börjar onanera samtidigt som S använder piskan som smeker A.) Han kände skam trots att makten och maktens hantlangare hävdade att all skam var utrotad. Han tänkte ta livet av sig, men rädslan för Guds vrede fick honom att avstå. Av en ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske. Den Spetälske älskade den lilla hunden, som var honom till stor tröst och glädje. Att hunden valt sin tillflykt hos Den Spetälske menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i Den Spetälskes torn var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat Den Spetälske när han gav honom hunden, kallade han hunden för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet… En byracka, tovig, haltande, skitig. Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från Den Spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av marmor och in till den vilda och öppna sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens moralistiska medborgare, åldrande pseudorevolutionärer, blev upprörda… så de skrev långa debattartiklar i Aostas lokaltidning, Sydalpina Dagbladet, gjorde namninsamlingar och allt möjligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Miraklet ut ur Aosta. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att de trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjukdom kunde spridas via hunden…till andra människor! Men alla dessa förklaringar är bortförklaringar. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare, som franska revolutionärer, marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte sökte de upprörda moralisterna och forna revolutionärerna stöd hos maktens lakejer. De uppvaktade stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av dessa moraliserande och upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerar slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde inte någonting för att försöka befria sin vän. . . . Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men pöbeln var redan där, populasen, de förborgerligade svikarna, hade redan travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. (A. börjar inta läge som passiv för cunnilingus.) Men han återvände till sin cell. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. Förtvivlad. För andra gången samma dag svek han sin vän. Senare säger Den Spetälske att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismens och maktens grymma barbari. Men Den Spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, (Här börjar aktiv cunnilingus). kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri. Att dessa avvikare är cancersvulster på samhällskroppen. Kanske vill bögarna våldta djuren. Stjäl inte zigenarna otroligt mycket från radhusägarna. Är judarna på väg att ta makten över hela världen. Kostar inte de handikappade alltför mycket, pengar som tas av skattemedel! Blir följden av denna förvridna form av yttrandefrihet att gå från ord till handling, att operera cancersvulsterna! Hur tänker man operera bort dessa cancersvulster? Med lasergevär? Halshuggning eller med råttgift? Den Spetälske blir själv ett offer för denna normalitetshysteri, för denna omoraliska moralism som predikas av slöddret bland tidningsskribenter och religiösa förkunnare och nynazister, när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet… skäms… skäms för sin känslosamhet, över sin skam att finnas till! (S får utlösning. A och S smetar in sperman på kropparna. Sedan totalt mörker och stark musik av Survival Unit.)
Mörker
Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.
Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism.
I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster.
Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott.
Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar.
Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar.
Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?
RIDÅ
Musiken fortsätter medan publiken lämnar salongen.
Copyright ©Bo I. Cavefors, 2005
Cavefors / Sade / Mishima / Meinhof
Bo I. CaveforsSade och Japanen
Ett drama, tre tablåer,
starkt inspirerat av Yukio Mishimas drama om
Markisinnan de Sade
Dramat handlar om Japanen, Markisinnan de Sade och hennes Markis, hennes syster och mor, så som det i tre tablåer framställs av fem nakna manliga aktörer, samt av två nakna kvinnliga aktörer.
Personer:
Madame de Montreuil. Markisinnan de Sades mor / Spelas av man
Baronessan de Simiane / Spelas av man
Grevinnan de Saint-Fond / Spelas av man
Renée, Markisinnan de Sade / Spelas av man
Anne, Renées yngre syster /Spelas av man
Sade / Spelas av kvinna
Japanen / Spelas av kvinna
Ulrike Meinhofs röst / Texterna läses av Sade eller av Japanen, antingen direkt från deras position på scenen, eller via en inspelning
Samtliga agerande är snaggade samt för övrigt rakade över hela kroppen. Samtliga bär smycken: kukring, öronring, tatuering, fingerring, armring, ring kring fotvristen, el.dyl. Saint-Fond har även piska. Sade och Japanen har även stövlar samt piska (Sade) och löskuk (Japanen).
Redan vid föreställningens början och sedan under hela föreställningen, fram till dess de vid föreställningens slut gör entré som Sade och Japanen, sitter eller står de i scenens utkant, uppmärksamt följande spelet mellan de andra aktörerna, ibland klatschande med piskan, smeker löskuken eller varandra, dock utan att dra uppmärksamheten bort från det primära spelet.
Musik: klassisk och/eller improviserad pianomusik, eller radikal nyskriven musik.
***
Första tablån
Höst.
Madame de Montreuils salong.
En skylt med texten: HÖST
SAINT-FOND Skit! Vilket jävla sätt att ta emot gäster. Till denna så kallade salong kommer då inte jag att återvända. Madamen bad mig titta in en stund när jag hade ridit färdigt min hingst (Klatschar med piskan). När jag satt på honom idag kände jag att han verkligen är något i hästväg. Alltså: jag är här… men var är hon? Odrägligt!
SIMIANE Hoppla! Nåväl, alla har vi våra små bekymmer. Japaner eller markiser, kvittar lika. Madamen har ju sin käre svärson…
SAINT-FOND Så…, ni min lilla baronessa vill påstå att madamens känslor fortfarande svallar för den markisliga lemmen?
SIMIANE Oh ja! På tre månader läks inga sår och blir ingen fitta torr. Men vem vet.. Vi har ju inte träffat Madame efter h ä n d e l s e n…
SAINT-FOND H ä n d e l s e n… Vilken händelse? Markisens lekfulla utsvävningar är inga händelser, utan en livsstil. Ett behov. Ni, min lilla baronessa, talar om "händelsen" som om det är någon sorts jävelskap Markisen ägnar sig åt. Trolldom och trollerier. Vi ser på varandra och ler menande när vi talar om honom och hans stallbroder Japanen. Nej, rent ut sagt (Klatschar med piskan; Simiane håller händerna för ansiktet.) det finns ingen anledning varken att tiga eller att blygas.
SIMIANE Så förfärligt… …allt! Hur kan ni säga så! (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Korsa er så mycket ni vill, lägg benen i kors och knip till om det känns bättre så, men vi ska tamigfaen inte längre tiga om det ni kallar för "händelsen". Innerst inne vet vi alla vad som hände. Inte sant? Och som, gudskelov, kommer att hända igen!
SIMIANE Men… (Skenheligt.) Nej, ja, jo, egentligen vet jag ju ingenting…
SAINT-FOND Baronessan skämtar?! Något man inte är van vid. Vet ingenting…?!
SIMIANE Icke. Jag skämtar verkligen inte. Markisen och jag är barndomsvänner… Jag vet vad han har och vad han vill. Jag har inte sett något så hingstlikt förrän jag råkade på den här japanen som är Madames förtroge vän… numera… Så jag håller för alla ögon och öron när det kommer till obehagligheter som handlar om honom. Jag vill minnas Markisen som ett litet barn med ljuvligt blont hår… överallt.
SAINT-FOND Herregud, men ni gör som ni vill. Jag tänker emellertid från och med nu avslöja alla de exakta, detaljerade och häpnadsväckande upplysningar om Markisens och Japanens leverne, som jag med alla till buds stående medel insamlat under tre månaders efterforskningar. Håll gärna för öronen, kära Baronessa (Klatschar med piskan). Öronen, var det, Baronessan, inte skötet (Klatschar med piskan). Håll! (Kittlar Simianes öron med piskan). Såja! För några månader sedan reste vår älskvärde Donatien-Alphonse-François, alltså vår Markis de Sade, till Marseille, av alla städer, i sällskap ej endast med den unge och, jag försäkrar, på mer än ett sätt ståtlige betjänten Latour, nej, i hans följe fanns också den där samurajen, den där Japanen, vars kuk lär vara ännu grövre än Markisens, och än hårdare när den tränger in i ungmör och i rumporna på unga pojkar. I Marseille plockade de från gatan upp fyra horor och i en lägenhet de båda hingstarna hyrde av en viss Mariette Borelle, utspelade sig "händelsen", eller snarare "händelserna", för vår käre Markis och hans samurajbroder var, om man säger så, i fullt stånd. Hororna var i tjugoårsåldern och betjänten med den rara rumpan, rena slyngeln, femton, på sin höjd! Markisen hade på sig en grå livrock med blått foder, orangefärgad sidenväst och knäbyxor
SIMIANE Oj! Gud bevare mig. Jag kan inte tro det om jag inte får vara med om det. (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Ja, korsa ni er igen, om ni vill. Känns det bättre… så korsa er flera gånger, för så länge ni korsar er kan ni inte hålla för öronen. Och hur går det med era kristliga plikter om ni hela tiden håller för öronen?! (Simiane gör korstecknet ett flertal gånger.) Såja. Det är Guds vilja att ni skall höra vad jag säger. Under hela den här seansen kallade Markisen betjänten för "Markis" och lät betjänten titulera honom själv som Master Lafleur. Markisen spelade rollen av betjänt och lät betjänten leva loppan som Markis. Och efter detta lovade Alphonse flickan en hel losidor om hon lät honom knulla henne bakifrån… Allt medan den där Japanen hoppar omkring med kuken instucken än här och än där, också i Markisens röv, vilket ju iochförsig är något av det bästa han vet.
SIMIANE Herregud… herregud. Allt detta är jag ju själv så förtjust i, men med en hora… något sådant kan bara en djävul eller en avdankad Markis göra. Det är ju en avskyvärd synd! Markisen borde brännas på bål… En annan sak är att vi lekte sådana där lekar när vi båda var barn… men nu! …och med horor! Usch och tvi.
SAINT-FOND Sedan tog Japanen fram ett gissel, blodfläckat…, och försett med småspik… Han befallde flickan att hon skulle piska honom och Markisen med detta gissel (Klatschar hårt med piskan).
SIMIANE Tack gode Gud… då hade de i alla fall rester av samvete kvar. De ville naturligtvis på så sätt driva ut djävulen…
SAINT-FOND Struntprat. Markisen och Japanen tycker om smärta… Båda lider för det som är smärtsamt och oemotståndligt! Om ni förstår vad jag menar?! Nåväl. På samma sätt gjorde de sedan med de andra hororna. När flickorna slog de båda hingstarna med gisslet karvade Japanen, med samurajsvärdets spets i spiselkransen in antalet slag… totalt 859 slag!
SIMIANE Herregud! Så härligt! Så ärligt… (Håller handen framför ögonen.)
SAINT-FOND Japanen har alltid fascinerats av siffror, säger han, eftersom siffror är det enda påtagligt sanna och verkliga här i livet, säger han. I Japan kanske, inte här i Europa, dock. Lär vara någon sorts japansk vishetsregel. Siffrorna är verkliga och påtagliga till dess de blir så många så de blir ofattbara… i Markisens fall när siffrorna blir så många så att lasten förvandlas till mirakel! När lasten förvandlas till extas.
SIMIANE (Upprört.) Hur kan ni använda ordet "mirakel" i detta sammanhang!
SAINT-FOND När Markisen och Japanen och betjänten och ett antal horor ägnade sig åt smärta dessa dagar i Marseille, ansträngde sig samtliga för att göra sitt yttersta för att likt galärslavar tvingas till att älska smärta…
SIMIANE Akta er, kära Grevinna, också ni kan hamna i helvetet… (Korstecknet.)
SAINT-FOND Tack för den varningen! Nåväl, när alla flickorna var genomgångna och betjäntens kuk började slakna, tog sig samtliga några timmars vila före kvällsmässan… Japanen slipade sin kökskniv.
SIMIANE Ni menar att detta skedde på morgonen och att man fortsatte senare på dagen? (Håller för ögonen.)
SAINT-FOND Självklart kunde man inte låta kvällen och natten bli utan aktiviteter… Men under eftermiddagen var jalusierna nerdragna och Markisen föll i en oskuldsfull och obefläckad drömlös sömn, famn i famn med Japanen. Junisolen silade in genom jalusiernas springor och skvätte sitt guld över Markisens och Japanens nakna kroppar, bröstkorgarna steg och sjönk som… ja…
SIMIANE Jag kan se Markisen framför mig som den lille guldlockige gosse han en gång var. Och nu så ömt omslingrad med Japanen… Vad hände sedan?
SAINT-FOND Vad som hände sedan?! Samma sak, naturligtvis. Nya horor och nya gisselslag. Men samme betjänt, som vid det laget måste ha varit totalt sönderknullad. (Gäspar.) (Kort paus.) Jag undrar vad som fick Madame de Montreuil att bjuda oss hit idag, samtidigt… en lyxhora och ett helgon, visserligen en kombination helt i svärsonens smak, men varken han eller Japanen lär dyka upp. Jag måste erkänna att jag beundrar hennes smak för kontraster.
SIMIANE Jag tycker att Grevinnan inte ska förtala Madame de Montreuil. Hon är sig alldeles översiggiven och ber om vår hjälp. Då måste vi hjälpa henne. Och vi kan åstadkomma åtskilligt tillsammans, vi båda, ni med er omoral och jag med min religiositet.
Madame de Montreuil gör entré. (Smeker sig själv och onanerar under hela föreställningen, ibland förstrött, ibland intensivt.)
MONTREUIL (Högdraget.) Förlåt att jag lät er vänta så förskräckligt länge. Det är så oerhört (Ironiskt.) älskvärt av er att komma till mig! Och Madame de Saint-Fond… …som var på hemväg från ridlektionen… jaja! Var det en skön ritt? Barbacka? (Saint-Fond klatschar med piskan.)
SAINT-FOND Hästen var alldeles vild idag. Manen och kuken stod på honom som aldrig förr. Han frustade och sparkade. Jag sporrade honom och piskade honom allt vad jag förmådde men lyckades ändå inte tämja honom… Han tog mig verkligen med hull och hår. Otrolig hingst! Stallmästaren, som höll i grimman medan hingsten knullade mig, påstod att jag bar mig åt som en amason…
MONTREUIL Ni är verkligen energisk, min kära Grevinna. Den otämjda hingsten i detta hus ger mig bara sorg och bekymmer. Numera har han dessutom sällskap av Japanen!
SAINT-FOND Er vilda hingst är säkerligen ett riktigt ståtligt fullblod, Madame… …men börjar han inte bli aningen avtacklad!? Jag begriper inte varför… En kusk eller en stallknekt faller i oskuldsfull sömn efter ett enda rejält knull och efter en enda utlösning, men ju högre upp man kommer i klassamhället desto mer raffinerad blir vägen till orgasm. Men men men, kanske har Markisen trots det gått aningen för långt!? Kanske behöver han Japanen som stimulans för att åter väcka den gamla muskeln till liv!
MONTREUIL Ni menar alltså att moral bara är till för kuskar och stallknektar, men inte för aristokrater? Nåväl. Idag är man van vid det mesta. Aristokratins liv och leverne har aldrig tidigare kritiserats lika hårt som i dessa revolutionära tider. Vad beror det på? Menar pöbeln att aristokrater skall vara moraliska dygdemönster? Varför inte istället lära sig några av våra specialiteter?!
SAINT-FOND Ja, Madame, Ni har nästan alldeles rätt… Populasen har tröttnat på att vara sedesam och vill praktisera en del, eller kanske alla de konster som hittills bara varit sed och bruk och skönt tidsfördriv hos oss.
SIMIANE (Allvarligt.) Madame de Montreuil… Jag förstår varför ni bett oss komma hit idag. Ni är en klok och oförvitlig kvinna (Harklar sig.) som folk aldrig haft ett ont ord att säga om… Ni har lidit mycket - vad Gud kan ha haft för avsikt med detta lidande, vet jag inte - eftersom ni har en fullkomligt omoralisk svärson. Om ni nu faktiskt har lidit!? Berätta allt för oss. Vi lovar (Gör korstecknet medan Saint-Fond klatschar med piskan) att inte säga något till någon… (Himlar med ögonen.)
MONTREUIL Så vänlig Ni är, Madame… När min dotter Renée gifte sig med Markisen uppskattade jag verkligen min svärsons karaktär, framför allt när han var aningen lättsinnig. Han var spirituell och charmant och uppenbarligen förälskad i min dotter.
SAINT-FOND Ja, och så var det ju så trevligt ordnat så att er familj tack vare Markisen blev släkt med självaste det bourbonska kungahuset!
MONTREUIL Bortsett från det, så var min svärson under den första tiden älskvärdheten själv. När de bodde på slottet Éschauffour och Markisen skrev och lät uppföra skådespel gav han alltid roller åt mig och mina döttrar. Det var så förtjusande! Men jag förstod inte, till att börja med, varför vi tre alltid skulle spela horor.
SIMIANE (Drömmande.) Jag minns Alphonse från det han var liten… en så snäll och älsklig liten sötnos. Jag minns en gång när vi lekte i rosenträdgården och jag stack mig på en rosentagg och började gråta. Då drog Alphonse inte bara ut taggen utan sög dessutom såret rent, tog av sig sina byxor, rev sönder dem och torkade min panna som badade i svett. Han hade en så förtjusande vacker liten lem, vit och rak som en lilja.
SAINT-FOND Redan då hade han alltså smak för blod… (Klatschar med piskan.)
SIMIANE Det säger ni med en ton som om Alphonse vore en vampyr! (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Vampyrer kan vara snälla och älskliga de också… när de dricker blod!
MONTREUIL Såja, mina damer. Hur det var då… …så var det då! Idag kan man inte säga något uppskattande om Markisen, precis… Dessutom jagar han numera i sällskap med den där japanen… Men, vad var det jag mer skulle säga, jo, samtidigt som det var trevligt med de förtjusande teaterföreställningarna, så reste Alphonse då och då till Paris… I affärer, påstod han. Efteråt fick jag veta att hans egentliga ärende i Paris var att som en utsvulten hingst lägra horor och unga värdshuspojkar.
SAINT-FOND Horor var ordet… (Klatschar med piskan.)
SIMIANE Och värdshuspojkar! Usch! (Gör korstecknet.)
MONTREUIL Ja, jag tar orden hora och värdshuspojke i min mun. När Alphonse bara några månader efter en av turerna till Paris, häktades och kastades i fängelse i Vincennes så gjorde jag allt vad som stod i min makt för att min dotter Renée inte skulle få veta sanningen och jag lyckades få ut honom ur fängelset efter fjorton dagar. Då insåg jag att Markisens lidelser inte kunde betecknas som "ungdomliga förvillelser" utan att de var ett behov, en kultur…
SIMIANE …javisst, så är det…, är han inte förtjusande! Jag minns när han var en liten goldlockig gosse och när han drog ned byxorna för att visa betjänterna sin lilla förtjusande rumpa. (Gör korstecknet medan Saint-Fond klatschar med piskan.)
MONTREUIL Under nio år kämpade jag för familjen de Sades heder och ära, namn och rykte. Till vad glädje? Till vilken nytta? Jag satte mig själv i skuld…, men tror ni familjen de Sade tackat mig för detta? Icke! Gamle gubben de Sade, Alphonses far, fick inte ett ord av medlidande över sina läppar och dog knallochfall, skummande av vrede! Och Alphonses mor… Denna iskalla kvinna som för tolv år stängde in sig i ett nunnekloster. Diamanterna tog hon med sig.
SAINT-FOND Släkten de Sades adelsvapen är en tvehövdad örn…Man har alltid burit huvudet högt. Vore det inte på tiden att det ena huvudet styrde det andra? Båda huvudena sitter ju, trots allt, på samma kropp. Vilket av de båda huvudena som är värdefullast kan ju diskuteras… Det ena tycks vara större än det andra, i alla fall mer användbart. Men…
MONTREUIL Så sant. Kan det vara så att Alphonse redan som guldlockig pojke upptäckte svavelelden som lågar i dolda dalar, rovdjuret med rött gap och blottade huggtänder, att han tidigt visste att världen är oändlig och rymmer allt. Ingenting han möter kan överraska honom eller förvåna honom. För mig har det varit tvärtom: det enda jag förstått mig på har varit heder och ära. Men nu har Överrätten i Aix dömt Alphonse och Japanen till döden genom halshuggning. Det var min första glimt av helvetets eld när pöbeln skränade "Mera ved på bålet / kuken in i hålet" när lågorna slickade min svärsons och japanens porträtt…
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Om folkmassan trängs kring schavotten, skriver Michel Foucault, så är det inte enbart för att bevittna den dödsdömdes lidanden eller hetsa bödeln till ytterligare raseri… (Sade:) …nej, det är också för att höra en som ingenting har att förlora och som därför fritt kan förbanna lagarna, domarna och makthavarna.
SIMIANE Madame måste ta sig samman. Fatta mod! Jag förstår vad ni väntar er av en from kvinna som mig… Redan i morgon skall jag besöka kardinal Philippe och be honom utverka absolution hos Vatikanen. Kardinalen lär dessutom vara förälskad i Japanen.
MONTREUIL Baronessan är så älskvärd!
SAINT-FOND Jag kan naturligtvis inte tävla med Madame de Simiane i ädelmod (klatschar med piskan) och inte för att jag är särskilt angelägen om varken rättvisa, heder eller dygd, men jag skall göra vad jag kan, inte för Markisens skull och än mindre för Japanens skull…, nej, men för er skull, Madame. Jag lovar utnyttja mina sängkammarkontakter, en efter en ska jag få dem att resa sig och med kurtisanens konstfärdigheter locka den på många sätt ståndaktige (Klatschar med piskan) kansler Maupeou att undanröja Överrättens dödsdom. Med min kropp kan jag åstadkomma ett och annat…
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Den hårda kärnan / i ett körsbär / är onjutbar. / Men spottas den ut / i god jord / blir den till ett vackert träd…
MONTREUIL Madame… något sådant… …skulle jag aldrig…
SAINT-FOND Att använda sig av lasten och lustan för att främja en god sak är både moraliskt och respektabelt. Det skulle säkert vår käre Markis förstå…
MONTREUIL (Vänder sig om, lyssnar.) Renée!!!
Renée kommer in.
RENÉE Mor!!! (De omfamnar varandra.)
MONTREUIL Jag har längtat efter dig. (Mor och dotter kysser varandra, rör vid varandras kön och bröst.)
RENÉE Och jag efter dig, mor. Resan var förfärlig. När jag satte foten utanför slottet blängde byborna på mig och jag hörde förstulna viskningar. Jag har kommit till Paris eftersom jag längtade efter mor och för att få tala i enrum med lilla mor.
MONTREUIL Jag förstår fullkomligt, Renée. Jag har suttit här mol allena och oroat mig för dig. Jag har nästan mist förståndet. Du känner kanske de här damarna, grevinnan de Saint-Fond och madame de Simiane. Damerna vill hjälpa oss i våra svårigheter… (tyst och direkt till Renée:) …som de inte vet något om!
SAINT-FOND Nej, nu är det på tiden att vi båda går. (Vänder sig tillSimiane.)
SIMIANE Ja, det är det, verkligen! (Korstecken.)
SAINT-FOND Men innan vi går vill jag ställa en, kanske opassande, fråga till Markisinnan… På olika vägar vet vi åtskilligt om Markisens och Japanens förehavanden, men, om jag skall vara uppriktig och om ni ursäktar: ni och hela er familj går själva omkring minst lika nakna, i genomskinliga kläder… Alla vet allt om er… (Ironiskt:) Ingen fråga kan väl förvåna er?
RENÉE Nej! (Smeker sig trånande över kroppen.)
SAINT-FOND Då kanske ni vill besvara ett par frågor som kan förefalla vulgära (Klatschar med piskan och rör vid Renées kropp med piskan.) men som egentligen är lika vardagliga som om jag hade frågat er om rätt sätt att odla rosor.
RENÉE Ja! (Smeker sig över skötet.)
SAINT-FOND Jag är övertygad om att Markisen är en människa som bara kan uttrycka ömhet och tillgivenhet indirekt, genom den grymhet som finns när han bjuder på gissel och droger. Har Ni hört talas om kokain? Vilka medel använder han tillsammans med Er? Eller har han lärt allt detta av Japanen?
RENÉE Va? (Förvånad. Slutar smeka sig själv.) Han är öm och hänsynsfull men också grym och brutal. (Kniper om bröstvårtorna.) Han är min make. Han älskar mig. Om ni någon gång får se oss tillsammans i sängen eller någon annanstans där vi leker våra sexuella lekar, så kan Ni själv se att vi inte gör någonting som jag behöver skämmas för.
SIMIANE (Ivrigt.) Nu måste vi verkligen gå!
Saint-Fond och Simiane lämnar scenen.
RENÉE Äntligen! (Kysser innerligt sin mor.)
MONTREUIL Det där skötte du bra, min älskling. (Tar om dotterns kön och onanerar henne.) Det var ett perfekt svar till den gamla lyxhoran. En sådan orm! Och den kvinnan måste jag be om en tjänst… Fy fan! Men huvudsaken är att vi, för din skull, får Alphonse fri så du kan skilja dig från honom, och för bådas vår skull befriar Japanen från det hemska ödet att halshuggas. Han som är van vid att skära ut inälvorna på folk. Apropå det: vet du var Alphonse finns nu? (Kysser dotterns sköte.) Och var finns Japanen? Jag längtar efter honom.
RENÉE Jag vet inte. Jag längtar också… efter Alphonse… och Japanen.
MONTREUIL Jag bryr mig inte om hur det går med våra förbindelser till kungahuset, men du måste skilja dig från Alphonse och flytta hit till mig och Japanen.
RENÉE Gud tillåter ingen skilsmässa.
MONTREUIL Flytta i alla fall ifrån honom. Formaliteterna struntar vi i, bara du klipper av alla band till honom. Att Gud inte tillåter skilsmässa som form innebär bara att Han vill att du ska råda bot på din olycka med en separation, utan att förbindelsen till kungahuset blir avskuren. (Paus!!! - Eftertänksam!)
RENÉE Jag tänker inte överge Alphonse. Under långa nätter har jag tänkt igenom allt som hänt sedan vi gifte oss. Jag minns när Alphonse under bröllopsresan lät stanna vagnen mitt på en liljeäng, sa att han ville göra blommorna berusade och lät tömma ett fat rödvin över de vita kalkarna. Han såg hänryckt på när det röda vinet droppade från blombladen… Eller när han i slottsvaktens lilla hus fick syn på ett fång ved, som var ihopbundet med ett hamprep och genast sa att han tyckte det var så vackert men att det hade varit ännu vackrare om det istället för den där fula veden varit en pojke vars armar och ben bundits ihop med guldkedjor… eller när vi kom hem efter en jakttur och han med blotta händerna tog ut hjärtat ur bytet, ur det blodbefläckade bröstet på en vit kanin. Då smålog han belåtet och sa att alla kärleksfulla hjärtan ser likadana ut, även hos en kanin… Alla dessa händelser och många andra, fick sin egen innebörd. Alla bitar föll på plats. Jag förstod att alla detta låg bortom all logik, men att det är min plikt att ta hand om och vårda allt detta som vore det dyrbara rubiner.
MONTREUIL Du menar att Alphonse är ditt öde? Din högfärd och din inbillskhet kommer att störta dig i fördärvet. Tänker du överge Japanen? (Stryker dottern över stjärten.)
RENÉE Mor förstår mig inte. (Håller med sina händer kvar moderns händer över stjärten.) Mor, jag vet vad som är sanning och min trofasthet är en följd av den sanningen. Sanningen är gisslet, piskan och drogerna. Ja, det är sanningen, men bara en del av sanningen. Japanen finns också med i denna sanning. Många människor fäster sig bara vid fakta som överensstämmer med deras egna åsikter, så snart något annorlunda inträffar samlas man som flugor som svärmar kring ett kadaver och suger ut allt som inte stämmer överens med de egna åsikterna. När de är färdiga med kadavret skriver de ner vad de luskat ut i sina små dagböcker och kallar det de inte förstår eller förmår uppskatta för skam och vanära och omoral. Men jag talar inte om ett rationellt beteende. Vad Alphonse och Japanen, och mor och jag, sysslar med kan man inte namnge. För den som själv följer alla normalitetskrav och är en människa som ingen pekar finger åt, är det lätt att avfärda oss som vidunder. (Smeker sig trånande.)
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Sade:) …det finns de som bör fråga sig själva hur det kommer sig att vi känner oss friare och mer uppfyllda än alla de som visserligen vet allt och som kan förklara allt, men som ändå ingen ids lyssna på… (Japanen:) …och som ingen kommer att fråga efter i framtiden…
MONTREUIL Så är det, och du har säkert rätt i mycket vad du säger, min kära dotter. (Klappar dottern på kinden.) Den som ger sig i kast med Alphonse och Japanen blir själv bränd. Vill själv bli bränd…
RENÉE Ja, Alphonse är som musik med ett enda tema och jag har lovat mig själv att förbli den musiken trogen. Ibland låter temat som ömhet, ibland dånar det av blod och gisselslag.
MONTREUIL Man säger att du har blivit bedragen… så ser inte du det… …och så vill inte jag se det. Lika litet som att jag blivit bedragen av Japanen. Nej, inte bedragen, men förförd, hänförd…
RENÉE Ingen kvinna har någonsin blivit bedragen av en man. Vad är det för skillnad mellan att älska rosen och att älska rosens doft? Eller, för den delen, att bli stucken av rosens taggar. Vilken ljuvlig upplevelse.
MONTREUIL. Det blod Alphonse och Japanen vill se kommer från horor som vi! (Håller händera om könen och visar fram dem.)
RENÉE Ingenting i naturen är osedligt. (Mor och dotter kysser varandra intensivt.)
Renée går.
Anne-Prospère de Launay, hennes yngre syster, gör entré.
MONTREUIL Men se Anne! Vilken överraskning! En sådan dag, båda döttrarna hemma samtidigt! (Mor och dotter kysser varandra, ser på varandras kroppar, smeker varandras kön.)
ANNE Var är Renée?
MONTREUIL På sitt rum. Låt henne vara i lugn och ro en stund. Hur är det med dig? Hur var resan? Var har du varit?
ANNE (Trotsigt, överlägset.) I Italien. I Venedig. Jag ville inte bli sedd. Rättare sagt: min medresenär ville hålla sig undan.
MONTREUIL Väninnan?
ANNE Nej… min svåger!
MONTREUIL Din svåger?
ANNE Alphonse!
MONTREUIL Nej, vad säger du… (Ryggar tillbaka, ser förskräckt ut.) Var du tillsammans med Alphonse under hela resan?
ANNE Ja. Hela tiden.
MONTREUIL Hur kan du… …hur kan du göra så, utan att ta mig med!
ANNE Inte mitt fel. Jag blev bjuden hem till min syster och svåger. Redan första natten kom Alphonse in i mitt rum. Han var naken och hade den där piskan av elefanthud med sig. Han frågade inte ens om jag ville knulla honom eller inte. Han bara satte på mig. Bakifrån. Jag ville. Han piskade och gisslade mig. När han blev efterspanad för de där äventyren han och Japanen hade i Marseille flydde vi till Italien.
MONTREUIL Och Japanen? Var finns han? Rena Gudsförnekelsen. Han är en djävul i människohamn. Arma Renée. Stackars mig! Du måste lova mig en sak, Anne: säg aldrig något om detta till Renée.
ANNE Min syster vet allt…
MONTREUIL Va…?!
ANNE Hon vet allt och vet var Alphonse och Japanen gömmer sig nu.
MONTREUIL Var gömmer de sig?
ANNE I Chambéry i kungadömet Sardinien. I en bondgård utanför staden, fylld med pigor och drängar… Rena Paradiset, låter de meddela…
Montreuil vänder sig bort från Anne, funderar.
ANNE (Talar högt för sig själv, drömmande, smeker sig över hela kroppen, onanerar häftigt.) Venedig. Underbart. Livsfara, kanaler, kärlek, död. Varje natt ljudet av en duell. Klockklangen, kyrkklockorna som hörs över det stillastående vattnet. Alla broarna, lika oräkneliga som duvorna. Och månen. När den röda månen stiger upp ur kanalen och lyser på vår säng blir sängen lika röd som blodet efter hundra deflorerade jungfrur… Och gondolerna. Och gondoljärerna… Och Japanen som plötsligt var där, han också!
Andra tablån
September. Sex år senare.
Renée in från vänster, Anne in från höger.
RENÈE Anne!
ANNE Renée!
De båda systrarna kysser varandra.
RENÉE Några nyheter?
ANNE (Viftar med ett hoprullat papper.) Tag det om du kan!
RENÉE Retas inte.
De båda systrarna jagar varandra. Rör erotiskt vid varandra.
ANNE Nåväl. Här, tag det.
RENÉE Så barnslig du är. Men vad är detta… (Läser högt:) "Utslag från Överdomstolen i Aix-en-Procence… …angående Donatien-Alphonse-François, Markis de Sade, samt Japanen, Samuraj från Japan, tidigare inlåsta i fängsligt förvar på slottet i Vincennes, har med Konungens nådiga tillstånd… bla bla bla… …bla bla bla… tilldelats en varning för de av dem begångna brotten sodomi och sedlighetssårande handlingar (Båda systrarna fnissar.) …bla bla bla… bla bla bla… Sedan böterna inbetalats skall Markisens och Japanens namn strykas ur straffregistret." Härligt, Anne, härligt! Underbart!
ANNE (Torrt.) Bra nyheter, det må man ju säga.
RENÉE Som en dröm.
ANNE Eller som att vakna ur en mardröm…
RENÉE Alphonse och Japanen är fria som fåglar… och så är jag… efter sex långa år utan... Men allt detta tillhör nu det förflutna. Det var mors styrka som fick porten att slå igen mellan Alphonse och mig men det är också tack vare hennes styrka som porten nu helt oväntat öppnar sig för oss alla fem.
ANNE Ja och du ser nu ännu yngre och vackrare ut än för sex år sedan.
RENÉE Det man kan kalla lycka är som guldsand i helvetets djup. I världens ögon är jag den mest olyckliga bland alla olyckliga. Min man i fängelse anklagad för sodomi, alla ekonomiska tillgångar borta som med vinden. Men när gräset åter blev grönt runt slottet och solskenet värmde och fåglarna kvittrade fick jag nytt hopp om att Alphonse och Japanen skulle bli frigivna. Och då var det som om alla deras utsvävningar inte spelade någon roll längre. Folk skräms av laster och olyckor men samtidigt är det inget annat man hellre talar om… och önskar sig för egen del. Men jag har i min egen kropp känt deras fruktansvärda ensamhet i fängelsehålan och jag har insett att vilka orgier de än iscensatt och deltagit i så har deras mål alltid varit det ouppnåeliga och hur många flickor och pojkar som än deltagit i deras actions så är jag säker på att det bara är de som känt vittringen av det orimliga.
ANNE Men, ärligt talat Renée, innerst inne… tror du inte att Alphonse älskar dig?
ANNE Också jag har rätt att fantisera och det är han som lärt mig fantasins betydelse. Och lyckan du talade om?
RENÉE Det är mitt eget påhitt. Det är inget Alphonse lärt mig. Tja, vad är lycka… …kanske som en sömnad där man under skräckslagna nätter stygn för stygn målar fram ett tapisseri bestående av ensamhet och leda, av ängslan och svårmod. Men under en kvinnas händer kan tillochmed helvetets maror förvandlas till rosor.
ANNE Och i framtiden kommer alltså Alphonse och Japanen varje morgon slicka i sig den rosenmarmelad du brett ut på deras bröstvårtor!? Och jag? Och mor?
Madame de Montreuil in från vänster.
MONTREUIL (Med kraftig erektion.) Så uuuuuuunderbart, Renée. Gratulerar! Så nu behöver du inte längre vara så arg på mig. Så, då kan du väl stanna här ett tag hos mig och Japanen? Låt oss alla tre vara tillsammans, som mor och döttrar, som förr i världen och berätta om våra kära tråkigheter och uppleva våra härliga seanser. Tråkigheter som berör oss alla, som till exempel Alphonses mor som drog sig undan världen och skyllde alla olyckor på Gud, men behöll diamanterna för sig själv, där i klostret (Fnyser.) Härliga seanser med våra båda språngberedda hingstar.
ANNE Trots det grät Alphonse över sin mor, dag och natt, när hon äntligen dog.
RENÉE Och han reste till Paris på hennes begravning trots att han riskerade bli arresterad… …vilket han också blev!
MONTREUIL Nåja… Javisst. Samma sak när pappan dog. Gråt och förtvivlan. Jag blev faktiskt riktigt rörd.
ANNE Undrar om han kommer att gråta när jag dör…
MONTREUIL Säkert… ….om du hade varit hans mor!
ANNE Men jag har aldrig behandlat honom moderligt…
RENÉE Och jag har sannerligen inte varit som en mor för honom av fri vilja…
MONTREUIL Såja, tala inte så ringaktande om modersrollen… …mitt i ansiktet på er egen mor! Nåväl, jag förlåter honom trots att han inte varit lika skamlös mot mig som mot båda mina döttrar.
RENÉE Mot mig har han aldrig varit skamlös
ANNE Inte mot mig heller.
MONTREUIL Hahaha… ett skämt? Förklara er närmare! (Håller de båda döttrarna om midjorna.)
RENÉE Han blir helt enkelt kåt. Han vill som hingsten trampa ned och helst döda kristallerna på det frusna gräset. Är detta omoraliskt? Genom hans förmåga att förvandla vatten till vin har horor blivit helgon och med glädje tagit emot smärtan från hans piska. Man säger att det bara var en dröm eftersom hororna efter seansen sparkades ut och återgick till att vara horor på gatan. Men var det bara detta? Var inte den ömhetens honung han lät dem smaka och en aning känna på sin nakna kropp ett ögonblick av hänryckning så ofantlig att den kan väga upp åtskilliga tidigare begångna och förhoppningsvis kommande ögonblick av förnedring? Sade är verkligen ett kåthetens ivrigt och ständigt arbetande bi. Han älskar den sexuella hänförelsens blod…, nej, han avgudar det, han heligförklarar det. Och vid denna förvandling av vatten till vin assisteras han av den där japanen som vi alla hört talas om, men som ingen av oss sett kuken på.
MONTREUIL (Smeker sig trånande.) Nåja! Nåja… De samurajanska konsterna är oss inte helt obekanta…
ANNE Men du, min kära syster… du vet inte vad som hände i Venedig… Du var inte där… Japanen besökte oss i Venedig. Och jag fick, till skillnad från dig, ta emot båda dessa hingstars uppvaktning. I en obäddad säng vid fönstret… Gondoljärens smäktande sånger på kanalen därutanför… doften av havets fukt… av tång… blod från såren piskan grävt…
MONTREUIL Vidrigt… att höra för den som inte hade lyckan att få vara där! Men, strunt i det… ni, mina döttrar (tar med händerna om deras kön och kysser dem) kan inte hålla på och käbbla om vad som hände för flera år sedan. Nu är nu. Och vad skall nu ske? Nu, när min käre svärson blivit religiös, sägs det! Kanske slutar han som kardinal…
RENEÉ (Patetiskt.) Han har alltid längtat efter tron som en liten livets ljusstråle…
MONTREUIL Skitprat. I brev efter brev tjatar han om att han tänker ta livet av sig. Nej, han är falsk… och i denna falskhet finns också det som gör honom attraktiv, eftersom ingen vet vad som är falskt och vad som är äkta. Skriver han verkligen på den där boken, som det talas så mycket om, där han utmålar mig som hora och oss alla som incestuösa?
RENEÉ Var säker, mor, han är alltid tacksam, på sitt sätt…, för den som varit vänlig mot honom. Och det har mor… Men… se… är det inte grevinnan de Saint-Fond som kommer…
MONTREUIL Herre gud, ännu en prostituerad journalist…
SAINT-FOND Jag vet vad ni tänker, hela bunten horor i detta getsemane, men jag är faktiskt ingen häxa… Ajajaj… Kan ni se löpsedeln?
MONTREUIL Ja. (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Ni ser löjlig ut när ni gör korstecknet…, förlåt… men så är det.
MONTREUIL (Högdraget.) Och ni önskar?
SAINT-FOND Jag tänker berätta en saga. Jag upprepade tidigare idag Madame de Montespans berömda gyckel med den gamle Solkonungen… Jag var, så till sägandes, ensam, på tu man hand, med dagens majestät. Vår kung är således inte…, som det ryktas… bög.
MONTREUIL Så synd, så tråkigt…, bögarna har alltid de bästa variationerna…
SAINT-FOND Jag vet, men…
MONTREUIL Så ni hade en kysk och kristlig samvaro med majestätet?
SAINT-FOND Knappast. Jag ville bli bestraffad eftersom jag vågat närma mig majestätet med blottad fitta… Och då fann jag att majestätet var min sanne mästare i konsten att hantera piska. Vad är Guds vrede mot dessa piskslag? (Slår dramatiskt ut med händerna.) MONTREUIL (Frustrerat.) Ni menar att Gud är en dilletant?
SAINT-FOND (Tvärsäkert.) Ja. Vad gäller piskrapp. (Svänger runt för att visa kroppen.)
MONTREUIL Sådant kan man bara säga när revolutionen står för dörren. Men revolutionen är Guds vilja, förverkligad på ett sätt som den enfaldiga populasen begriper och kan delta i för att sedan kollektivt helgonförklaras.
SAINT-FOND Javisst. Er käre svärson är den sanne anarkisten…, rentav en terrorist, jämbördig md Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med sitt blonda hår och sina kritvita händer är han Guds ombud. Markisen och Japanen är inte horor som jag, som tror att jag uppnått högsta lycka bara därför att sperman sprutar som vattnet i en av Versailles fontäner och smetar ner hela min kropp. Nej, det handlar om att markisen utmanar japanen, att den ene blir piskad och att den andre piskar och att de båda förvandlar fittor och rumpor och kukar till offerplatser.
MONTREUIL (Ironiskt.) Tänk… att ni… också… upptäckt det! Hur gick det till?
SAINT-FOND Japanen ville pröva på mig vad han sade var ER specialitet!
MONTREUIL (Glatt.) Menar ni seanserna där jag tjänstgjorde som bord?
SAINT-FOND (Nyfiket.) Ja!
MONTREUIL Mmmm… jajaja… Förlåt mig, men jag ryser i hela kroppen, det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare brukade klä av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ner på mina händer och mina armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn. Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga…
RENEÉ …Marilyn Monroe???
MONTREUIL Exactly, darling. Marilyn Monroe brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi gör ju bara vad vi måste göra- Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå - åkej, sluta upp att döma folk då!"
RENEÈ Sa Marilyn Monroe det?
MONTREUIL Tja, så sa honey Marilyn!
RENEÉ Säkert är det så för mor. Men när jag övertygat mig själv om att jag ville följa hans hjärta och hans kuk, insåg jag plötsligt att hans händer var av järn, att de fällde mig mot marken. Att hans och japanens hjärtan är av stål. Att jag bara är en figur i hans roman om mig och min syster och om mor. Att han är egoist och föraktar mig lika mycket som han förlöjligar Gud. Min man och japanen har inga mänskliga känslor. Jag kan inte längre nå dem. Men samtidigt inser jag att inget fängelse kan hindra dem från att alltid vara fria män. De sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen.
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Att tala om revolution betyder att mena allvar… (Sade:) …och att tala om revolution betyder att bryta med pacifism, med den självpåtagna askesen. Revolution är ett stridsrop som bryter tabun eftersom det rättfärdigar våld och istället för världsåskådning kräver världsförändring… (Japanen:) …att man byter ut kontemplation mot action och därmed undviker att hamna i det dåliga samvetets fälla och retirera in i resignation…
MONTREUIL (Eftertänksamt men övertygande.) Så sant…
RENEÈ (Glatt.) …och jag går i kloster.
MONTREUIL Gör så…
Man hör svaga knackningar. Montreuil lämnar scenen…
Tredje tablån
RENEÉ Jag glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade människorna, mod och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset bländar de förslavade, de förnedrade.
…Montreuil återkommer.
MONTREUIL Det knackade, som ni kanske inte hörde…, på porten… Det är Mästaren i egen hög person som vill piska oss till lydnad… Och min Japan… (Ropar:) Välkomna! Kom in… Stig på!
Från och med nu ett allmänt fraterniserande mellan de agerande. Olika sexuella ställningar intas. Piskor viner. Orgiestämning och orgieaktiviteter till dess ridån går ned.
JAPANEN (Höviskt.) God afton!
SADE (Ironiskt.) Goder afton!
JAPANEN (Nyfiket, pådrivande, uppmuntrande.) När börjar föreställningen?
SADE (Triumfatoriskt.) NU!!!
R I D Å
Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
