Cavefors / Sade / Mishima / Foucault / Monroe / MONOLOG

Bo I. Cavefors

SADE OCH JAPANEN

Ett drama, en monolog inspirerad av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade
Rollen spelas av naken man med piska

Skit! Vilket jävla sätt att ta emot MIG, Madame Saint-Fond, Markisens barndomsvän och älskarinna. Till denna så kallade salong (Ser sig hånfullt omkring) kommer då inte jag att återvända. Baronessan i det här kråkslottet bad mig titta in en stund när jag hade ridit färdigt min hingst (Klatschar med piskan). När jag satt(e) på honom idag kände jag att han verkligen är något i hästväg. Alltså: jag är här… men var är hon? Odrägligt! Men, visst, vi har alla våra små bekymmer, och madamen här har ju sin käre svärson… Markisen! Dessutom! Värdinnan här (Föraktfullt:), HA!, trår fortfarande efter den markisliga svärsonslemmen. Länge sedan sist. På tre månader läks inga sår och blir ingen fitta torr. Men vem vet.. vem vet? Vem vet! Ja, vem vet vad?! När var hur? Om den där H ä n d e l s e n…, till exempel. Vilken händelse? Nej förresten, Markisens lekfulla utsvävningar är inga händelser, utan en livsstil. Det är ett behov och inte någon sorts jävelskap Markisen ägnar sig åt. Varken trolldom och trollerier när han och hans stallbroder Japanen spänner tyget i byxorna... Nej, rent ut sagt, (Klatschar med piskan) det finns ingen anledning varken att tiga om deras eskapader… eller att blygas (Smeker kroppen)!!Markisen och jag är barndomsvänner… Jag vet vad han har - och vad han vill. Jag har inte sett något så hingstlikt som Markisens LEM förrän jag råkade på den här japanen som också HAN är Madamens förtroge vän… numera… (Funderar, låter piskan glida över könet.) Jag minns Markisen som ett litet barn med ljuvligt blont hår… överallt. (Övergår till sakligt berättande ton:) Jag tänker emellertid nu avslöja alla de exakta, detaljerade och häpnadsväckande upplysningar om Markisens och Japanens leverne, som jag med alla till buds stående medel insamlat under tre månaders efterforskningar. (Mildare ton) För ett halvår sedan reste vår älskvärde Donatien-Alphonse-François, alltså vår Markis de Sade, till Marseille, av alla städer, i sällskap ej endast med den unge och, jag försäkrar, på mer än ett sätt ståtlige betjänten Latour, nej, i hans följe fanns också den där samurajen, den där Japanen, vars kuk är ännu grövre än Markisens, och än hårdare när den tränger in i ungmör och i rumporna på unga pojkar. I Marseille plockade de från gatan upp fyra horor och i en lägenhet de båda hingstarna hyrde av en viss Mariette Borelle, utspelade sig "händelsen", eller snarare "händelserna", för vår käre Markis och hans samurajbroder var, om man säger så, i fullt stånd… …till allt! Hororna var i tjugoårsåldern och betjänten med den rara rumpan, rena slyngeln, femton… på sin höjd! Markisen hade på sig en grå livrock med blått foder, orangefärgad sidenväst och knäbyxor i samma färg. Japanen var helnaken. Markisen hanterade värjan med höger hand och hade en käpp med guldknopp stickande upp ur byxorna (Klatschar med piskan). Japanen svängde vilt omkring sig med ett sådant där självmördarvapen, färdig att skära ut inälvorna på sig själv och andra. Markisen plockade ur pungen, som dinglade vid pungen, upp en handfull guldmynt och sa att han tänkte först knulla den av flickorna som kunde gissa hur många guldmynt han kunde balansera på (Håller fram kuken) ståkuken. De andra flickorna kördes ut ur rummet. Den kvarvarande horan och pojken, betjänten alltså, placerade han på sängen, piskade henne med ena handen (Klatschar med piskan) och runkade betjänten med den andra, medan japanen växlade med att ömsom låta horan och ömson betjänten suga av honom. Och över alltsammans, över alla dessa huvuden, detta förskräckliga samurajvapen. Kan ni tänka er något mer upphetsan…, jag menar… något mer… förfärligt! Under hela seansen kallade Markisen betjänten för "Markis" och lät betjänten titulera honom själv som Master Lafleur! Markisen spelade rollen av betjänt och lät betjänten leva loppan som Markis. (Arrogant, upphetsat) Ha! Och efter detta lovade Alphonse flickan en hel losidor om han fick knulla henne bakifrån… Allt medan den där Japanen hoppar omkring med kuken instucken än här och än där, också i Markisens röv, vilket ju (Extra tydligt memorerat:) i och för sig, är något av det bästa han vet. Sedan tog Japanen fram ett gissel, nersölat med gammalt torkat blod…, och försett med småspik… Han befallde flickan att hon skulle piska honom och Markisen med detta gissel (Klatschar hårt med piskan). Markisen och Japanen tycker om smärta… Båda lider för det som är smärtsamt och oemotståndligt! Om ni förstår vad jag menar?! Nåväl. På samma sätt gjorde de sedan med de andra hororna. När flickorna slog de båda hingstarna med gisslet karvade Japanen, med samurajsvärdets spets i spiselkransen in antalet slag… totalt 859 slag! Japanen har alltid fascinerats av siffror, säger han, eftersom siffror är det enda påtagligt sanna och verkliga här i livet… …säger han. I Japan kanske, inte här i Europa, dock. Lär vara någon sorts japansk vishetsregel. (Föraktfullt) Intages sittande med korslagda ben. Siffrorna är verkliga och påtagliga till dess de blir så många så de blir ofattbara… i Markisens fall när siffrorna blir så många så att lasten förvandlas till mirakel! När lasten förvandlas till extas. När Markisen och Japanen och betjänten och ett antal horor ägnade sig åt smärta dessa dagar i Marseille, ansträngde sig samtliga för att göra sitt yttersta för att likt galärslavar tvingas till att älska smärta… Nåväl, när alla flickorna var genomgångna och betjäntens kuk började slakna, tog sig samtliga några timmars vila före kvällsmässan… Japanen slipade sin kökskniv. Självklart kunde man inte låta kvällen och natten bli utan aktiviteter… Men under eftermiddagen var jalusierna nerdragna och Markisen föll i en oskuldsfull och obefläckad drömlös sömn, famn i famn med Japanen. Junisolen silade in genom jalusiernas springor och skvätte sitt guld över Markisens och Japanens nakna kroppar, bröstkorgarna steg och sjönk som… ja… jag kan se Markisen framför mig som den lille guldlockige gosse han en gång var. Och nu så ömt omslingrad med Japanen… Jajaja… Vad hände sedan? Vad som hände sedan?! Samma sak, naturligtvis. Nya horor och nya gisselslag. Men samme betjänt, som vid det laget måste ha varit totalt sönderknullad. (Gäspar.) (Kort paus.) Jag undrar vad som fick Madame de Montreuil att bjuda mig hit idag, jag, en lyxhora, visserligen helt i svärsonens smak, men varken han eller Japanen lär dyka upp.

(Eftertänksamt. Kort paus.) Men se där är ni ju, (Hycklande) kära baronessa. Ja jag stod just och funderade över vart ni tog vägen. Jag vill så gärna berätta för er om min barbackaritt idag. Hästen var alldeles vild. Manen och kuken stod på honom som aldrig förr. Han frustade och sparkade. Jag sporrade honom och piskade honom allt vad jag förmådde men lyckades ändå inte tämja honom… Han tog mig verkligen med hull och hår. Otrolig hingst! Stallmästaren, som höll i grimman medan hingsten knullade mig, påstod att jag bar mig åt som en amason… (Smeker sig med piskan) Men Er vilda hingst, Madame, ett riktigt ståtligt fullblod… …jag vet! …men börjar han inte bli aningen avtacklad!? Jag begriper inte varför… En kusk eller en stallknekt faller i oskuldsfull sömn efter ett enda rejält knull och efter en enda utlösning, men ju högre upp man kommer i klassamhället desto mer raffinerad blir vägen till orgasm. Men men men, kanske har Markisen trots det gått aningen för långt!? Kanske behöver han Japanen som stimulans för att åter väcka den gamla muskeln till liv! Moral är bara till för kuskar och stallknektar, inte för aristokrater! Nåväl. (Uppgivet) Nu för tiden är man van vid det mesta. Aristokratins liv och leverne har aldrig tidigare kritiserats lika hårt som i dessa revolutionära tider. Vad beror det på? Menar pöbeln att aristokrater skall vara moraliska dygdemönster? Varför inte istället lära sig några av våra specialiteter?! Populasen borde tröttna på att vara sedesam och börja praktisera en del, eller kanske alla de konster som hittills bara varit sed och bruk och skönt tidsfördriv hos oss! Men Markisen, ja… Ja! Jag minns Alphonse från det han var liten… en så snäll och älsklig liten sötnos. Jag minns en gång när vi lekte i rosenträdgården och jag stack mig på en rosentagg och började gråta. Då drog Alphonse inte bara ut taggen utan sög dessutom såret rent, tog av sig sina byxor, rev sönder dem och torkade min panna som badade i svett. Han hade en så förtjusande vacker liten lem, vit och rak som en lilja. Redan då hade han smak för blod… (Klatschar med piskan). Gammal sanning…vampyrer kan vara snälla och älskliga… de också… när de dricker blod! Markisen var så förtjusande! (Kort paus) Jag minns när han var en liten guldlockig gosse och när han drog ned byxorna för att visa betjänterna sin förtjusande lilla rumpa. (Klatschar med piskan.) Han har alltid burit huvudet högt, men det vore kanske på tiden att det ena huvudet styrde det andra? Båda huvudena sitter ju, trots allt, på samma kropp. Vilket av de båda huvudena som är värdefullast kan ju diskuteras… Det ena tycks vara större än det andra, i alla fall mer användbart. Men redan som guldlockig pojke upptäckte Alphonse svavelelden som lågar i dolda dalar, rovdjuret med rött gap och blottade huggtänder, han visste tidigt att världen är oändlig och rymmer allt. Ingenting han möter kan överraska honom eller förvåna honom. (Förvånat, argt) Och så har nu Överrätten i Aix dömt Alphonse och Japanen till döden genom halshuggning. Jag var på torget utanför Hovrätten och fick min första glimt av helvetets eld när lågorna slickade Markisens och japanens porträtt och pöbeln skränade "Mera ved på bålet / kuken in i hålet" … Det är som Michel Foucault skriver (Docerande:) "Om folkmassan trängs kring schavotten, så är det inte enbart för att bevittna den dödsdömdes lidanden eller hetsa bödeln till ytterligare raseri… …nej, det är också för att höra en som ingenting har att förlora och som därför fritt kan förbanna lagarna, domarna och makthavarna". Nåväl. Markisen lyckades jag rädda undan bålet, med hjälp av Vatikanen och Kungen. Jag är övertygad om att Markisen är en människa som inte bara kan uttrycka ömhet och tillgivenhet indirekt, genom den grymhet som finns när han bjuder på gissel och kokain! Han är öm och hänsynsfull men också grym och brutal. (Kniper om bröstvårtorna.) Jag minns när Alphonse vid en av våra längre utfärder lät stanna vagnen mitt på en liljeäng och sa att han ville göra blommorna berusade och lät tömma ett fat rödvin över de vita kalkarna. Han såg hänryckt på när det röda vinet droppade från blombladen… Eller när han i slottsvaktens lilla hus fick syn på ett fång ved, som var ihopbundet med ett hamprep och genast sa han att han tyckte det var så vackert men att det hade varit ännu vackrare om det istället för den där fula veden varit en söt pojke vars armar och ben bundits ihop med guldkedjor… eller när vi kom hem efter en jakttur och han med blotta händerna tog ut hjärtat ur bytet, ur det blodbefläckade bröstet på en vit kanin. Då smålog han belåtet och sa att alla kärleksfulla hjärtan ser likadana ut, även hos en kanin… Alla dessa händelser och många andra, fick sin egen innebörd. Alla bitar föll på plats. Jag förstod att allt detta låg bortom all logik, och att det är min plikt att ta hand om och vårda allt detta som dyrbara rubiner. Den som ger sig i kast med Alphonse och Japanen blir själv bränd. Vill själv bli bränd… Ingenting i naturen är osedligt. Jag minns första natten Alphonse kom in i mitt rum. Han var naken och hade den där piskan av elefanthud med sig. Han frågade inte ens om jag ville knulla honom eller inte. Han bara satte på mig. Bakifrån. (Övertygande) Jag ville. Han piskade och gisslade mig, åh! När han blev efterspanad för de där äventyren han och Japanen hade i Marseille flydde vi till Italien, till Venedig. Underbart. Livsfara, kanaler, kärlek, död. Varje natt ljudet av en duell. Klockklangen, kyrkklockorna som hörs över det stillastående vattnet. Alla broarna, lika oräkneliga som duvorna. Och månen. När den röda månen stiger upp ur kanalen och lyser på vår säng blir sängen lika röd som blodet efter hundra deflorerade jungfrur… Och gondolerna. Och gondoljärerna… Markisen vill som en kåt hingst trampa ned och helst döda kristallerna på det frusna gräset. Är detta omoraliskt? Med sin förmåga att förvandla vatten till vin har horor blivit helgon och med glädje tagit emot smärtan från hans piska. Man säger att det bara var en dröm eftersom hororna efter seansen sparkades ut och återgick till att vara horor på gatan. Men var det bara detta? Var inte den ömhetens honung han lät dem smaka och en aning känna på sin nakna kropp ett ögonblick av hänryckning så ofantlig att den kan väga upp åtskilliga tidigare begångna och förhoppningsvis kommande ögonblick av förnedring? Markisen är verkligen ett kåthetens ivrigt och ständigt arbetande bi. Han älskar den sexuella hänförelsens blod…, nej, han avgudar det, han heligförklarar det. Och vid denna förvandling av vatten till vin assisteras han numera av den där japanen. Nåja! Nåja… De samurajanska konsterna var oss inte helt obekanta före Japanens ankomst till Venedig… …där jag tog emot båda dessa hingstars uppvaktning. I en obäddad säng vid fönstret… Gondoljärens smäktande sånger på kanalen därutanför… doften av havets fukt… av tång… blod från såren piskan grävt… (P

aus. Vänder sig om. Nytt "ämne") Minns ni, Madame, de Montespans berömda gyckel med den gamle Solkonungen… Jag var, så till sägandes, ensam, på tu man hand, med dagens majestät, för några dagar sedan… Vår kung är således inte…, som det ryktas… bög, vilket i och för sig är så synd, så tråkigt, eftersom bögarna alltid har de bästa variationerna… Men missförstå mig nu inte. Det var ingen kysk och kristlig samvaro jag hade med majestätet! Jag ville bli bestraffad eftersom jag vågat närma mig majestätet med blottad fitta… Och då fann jag att majestätet var den sanne mästaren i konsten att hantera piska. (Klatschar med piskan) Sådant kan man bara säga när revolutionen står för dörren, som nu. Revolutionen är Guds vilja, förverkligad på ett sätt som den enfaldiga populasen begriper och kan delta i för att sedan kollektivt helgonförklaras. Markisen är den sanne anarkisten…, rentav en terrorist, jämbördig md Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med sitt blonda hår och sina kritvita händer är han Guds ombud. Markisen och Japanen är inte horor som jag, som tror att jag uppnått högsta lycka bara därför att sperman sprutar som vattnet i en av Versailles fontäner och smetar ner hela min kropp. Nej, det handlar om att Markisen utmanar japanen, att den ene blir piskad och att den andre piskar och att de båda förvandlar fittor och rumpor och kukar till offerplatser. Japanen ville på mig pröva sin alldeles egna lilla specialitet, en seans där jag tjänstgjorde som bord! Mmmm… jajaja… Förlåt mig, men jag ryser i hela kroppen, det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor (Smeker sig intensivt, nära till orgasm) när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare klädde av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ner på mina händer och mina armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn. Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män Markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga… …Marilyn Monroe, säger du och ser dum ut!!! Exactly, darling. Marilyn Monroe brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi gör ju bara vad vi måste göra- Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå - åkej, sluta upp att döma folk då!". Markisen och japanen sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen. Jag glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade människorna, mod, och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset bländar de förslavade, de förnedrade. …(Lyssnar.Kort paus…) …det knackade… på porten… HAN är här! Det är Mästaren i egen hög person som vill piska mig till lydnad… Och min Japan… (Ropar) Välkomna! Kom in… Stig på! Nu kan föreställningen börja! (Triumfatoriskt:) NU!!!
R I D Å

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005