Cavefors / Uppror i Kasban

 Bo I. Cavefors
UPPROR I KASBANPerformance i fyra tablåerAktörer:
2 män = Anarken (A), Slaven (S).
Aktörerna agerar nakna. A har en piska som vid skiftet mellan Tablå 2 och Tablå 3 överlämnas till S.

Genomgående: musik av Kristian Olsson, Survival Unit.

Ett antal statister, män och kvinnor, nakna eller vardagligt och individuellt klädda.
Agerandet mellan A, en något äldre man, och S anpassas till personen som spelar S: 17 år eller 30, afrikan eller svensk, osv. Finns det inte tillgång till en S som vill/kan utföra sexuella handlingar aktivt, kan S ersättas med en naken dansare som beskriver sexuell aktivitet istället för att utföra den.

Statister: förslagsvis 6 män och 4 kvinnor. Männen agerar i alla tre Tablåerna, kvinnorna endast i Tablå 2 och 3. Gamla och unga, svenskar och färgade, välbyggda och, tex, handikappade.

Denna Performance kan framföras i teaterlokal, men passar bättre i en nerlagd industrihall där smörjolja och järnbalkar fortfarande finns kvar och där publiken måste passera en klart uttalad hård och industriell verklighet innan man kommer in i det utrymme där Performance börjar.

+ + +

TABLÅ 1

Musik: Survival Unit.

Rummet där publiken träder in i Performance: i en del av detta rum ett Dark-room, ca 3x3x2 m., av svart filt/tyg. Dark-room skall vara så stort så att de som går in i det ej kan undvika att komma i kontakt med aktörernas kroppar. När portarna 10 minuter före föreställningens början slås upp till spelplatsen kan Performance börja enligt någon av följande versioner:

A och S står nakna i Rummet sysselsatta med att kyssa och smeka varandra. 8 minuter före föreställningens början går de in i Dark-room. I mörkret står de till de besökares förfogande som följer efter dem in i det mörka tältet;

A står naken i Rummet och läser en tidning. När dörrarna öppnas kommer S in (klädd) som en av de första besökarna. A går fram till C. De börjar kyssas och går in i Dark-room där S klär av sig. I mörkret står de sedan till de besökares förfogande som går in i tältet. 3 minuter före föreställningens början går A och S, nakna, genom Rummet, in i salongen och upp på Scenen, där redan statisterna tagit plats och rör sig som vid cruising, skyggt, spanande, utmanande, osv. Några statister bör vara nakna från början, andra klär av sig på scenen och övriga har föreställningen igenom kläderna på (förslag: 4 nakna från början, 2 klär av sig, 4 behåller kläderna på).

TABLÅ 2

Musiken från Tablå 1 fortsätter.

Dörrarna till Rummet har stängts. Publiken finns på plats. På bildskärm, som bör täcka hela eller större delen av scenens bredd, visas Per Wizéns Nattlig jakt.>

Det är en soligt varm sensommardag. För ett antal år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet på besök från Spanien, den målande imaginisten. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. Jag älskade spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades som barn av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna. Jag lämnade uteserveringen, drog mig hemåt, drack ett glas whisky, rakade mig, också kring kuken och i stjärten, tog på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hängde jag en piska. Jag vandrade ned till parkområdet vid Öresund.

Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan dungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Nu ser han mig…

Nu sker följande: S samt statisterna agerar samtidigt som A läser texten (direkt från papper) (med bakgrundsmusik) nedan, och smeker S med piskan, smekningar som vid berättelsens slut övergår i piskning. Hela det här avsnittet skall ha en tydlig s/m-prägling. Samtidigt cirklar statisterna runt A och S, snuddar ibland vid deras och varandras kroppar. Scenen ligger, som tidigare, i dunkel men skarpa färgade ljuskäglor sveper improviserat över scenen och fångar in enskilda positioner, men koncentreras framför allt på A och S.

Olvido García Valdés dikter är dikter skrivna av en kvinna till andra kvinnor. Men Per Wizéns bokomslag är ett krypto som endast män kan tyda. Dikterna




handlar om nattlig jakt, om nätters jagande, om nätternas jakter. Bilden handlar om enmans jakter efter kärlek, efter närvaro, i den oroliga halvsömnen i bädden, men också och kanske framför allt kärleken med en annan man i parkens mörker. Valdés skriver: "min kärlek för det mörka / kommer från dig / allting försvinner platsen personen / utom denna förkärlek / allvarsmörk och naturlig". Per Wizéns omslagsbild ger mig facit till Valdés förfinade dikter, han fördjupar författarens ord, ger dem en helt ny dimension. Wizéns nattliga jakt bland de kala trädstammarna, hans dolda budskap, mystiken i mörkret, eggar upp mig, gör mig kåt. Budskapet tvingar mig att söka en förklaring till vad hans meddelanden, som körs in som pålar i mitt kött, betyder, hur de påverkar mig, Jag kan konkret i mitt inre känna kuken i min mun, stjärten, bröstvårtorna, att våra kroppar kan älska även i denna kala skog, öppen för oväntade möten. Hemlighetsfull. Wizéns bild känns i skinnet, i kroppen, den är fysisk, nervig, het, men samtidigt kyligt avslagen, beskrivande, dokumenterande. Bilden ger rummet för bögens nattjakt. I bilden finns samtidigt ensamhet och längtan och en hård sado-masochistisk närvaro. Avskalade trädstammar, ett nedbränt skogslandskap, så som det kan se ut efter en napalmbombning. Men små bågar av guld på marken. Längst bort på bilden, i bilden, i fjärran… Intet, oändligheten, det absoluta utlämnandet, medvetandets och kroppens absoluta nakenhet. Kan denna avskalade, hemlighetsfulla skog befolkas? Finns det sensualism, sexualitet, åtrå i detta mörker, i detta ingenmansland? Ja. Är det inte snarare så att just i denna skog med avskalade trädstammar, i det hotande mörkret, i den ovissa oändligheten, i Intet, är det nödvändigt, tvingande, att älska, att klä av varandra, se kuken resa sig, känna bröstvårtorna hårdna, låta kropparna gå in i varandra, låta sperman flöda. Valdés skriver: "på ryggen känner jag igen / platserna / hela berget stegras om man stiger / också ängen / som vore den ett / ljusting eller utav / bullers frånvaro". Det är en känslosam text, javisst, men placerad i Wizéns bild, som i sig är fysisk, erotisk, sensuell, bögigt sexuell, blir texten en inbjudan: kom, ta mig, älska mig, knulla mig. Wizéns bild ger mig en känsla av otålighet, av oändlighet, av oändlig otålighet, men också av närhet till det ogripbara. Bilden säger att det som uppfattas som ogripbart, det metafysiskt ogripbara men också det efterlängtade fysiska är faktiskt möjligt att nå. Fasa, skräck, men också den sadomasochistiska fascinationen inför det öde landet, av det förödda, av att befinna sig i en ensamhet, av att vara ensam och utlämnad men samtidigt tillgänglig, öppen, att längta efter det okända i nattens mörker, i parken, bland de avskalade trädstammarna. Ensamheten ger styrka att möta och uppleva det överraskande, det okända, det annorlunda. Wizéns bild, hans känsla och insikt om mörkrets dragningskraft, om det mörka rummets hemligheter, är oerhört stark, påverkar mig starkt. Marken är täckt av bladguld. Markens guldkorn mildrar brutaliteten i det sexuella mötet, av piskans slag mot mannens rygg.

Totalt mörker

TABLÅ 3



Musik: Survival Unit.När ljuset fångar in A och S omfamnar de varandra samtidigt som A lämnar över piskan till S. S rör sig hotfullt med piskan som han under akten använder dels för att sexuellt reta A och vid slutet för att piska honom. Ömsesidig Fellatio mellan A och S. (De smörjer senare in varandras kroppar med bådas sperma. Se vidare anvisningar i texten.) Under hela Tablån visas den pågående filminspelningen med A och S agerande även på den stora filmduken. Filmen är svagt antydande, som om agerandet sker i dimma. Efter ett par tre minuter kommer en inklippning som läggs ovanpå filmen med A och S, en film med en skarp närbild på A:s eregerade kuk strax före och under ejakulation, några tiotals sekunders skeende som upprepas och upprepas till dess akten, filmen och agerandet på scenen är slut. Följande textavsnitt kan aktualiseras.

I nordvästra Italien, i Piemonte, ligger än idag en liten kurortsstad som heter Aosta. För tvåhundra år sedan, i början av 1800-talet, hade en spetälsk man internerats i ett gammalt torn, byggt av marmor, en bit utanför staden. Den Spetälske kände skam över sin sjukdom.
(A börjar onanera samtidigt som S använder piskan som smeker A.) Han kände skam trots att makten och maktens hantlangare hävdade att all skam var utrotad. Han tänkte ta livet av sig, men rädslan för Guds vrede fick honom att avstå. Av en ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske. Den Spetälske älskade den lilla hunden, som var honom till stor tröst och glädje. Att hunden valt sin tillflykt hos Den Spetälske menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i Den Spetälskes torn var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat Den Spetälske när han gav honom hunden, kallade han hunden för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet… En byracka, tovig, haltande, skitig. Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från Den Spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av marmor och in till den vilda och öppna sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens moralistiska medborgare, åldrande pseudorevolutionärer, blev upprörda… så de skrev långa debattartiklar i Aostas lokaltidning, Sydalpina Dagbladet, gjorde namninsamlingar och allt möjligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Miraklet ut ur Aosta. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att de trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjukdom kunde spridas via hunden…till andra människor! Men alla dessa förklaringar är bortförklaringar. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare, som franska revolutionärer, marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte sökte de upprörda moralisterna och forna revolutionärerna stöd hos maktens lakejer. De uppvaktade stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av dessa moraliserande och upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerar slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde inte någonting för att försöka befria sin vän. . . . Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men pöbeln var redan där, populasen, de förborgerligade svikarna, hade redan travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. (A. börjar inta läge som passiv för cunnilingus.) Men han återvände till sin cell. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. Förtvivlad. För andra gången samma dag svek han sin vän. Senare säger Den Spetälske att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismens och maktens grymma barbari. Men Den Spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, (Här börjar aktiv cunnilingus). kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri. Att dessa avvikare är cancersvulster på samhällskroppen. Kanske vill bögarna våldta djuren. Stjäl inte zigenarna otroligt mycket från radhusägarna. Är judarna på väg att ta makten över hela världen. Kostar inte de handikappade alltför mycket, pengar som tas av skattemedel! Blir följden av denna förvridna form av yttrandefrihet att gå från ord till handling, att operera cancersvulsterna! Hur tänker man operera bort dessa cancersvulster? Med lasergevär? Halshuggning eller med råttgift? Den Spetälske blir själv ett offer för denna normalitetshysteri, för denna omoraliska moralism som predikas av slöddret bland tidningsskribenter och religiösa förkunnare och nynazister, när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet… skäms… skäms för sin känslosamhet, över sin skam att finnas till! (S får utlösning. A och S smetar in sperman på kropparna. Sedan totalt mörker och stark musik av Survival Unit.)



Mörker

TABLÅ 4

Fjärde akten består av inspelningen på Survival Units LP med Cavefors röst som läser Uppror i Kasban (Texten: se nedan.) Vid andra aktens början står A och S kvar i de positioner de intog när tredje tablån avslutades. A tar över piskan från S och sätter sig ned i yogaställning. S står kvar i positionen (är S en välväxt och relativt muskulös ung man blir hans position: maktspråk, armarna i kors, bredbent, stark erektion). På den stora bildskärmen visas collage av inspelningar från demonstrationer (tex Göteborg och Genua), palestinska intifadasoldater, av afrikanska barnsoldater, osv. Beskyddande cirklar statisterna runt A och S samtidigt som de visar en hotfullt attityd utåt, mot publiken.

Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.

Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism.

I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster.

Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott.
Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar.

Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar.
Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?

RIDÅ

Musiken fortsätter medan publiken lämnar salongen.