Bo I. CaveforsEtt drama, tre tablåer,
Dramat handlar om Japanen, Markisinnan de Sade och hennes Markis, hennes syster och mor, så som det i tre tablåer framställs av fem nakna manliga aktörer, samt av två nakna kvinnliga aktörer.
Personer:
Madame de Montreuil. Markisinnan de Sades mor / Spelas av man
Baronessan de Simiane / Spelas av man
Grevinnan de Saint-Fond / Spelas av man
Renée, Markisinnan de Sade / Spelas av man
Anne, Renées yngre syster /Spelas av man
Sade / Spelas av kvinna
Japanen / Spelas av kvinna
Ulrike Meinhofs röst / Texterna läses av Sade eller av Japanen, antingen direkt från deras position på scenen, eller via en inspelning
Samtliga agerande är snaggade samt för övrigt rakade över hela kroppen. Samtliga bär smycken: kukring, öronring, tatuering, fingerring, armring, ring kring fotvristen, el.dyl. Saint-Fond har även piska. Sade och Japanen har även stövlar samt piska (Sade) och löskuk (Japanen).
Redan vid föreställningens början och sedan under hela föreställningen, fram till dess de vid föreställningens slut gör entré som Sade och Japanen, sitter eller står de i scenens utkant, uppmärksamt följande spelet mellan de andra aktörerna, ibland klatschande med piskan, smeker löskuken eller varandra, dock utan att dra uppmärksamheten bort från det primära spelet.
Musik: klassisk och/eller improviserad pianomusik, eller radikal nyskriven musik.
***
Första tablån
Höst.
Madame de Montreuils salong.
En skylt med texten: HÖST
SAINT-FOND Skit! Vilket jävla sätt att ta emot gäster. Till denna så kallade salong kommer då inte jag att återvända. Madamen bad mig titta in en stund när jag hade ridit färdigt min hingst (Klatschar med piskan). När jag satt på honom idag kände jag att han verkligen är något i hästväg. Alltså: jag är här… men var är hon? Odrägligt!
SIMIANE Hoppla! Nåväl, alla har vi våra små bekymmer. Japaner eller markiser, kvittar lika. Madamen har ju sin käre svärson…
SAINT-FOND Så…, ni min lilla baronessa vill påstå att madamens känslor fortfarande svallar för den markisliga lemmen?
SIMIANE Oh ja! På tre månader läks inga sår och blir ingen fitta torr. Men vem vet.. Vi har ju inte träffat Madame efter h ä n d e l s e n…
SAINT-FOND H ä n d e l s e n… Vilken händelse? Markisens lekfulla utsvävningar är inga händelser, utan en livsstil. Ett behov. Ni, min lilla baronessa, talar om "händelsen" som om det är någon sorts jävelskap Markisen ägnar sig åt. Trolldom och trollerier. Vi ser på varandra och ler menande när vi talar om honom och hans stallbroder Japanen. Nej, rent ut sagt (Klatschar med piskan; Simiane håller händerna för ansiktet.) det finns ingen anledning varken att tiga eller att blygas.
SIMIANE Så förfärligt… …allt! Hur kan ni säga så! (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Korsa er så mycket ni vill, lägg benen i kors och knip till om det känns bättre så, men vi ska tamigfaen inte längre tiga om det ni kallar för "händelsen". Innerst inne vet vi alla vad som hände. Inte sant? Och som, gudskelov, kommer att hända igen!
SIMIANE Men… (Skenheligt.) Nej, ja, jo, egentligen vet jag ju ingenting…
SAINT-FOND Baronessan skämtar?! Något man inte är van vid. Vet ingenting…?!
SIMIANE Icke. Jag skämtar verkligen inte. Markisen och jag är barndomsvänner… Jag vet vad han har och vad han vill. Jag har inte sett något så hingstlikt förrän jag råkade på den här japanen som är Madames förtroge vän… numera… Så jag håller för alla ögon och öron när det kommer till obehagligheter som handlar om honom. Jag vill minnas Markisen som ett litet barn med ljuvligt blont hår… överallt.
SAINT-FOND Herregud, men ni gör som ni vill. Jag tänker emellertid från och med nu avslöja alla de exakta, detaljerade och häpnadsväckande upplysningar om Markisens och Japanens leverne, som jag med alla till buds stående medel insamlat under tre månaders efterforskningar. Håll gärna för öronen, kära Baronessa (Klatschar med piskan). Öronen, var det, Baronessan, inte skötet (Klatschar med piskan). Håll! (Kittlar Simianes öron med piskan). Såja! För några månader sedan reste vår älskvärde Donatien-Alphonse-François, alltså vår Markis de Sade, till Marseille, av alla städer, i sällskap ej endast med den unge och, jag försäkrar, på mer än ett sätt ståtlige betjänten Latour, nej, i hans följe fanns också den där samurajen, den där Japanen, vars kuk lär vara ännu grövre än Markisens, och än hårdare när den tränger in i ungmör och i rumporna på unga pojkar. I Marseille plockade de från gatan upp fyra horor och i en lägenhet de båda hingstarna hyrde av en viss Mariette Borelle, utspelade sig "händelsen", eller snarare "händelserna", för vår käre Markis och hans samurajbroder var, om man säger så, i fullt stånd. Hororna var i tjugoårsåldern och betjänten med den rara rumpan, rena slyngeln, femton, på sin höjd! Markisen hade på sig en grå livrock med blått foder, orangefärgad sidenväst och knäbyxor
SIMIANE Oj! Gud bevare mig. Jag kan inte tro det om jag inte får vara med om det. (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Ja, korsa ni er igen, om ni vill. Känns det bättre… så korsa er flera gånger, för så länge ni korsar er kan ni inte hålla för öronen. Och hur går det med era kristliga plikter om ni hela tiden håller för öronen?! (Simiane gör korstecknet ett flertal gånger.) Såja. Det är Guds vilja att ni skall höra vad jag säger. Under hela den här seansen kallade Markisen betjänten för "Markis" och lät betjänten titulera honom själv som Master Lafleur. Markisen spelade rollen av betjänt och lät betjänten leva loppan som Markis. Och efter detta lovade Alphonse flickan en hel losidor om hon lät honom knulla henne bakifrån… Allt medan den där Japanen hoppar omkring med kuken instucken än här och än där, också i Markisens röv, vilket ju iochförsig är något av det bästa han vet.
SIMIANE Herregud… herregud. Allt detta är jag ju själv så förtjust i, men med en hora… något sådant kan bara en djävul eller en avdankad Markis göra. Det är ju en avskyvärd synd! Markisen borde brännas på bål… En annan sak är att vi lekte sådana där lekar när vi båda var barn… men nu! …och med horor! Usch och tvi.
SAINT-FOND Sedan tog Japanen fram ett gissel, blodfläckat…, och försett med småspik… Han befallde flickan att hon skulle piska honom och Markisen med detta gissel (Klatschar hårt med piskan).
SIMIANE Tack gode Gud… då hade de i alla fall rester av samvete kvar. De ville naturligtvis på så sätt driva ut djävulen…
SAINT-FOND Struntprat. Markisen och Japanen tycker om smärta… Båda lider för det som är smärtsamt och oemotståndligt! Om ni förstår vad jag menar?! Nåväl. På samma sätt gjorde de sedan med de andra hororna. När flickorna slog de båda hingstarna med gisslet karvade Japanen, med samurajsvärdets spets i spiselkransen in antalet slag… totalt 859 slag!
SIMIANE Herregud! Så härligt! Så ärligt… (Håller handen framför ögonen.)
SAINT-FOND Japanen har alltid fascinerats av siffror, säger han, eftersom siffror är det enda påtagligt sanna och verkliga här i livet, säger han. I Japan kanske, inte här i Europa, dock. Lär vara någon sorts japansk vishetsregel. Siffrorna är verkliga och påtagliga till dess de blir så många så de blir ofattbara… i Markisens fall när siffrorna blir så många så att lasten förvandlas till mirakel! När lasten förvandlas till extas.
SIMIANE (Upprört.) Hur kan ni använda ordet "mirakel" i detta sammanhang!
SAINT-FOND När Markisen och Japanen och betjänten och ett antal horor ägnade sig åt smärta dessa dagar i Marseille, ansträngde sig samtliga för att göra sitt yttersta för att likt galärslavar tvingas till att älska smärta…
SIMIANE Akta er, kära Grevinna, också ni kan hamna i helvetet… (Korstecknet.)
SAINT-FOND Tack för den varningen! Nåväl, när alla flickorna var genomgångna och betjäntens kuk började slakna, tog sig samtliga några timmars vila före kvällsmässan… Japanen slipade sin kökskniv.
SIMIANE Ni menar att detta skedde på morgonen och att man fortsatte senare på dagen? (Håller för ögonen.)
SAINT-FOND Självklart kunde man inte låta kvällen och natten bli utan aktiviteter… Men under eftermiddagen var jalusierna nerdragna och Markisen föll i en oskuldsfull och obefläckad drömlös sömn, famn i famn med Japanen. Junisolen silade in genom jalusiernas springor och skvätte sitt guld över Markisens och Japanens nakna kroppar, bröstkorgarna steg och sjönk som… ja…
SIMIANE Jag kan se Markisen framför mig som den lille guldlockige gosse han en gång var. Och nu så ömt omslingrad med Japanen… Vad hände sedan?
SAINT-FOND Vad som hände sedan?! Samma sak, naturligtvis. Nya horor och nya gisselslag. Men samme betjänt, som vid det laget måste ha varit totalt sönderknullad. (Gäspar.) (Kort paus.) Jag undrar vad som fick Madame de Montreuil att bjuda oss hit idag, samtidigt… en lyxhora och ett helgon, visserligen en kombination helt i svärsonens smak, men varken han eller Japanen lär dyka upp. Jag måste erkänna att jag beundrar hennes smak för kontraster.
SIMIANE Jag tycker att Grevinnan inte ska förtala Madame de Montreuil. Hon är sig alldeles översiggiven och ber om vår hjälp. Då måste vi hjälpa henne. Och vi kan åstadkomma åtskilligt tillsammans, vi båda, ni med er omoral och jag med min religiositet.
Madame de Montreuil gör entré. (Smeker sig själv och onanerar under hela föreställningen, ibland förstrött, ibland intensivt.)
MONTREUIL (Högdraget.) Förlåt att jag lät er vänta så förskräckligt länge. Det är så oerhört (Ironiskt.) älskvärt av er att komma till mig! Och Madame de Saint-Fond… …som var på hemväg från ridlektionen… jaja! Var det en skön ritt? Barbacka? (Saint-Fond klatschar med piskan.)
SAINT-FOND Hästen var alldeles vild idag. Manen och kuken stod på honom som aldrig förr. Han frustade och sparkade. Jag sporrade honom och piskade honom allt vad jag förmådde men lyckades ändå inte tämja honom… Han tog mig verkligen med hull och hår. Otrolig hingst! Stallmästaren, som höll i grimman medan hingsten knullade mig, påstod att jag bar mig åt som en amason…
MONTREUIL Ni är verkligen energisk, min kära Grevinna. Den otämjda hingsten i detta hus ger mig bara sorg och bekymmer. Numera har han dessutom sällskap av Japanen!
SAINT-FOND Er vilda hingst är säkerligen ett riktigt ståtligt fullblod, Madame… …men börjar han inte bli aningen avtacklad!? Jag begriper inte varför… En kusk eller en stallknekt faller i oskuldsfull sömn efter ett enda rejält knull och efter en enda utlösning, men ju högre upp man kommer i klassamhället desto mer raffinerad blir vägen till orgasm. Men men men, kanske har Markisen trots det gått aningen för långt!? Kanske behöver han Japanen som stimulans för att åter väcka den gamla muskeln till liv!
MONTREUIL Ni menar alltså att moral bara är till för kuskar och stallknektar, men inte för aristokrater? Nåväl. Idag är man van vid det mesta. Aristokratins liv och leverne har aldrig tidigare kritiserats lika hårt som i dessa revolutionära tider. Vad beror det på? Menar pöbeln att aristokrater skall vara moraliska dygdemönster? Varför inte istället lära sig några av våra specialiteter?!
SAINT-FOND Ja, Madame, Ni har nästan alldeles rätt… Populasen har tröttnat på att vara sedesam och vill praktisera en del, eller kanske alla de konster som hittills bara varit sed och bruk och skönt tidsfördriv hos oss.
SIMIANE (Allvarligt.) Madame de Montreuil… Jag förstår varför ni bett oss komma hit idag. Ni är en klok och oförvitlig kvinna (Harklar sig.) som folk aldrig haft ett ont ord att säga om… Ni har lidit mycket - vad Gud kan ha haft för avsikt med detta lidande, vet jag inte - eftersom ni har en fullkomligt omoralisk svärson. Om ni nu faktiskt har lidit!? Berätta allt för oss. Vi lovar (Gör korstecknet medan Saint-Fond klatschar med piskan) att inte säga något till någon… (Himlar med ögonen.)
MONTREUIL Så vänlig Ni är, Madame… När min dotter Renée gifte sig med Markisen uppskattade jag verkligen min svärsons karaktär, framför allt när han var aningen lättsinnig. Han var spirituell och charmant och uppenbarligen förälskad i min dotter.
SAINT-FOND Ja, och så var det ju så trevligt ordnat så att er familj tack vare Markisen blev släkt med självaste det bourbonska kungahuset!
MONTREUIL Bortsett från det, så var min svärson under den första tiden älskvärdheten själv. När de bodde på slottet Éschauffour och Markisen skrev och lät uppföra skådespel gav han alltid roller åt mig och mina döttrar. Det var så förtjusande! Men jag förstod inte, till att börja med, varför vi tre alltid skulle spela horor.
SIMIANE (Drömmande.) Jag minns Alphonse från det han var liten… en så snäll och älsklig liten sötnos. Jag minns en gång när vi lekte i rosenträdgården och jag stack mig på en rosentagg och började gråta. Då drog Alphonse inte bara ut taggen utan sög dessutom såret rent, tog av sig sina byxor, rev sönder dem och torkade min panna som badade i svett. Han hade en så förtjusande vacker liten lem, vit och rak som en lilja.
SAINT-FOND Redan då hade han alltså smak för blod… (Klatschar med piskan.)
SIMIANE Det säger ni med en ton som om Alphonse vore en vampyr! (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Vampyrer kan vara snälla och älskliga de också… när de dricker blod!
MONTREUIL Såja, mina damer. Hur det var då… …så var det då! Idag kan man inte säga något uppskattande om Markisen, precis… Dessutom jagar han numera i sällskap med den där japanen… Men, vad var det jag mer skulle säga, jo, samtidigt som det var trevligt med de förtjusande teaterföreställningarna, så reste Alphonse då och då till Paris… I affärer, påstod han. Efteråt fick jag veta att hans egentliga ärende i Paris var att som en utsvulten hingst lägra horor och unga värdshuspojkar.
SAINT-FOND Horor var ordet… (Klatschar med piskan.)
SIMIANE Och värdshuspojkar! Usch! (Gör korstecknet.)
MONTREUIL Ja, jag tar orden hora och värdshuspojke i min mun. När Alphonse bara några månader efter en av turerna till Paris, häktades och kastades i fängelse i Vincennes så gjorde jag allt vad som stod i min makt för att min dotter Renée inte skulle få veta sanningen och jag lyckades få ut honom ur fängelset efter fjorton dagar. Då insåg jag att Markisens lidelser inte kunde betecknas som "ungdomliga förvillelser" utan att de var ett behov, en kultur…
SIMIANE …javisst, så är det…, är han inte förtjusande! Jag minns när han var en liten goldlockig gosse och när han drog ned byxorna för att visa betjänterna sin lilla förtjusande rumpa. (Gör korstecknet medan Saint-Fond klatschar med piskan.)
MONTREUIL Under nio år kämpade jag för familjen de Sades heder och ära, namn och rykte. Till vad glädje? Till vilken nytta? Jag satte mig själv i skuld…, men tror ni familjen de Sade tackat mig för detta? Icke! Gamle gubben de Sade, Alphonses far, fick inte ett ord av medlidande över sina läppar och dog knallochfall, skummande av vrede! Och Alphonses mor… Denna iskalla kvinna som för tolv år stängde in sig i ett nunnekloster. Diamanterna tog hon med sig.
SAINT-FOND Släkten de Sades adelsvapen är en tvehövdad örn…Man har alltid burit huvudet högt. Vore det inte på tiden att det ena huvudet styrde det andra? Båda huvudena sitter ju, trots allt, på samma kropp. Vilket av de båda huvudena som är värdefullast kan ju diskuteras… Det ena tycks vara större än det andra, i alla fall mer användbart. Men…
MONTREUIL Så sant. Kan det vara så att Alphonse redan som guldlockig pojke upptäckte svavelelden som lågar i dolda dalar, rovdjuret med rött gap och blottade huggtänder, att han tidigt visste att världen är oändlig och rymmer allt. Ingenting han möter kan överraska honom eller förvåna honom. För mig har det varit tvärtom: det enda jag förstått mig på har varit heder och ära. Men nu har Överrätten i Aix dömt Alphonse och Japanen till döden genom halshuggning. Det var min första glimt av helvetets eld när pöbeln skränade "Mera ved på bålet / kuken in i hålet" när lågorna slickade min svärsons och japanens porträtt…
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Om folkmassan trängs kring schavotten, skriver Michel Foucault, så är det inte enbart för att bevittna den dödsdömdes lidanden eller hetsa bödeln till ytterligare raseri… (Sade:) …nej, det är också för att höra en som ingenting har att förlora och som därför fritt kan förbanna lagarna, domarna och makthavarna.
SIMIANE Madame måste ta sig samman. Fatta mod! Jag förstår vad ni väntar er av en from kvinna som mig… Redan i morgon skall jag besöka kardinal Philippe och be honom utverka absolution hos Vatikanen. Kardinalen lär dessutom vara förälskad i Japanen.
MONTREUIL Baronessan är så älskvärd!
SAINT-FOND Jag kan naturligtvis inte tävla med Madame de Simiane i ädelmod (klatschar med piskan) och inte för att jag är särskilt angelägen om varken rättvisa, heder eller dygd, men jag skall göra vad jag kan, inte för Markisens skull och än mindre för Japanens skull…, nej, men för er skull, Madame. Jag lovar utnyttja mina sängkammarkontakter, en efter en ska jag få dem att resa sig och med kurtisanens konstfärdigheter locka den på många sätt ståndaktige (Klatschar med piskan) kansler Maupeou att undanröja Överrättens dödsdom. Med min kropp kan jag åstadkomma ett och annat…
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Den hårda kärnan / i ett körsbär / är onjutbar. / Men spottas den ut / i god jord / blir den till ett vackert träd…
MONTREUIL Madame… något sådant… …skulle jag aldrig…
SAINT-FOND Att använda sig av lasten och lustan för att främja en god sak är både moraliskt och respektabelt. Det skulle säkert vår käre Markis förstå…
MONTREUIL (Vänder sig om, lyssnar.) Renée!!!
Renée kommer in.
RENÉE Mor!!! (De omfamnar varandra.)
MONTREUIL Jag har längtat efter dig. (Mor och dotter kysser varandra, rör vid varandras kön och bröst.)
RENÉE Och jag efter dig, mor. Resan var förfärlig. När jag satte foten utanför slottet blängde byborna på mig och jag hörde förstulna viskningar. Jag har kommit till Paris eftersom jag längtade efter mor och för att få tala i enrum med lilla mor.
MONTREUIL Jag förstår fullkomligt, Renée. Jag har suttit här mol allena och oroat mig för dig. Jag har nästan mist förståndet. Du känner kanske de här damarna, grevinnan de Saint-Fond och madame de Simiane. Damerna vill hjälpa oss i våra svårigheter… (tyst och direkt till Renée:) …som de inte vet något om!
SAINT-FOND Nej, nu är det på tiden att vi båda går. (Vänder sig tillSimiane.)
SIMIANE Ja, det är det, verkligen! (Korstecken.)
SAINT-FOND Men innan vi går vill jag ställa en, kanske opassande, fråga till Markisinnan… På olika vägar vet vi åtskilligt om Markisens och Japanens förehavanden, men, om jag skall vara uppriktig och om ni ursäktar: ni och hela er familj går själva omkring minst lika nakna, i genomskinliga kläder… Alla vet allt om er… (Ironiskt:) Ingen fråga kan väl förvåna er?
RENÉE Nej! (Smeker sig trånande över kroppen.)
SAINT-FOND Då kanske ni vill besvara ett par frågor som kan förefalla vulgära (Klatschar med piskan och rör vid Renées kropp med piskan.) men som egentligen är lika vardagliga som om jag hade frågat er om rätt sätt att odla rosor.
RENÉE Ja! (Smeker sig över skötet.)
SAINT-FOND Jag är övertygad om att Markisen är en människa som bara kan uttrycka ömhet och tillgivenhet indirekt, genom den grymhet som finns när han bjuder på gissel och droger. Har Ni hört talas om kokain? Vilka medel använder han tillsammans med Er? Eller har han lärt allt detta av Japanen?
RENÉE Va? (Förvånad. Slutar smeka sig själv.) Han är öm och hänsynsfull men också grym och brutal. (Kniper om bröstvårtorna.) Han är min make. Han älskar mig. Om ni någon gång får se oss tillsammans i sängen eller någon annanstans där vi leker våra sexuella lekar, så kan Ni själv se att vi inte gör någonting som jag behöver skämmas för.
SIMIANE (Ivrigt.) Nu måste vi verkligen gå!
Saint-Fond och Simiane lämnar scenen.
RENÉE Äntligen! (Kysser innerligt sin mor.)
MONTREUIL Det där skötte du bra, min älskling. (Tar om dotterns kön och onanerar henne.) Det var ett perfekt svar till den gamla lyxhoran. En sådan orm! Och den kvinnan måste jag be om en tjänst… Fy fan! Men huvudsaken är att vi, för din skull, får Alphonse fri så du kan skilja dig från honom, och för bådas vår skull befriar Japanen från det hemska ödet att halshuggas. Han som är van vid att skära ut inälvorna på folk. Apropå det: vet du var Alphonse finns nu? (Kysser dotterns sköte.) Och var finns Japanen? Jag längtar efter honom.
RENÉE Jag vet inte. Jag längtar också… efter Alphonse… och Japanen.
MONTREUIL Jag bryr mig inte om hur det går med våra förbindelser till kungahuset, men du måste skilja dig från Alphonse och flytta hit till mig och Japanen.
RENÉE Gud tillåter ingen skilsmässa.
MONTREUIL Flytta i alla fall ifrån honom. Formaliteterna struntar vi i, bara du klipper av alla band till honom. Att Gud inte tillåter skilsmässa som form innebär bara att Han vill att du ska råda bot på din olycka med en separation, utan att förbindelsen till kungahuset blir avskuren. (Paus!!! - Eftertänksam!)
RENÉE Jag tänker inte överge Alphonse. Under långa nätter har jag tänkt igenom allt som hänt sedan vi gifte oss. Jag minns när Alphonse under bröllopsresan lät stanna vagnen mitt på en liljeäng, sa att han ville göra blommorna berusade och lät tömma ett fat rödvin över de vita kalkarna. Han såg hänryckt på när det röda vinet droppade från blombladen… Eller när han i slottsvaktens lilla hus fick syn på ett fång ved, som var ihopbundet med ett hamprep och genast sa att han tyckte det var så vackert men att det hade varit ännu vackrare om det istället för den där fula veden varit en pojke vars armar och ben bundits ihop med guldkedjor… eller när vi kom hem efter en jakttur och han med blotta händerna tog ut hjärtat ur bytet, ur det blodbefläckade bröstet på en vit kanin. Då smålog han belåtet och sa att alla kärleksfulla hjärtan ser likadana ut, även hos en kanin… Alla dessa händelser och många andra, fick sin egen innebörd. Alla bitar föll på plats. Jag förstod att alla detta låg bortom all logik, men att det är min plikt att ta hand om och vårda allt detta som vore det dyrbara rubiner.
MONTREUIL Du menar att Alphonse är ditt öde? Din högfärd och din inbillskhet kommer att störta dig i fördärvet. Tänker du överge Japanen? (Stryker dottern över stjärten.)
RENÉE Mor förstår mig inte. (Håller med sina händer kvar moderns händer över stjärten.) Mor, jag vet vad som är sanning och min trofasthet är en följd av den sanningen. Sanningen är gisslet, piskan och drogerna. Ja, det är sanningen, men bara en del av sanningen. Japanen finns också med i denna sanning. Många människor fäster sig bara vid fakta som överensstämmer med deras egna åsikter, så snart något annorlunda inträffar samlas man som flugor som svärmar kring ett kadaver och suger ut allt som inte stämmer överens med de egna åsikterna. När de är färdiga med kadavret skriver de ner vad de luskat ut i sina små dagböcker och kallar det de inte förstår eller förmår uppskatta för skam och vanära och omoral. Men jag talar inte om ett rationellt beteende. Vad Alphonse och Japanen, och mor och jag, sysslar med kan man inte namnge. För den som själv följer alla normalitetskrav och är en människa som ingen pekar finger åt, är det lätt att avfärda oss som vidunder. (Smeker sig trånande.)
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Sade:) …det finns de som bör fråga sig själva hur det kommer sig att vi känner oss friare och mer uppfyllda än alla de som visserligen vet allt och som kan förklara allt, men som ändå ingen ids lyssna på… (Japanen:) …och som ingen kommer att fråga efter i framtiden…
MONTREUIL Så är det, och du har säkert rätt i mycket vad du säger, min kära dotter. (Klappar dottern på kinden.) Den som ger sig i kast med Alphonse och Japanen blir själv bränd. Vill själv bli bränd…
RENÉE Ja, Alphonse är som musik med ett enda tema och jag har lovat mig själv att förbli den musiken trogen. Ibland låter temat som ömhet, ibland dånar det av blod och gisselslag.
MONTREUIL Man säger att du har blivit bedragen… så ser inte du det… …och så vill inte jag se det. Lika litet som att jag blivit bedragen av Japanen. Nej, inte bedragen, men förförd, hänförd…
RENÉE Ingen kvinna har någonsin blivit bedragen av en man. Vad är det för skillnad mellan att älska rosen och att älska rosens doft? Eller, för den delen, att bli stucken av rosens taggar. Vilken ljuvlig upplevelse.
MONTREUIL. Det blod Alphonse och Japanen vill se kommer från horor som vi! (Håller händera om könen och visar fram dem.)
RENÉE Ingenting i naturen är osedligt. (Mor och dotter kysser varandra intensivt.)
Renée går.
Anne-Prospère de Launay, hennes yngre syster, gör entré.
MONTREUIL Men se Anne! Vilken överraskning! En sådan dag, båda döttrarna hemma samtidigt! (Mor och dotter kysser varandra, ser på varandras kroppar, smeker varandras kön.)
ANNE Var är Renée?
MONTREUIL På sitt rum. Låt henne vara i lugn och ro en stund. Hur är det med dig? Hur var resan? Var har du varit?
ANNE (Trotsigt, överlägset.) I Italien. I Venedig. Jag ville inte bli sedd. Rättare sagt: min medresenär ville hålla sig undan.
MONTREUIL Väninnan?
ANNE Nej… min svåger!
MONTREUIL Din svåger?
ANNE Alphonse!
MONTREUIL Nej, vad säger du… (Ryggar tillbaka, ser förskräckt ut.) Var du tillsammans med Alphonse under hela resan?
ANNE Ja. Hela tiden.
MONTREUIL Hur kan du… …hur kan du göra så, utan att ta mig med!
ANNE Inte mitt fel. Jag blev bjuden hem till min syster och svåger. Redan första natten kom Alphonse in i mitt rum. Han var naken och hade den där piskan av elefanthud med sig. Han frågade inte ens om jag ville knulla honom eller inte. Han bara satte på mig. Bakifrån. Jag ville. Han piskade och gisslade mig. När han blev efterspanad för de där äventyren han och Japanen hade i Marseille flydde vi till Italien.
MONTREUIL Och Japanen? Var finns han? Rena Gudsförnekelsen. Han är en djävul i människohamn. Arma Renée. Stackars mig! Du måste lova mig en sak, Anne: säg aldrig något om detta till Renée.
ANNE Min syster vet allt…
MONTREUIL Va…?!
ANNE Hon vet allt och vet var Alphonse och Japanen gömmer sig nu.
MONTREUIL Var gömmer de sig?
ANNE I Chambéry i kungadömet Sardinien. I en bondgård utanför staden, fylld med pigor och drängar… Rena Paradiset, låter de meddela…
Montreuil vänder sig bort från Anne, funderar.
ANNE (Talar högt för sig själv, drömmande, smeker sig över hela kroppen, onanerar häftigt.) Venedig. Underbart. Livsfara, kanaler, kärlek, död. Varje natt ljudet av en duell. Klockklangen, kyrkklockorna som hörs över det stillastående vattnet. Alla broarna, lika oräkneliga som duvorna. Och månen. När den röda månen stiger upp ur kanalen och lyser på vår säng blir sängen lika röd som blodet efter hundra deflorerade jungfrur… Och gondolerna. Och gondoljärerna… Och Japanen som plötsligt var där, han också!
Andra tablån
September. Sex år senare.
Renée in från vänster, Anne in från höger.
RENÈE Anne!
ANNE Renée!
De båda systrarna kysser varandra.
RENÉE Några nyheter?
ANNE (Viftar med ett hoprullat papper.) Tag det om du kan!
RENÉE Retas inte.
De båda systrarna jagar varandra. Rör erotiskt vid varandra.
ANNE Nåväl. Här, tag det.
RENÉE Så barnslig du är. Men vad är detta… (Läser högt:) "Utslag från Överdomstolen i Aix-en-Procence… …angående Donatien-Alphonse-François, Markis de Sade, samt Japanen, Samuraj från Japan, tidigare inlåsta i fängsligt förvar på slottet i Vincennes, har med Konungens nådiga tillstånd… bla bla bla… …bla bla bla… tilldelats en varning för de av dem begångna brotten sodomi och sedlighetssårande handlingar (Båda systrarna fnissar.) …bla bla bla… bla bla bla… Sedan böterna inbetalats skall Markisens och Japanens namn strykas ur straffregistret." Härligt, Anne, härligt! Underbart!
ANNE (Torrt.) Bra nyheter, det må man ju säga.
RENÉE Som en dröm.
ANNE Eller som att vakna ur en mardröm…
RENÉE Alphonse och Japanen är fria som fåglar… och så är jag… efter sex långa år utan... Men allt detta tillhör nu det förflutna. Det var mors styrka som fick porten att slå igen mellan Alphonse och mig men det är också tack vare hennes styrka som porten nu helt oväntat öppnar sig för oss alla fem.
ANNE Ja och du ser nu ännu yngre och vackrare ut än för sex år sedan.
RENÉE Det man kan kalla lycka är som guldsand i helvetets djup. I världens ögon är jag den mest olyckliga bland alla olyckliga. Min man i fängelse anklagad för sodomi, alla ekonomiska tillgångar borta som med vinden. Men när gräset åter blev grönt runt slottet och solskenet värmde och fåglarna kvittrade fick jag nytt hopp om att Alphonse och Japanen skulle bli frigivna. Och då var det som om alla deras utsvävningar inte spelade någon roll längre. Folk skräms av laster och olyckor men samtidigt är det inget annat man hellre talar om… och önskar sig för egen del. Men jag har i min egen kropp känt deras fruktansvärda ensamhet i fängelsehålan och jag har insett att vilka orgier de än iscensatt och deltagit i så har deras mål alltid varit det ouppnåeliga och hur många flickor och pojkar som än deltagit i deras actions så är jag säker på att det bara är de som känt vittringen av det orimliga.
ANNE Men, ärligt talat Renée, innerst inne… tror du inte att Alphonse älskar dig?
ANNE Också jag har rätt att fantisera och det är han som lärt mig fantasins betydelse. Och lyckan du talade om?
RENÉE Det är mitt eget påhitt. Det är inget Alphonse lärt mig. Tja, vad är lycka… …kanske som en sömnad där man under skräckslagna nätter stygn för stygn målar fram ett tapisseri bestående av ensamhet och leda, av ängslan och svårmod. Men under en kvinnas händer kan tillochmed helvetets maror förvandlas till rosor.
ANNE Och i framtiden kommer alltså Alphonse och Japanen varje morgon slicka i sig den rosenmarmelad du brett ut på deras bröstvårtor!? Och jag? Och mor?
Madame de Montreuil in från vänster.
MONTREUIL (Med kraftig erektion.) Så uuuuuuunderbart, Renée. Gratulerar! Så nu behöver du inte längre vara så arg på mig. Så, då kan du väl stanna här ett tag hos mig och Japanen? Låt oss alla tre vara tillsammans, som mor och döttrar, som förr i världen och berätta om våra kära tråkigheter och uppleva våra härliga seanser. Tråkigheter som berör oss alla, som till exempel Alphonses mor som drog sig undan världen och skyllde alla olyckor på Gud, men behöll diamanterna för sig själv, där i klostret (Fnyser.) Härliga seanser med våra båda språngberedda hingstar.
ANNE Trots det grät Alphonse över sin mor, dag och natt, när hon äntligen dog.
RENÉE Och han reste till Paris på hennes begravning trots att han riskerade bli arresterad… …vilket han också blev!
MONTREUIL Nåja… Javisst. Samma sak när pappan dog. Gråt och förtvivlan. Jag blev faktiskt riktigt rörd.
ANNE Undrar om han kommer att gråta när jag dör…
MONTREUIL Säkert… ….om du hade varit hans mor!
ANNE Men jag har aldrig behandlat honom moderligt…
RENÉE Och jag har sannerligen inte varit som en mor för honom av fri vilja…
MONTREUIL Såja, tala inte så ringaktande om modersrollen… …mitt i ansiktet på er egen mor! Nåväl, jag förlåter honom trots att han inte varit lika skamlös mot mig som mot båda mina döttrar.
RENÉE Mot mig har han aldrig varit skamlös
ANNE Inte mot mig heller.
MONTREUIL Hahaha… ett skämt? Förklara er närmare! (Håller de båda döttrarna om midjorna.)
RENÉE Han blir helt enkelt kåt. Han vill som hingsten trampa ned och helst döda kristallerna på det frusna gräset. Är detta omoraliskt? Genom hans förmåga att förvandla vatten till vin har horor blivit helgon och med glädje tagit emot smärtan från hans piska. Man säger att det bara var en dröm eftersom hororna efter seansen sparkades ut och återgick till att vara horor på gatan. Men var det bara detta? Var inte den ömhetens honung han lät dem smaka och en aning känna på sin nakna kropp ett ögonblick av hänryckning så ofantlig att den kan väga upp åtskilliga tidigare begångna och förhoppningsvis kommande ögonblick av förnedring? Sade är verkligen ett kåthetens ivrigt och ständigt arbetande bi. Han älskar den sexuella hänförelsens blod…, nej, han avgudar det, han heligförklarar det. Och vid denna förvandling av vatten till vin assisteras han av den där japanen som vi alla hört talas om, men som ingen av oss sett kuken på.
MONTREUIL (Smeker sig trånande.) Nåja! Nåja… De samurajanska konsterna är oss inte helt obekanta…
ANNE Men du, min kära syster… du vet inte vad som hände i Venedig… Du var inte där… Japanen besökte oss i Venedig. Och jag fick, till skillnad från dig, ta emot båda dessa hingstars uppvaktning. I en obäddad säng vid fönstret… Gondoljärens smäktande sånger på kanalen därutanför… doften av havets fukt… av tång… blod från såren piskan grävt…
MONTREUIL Vidrigt… att höra för den som inte hade lyckan att få vara där! Men, strunt i det… ni, mina döttrar (tar med händerna om deras kön och kysser dem) kan inte hålla på och käbbla om vad som hände för flera år sedan. Nu är nu. Och vad skall nu ske? Nu, när min käre svärson blivit religiös, sägs det! Kanske slutar han som kardinal…
RENEÉ (Patetiskt.) Han har alltid längtat efter tron som en liten livets ljusstråle…
MONTREUIL Skitprat. I brev efter brev tjatar han om att han tänker ta livet av sig. Nej, han är falsk… och i denna falskhet finns också det som gör honom attraktiv, eftersom ingen vet vad som är falskt och vad som är äkta. Skriver han verkligen på den där boken, som det talas så mycket om, där han utmålar mig som hora och oss alla som incestuösa?
RENEÉ Var säker, mor, han är alltid tacksam, på sitt sätt…, för den som varit vänlig mot honom. Och det har mor… Men… se… är det inte grevinnan de Saint-Fond som kommer…
MONTREUIL Herre gud, ännu en prostituerad journalist…
SAINT-FOND Jag vet vad ni tänker, hela bunten horor i detta getsemane, men jag är faktiskt ingen häxa… Ajajaj… Kan ni se löpsedeln?
MONTREUIL Ja. (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Ni ser löjlig ut när ni gör korstecknet…, förlåt… men så är det.
MONTREUIL (Högdraget.) Och ni önskar?
SAINT-FOND Jag tänker berätta en saga. Jag upprepade tidigare idag Madame de Montespans berömda gyckel med den gamle Solkonungen… Jag var, så till sägandes, ensam, på tu man hand, med dagens majestät. Vår kung är således inte…, som det ryktas… bög.
MONTREUIL Så synd, så tråkigt…, bögarna har alltid de bästa variationerna…
SAINT-FOND Jag vet, men…
MONTREUIL Så ni hade en kysk och kristlig samvaro med majestätet?
SAINT-FOND Knappast. Jag ville bli bestraffad eftersom jag vågat närma mig majestätet med blottad fitta… Och då fann jag att majestätet var min sanne mästare i konsten att hantera piska. Vad är Guds vrede mot dessa piskslag? (Slår dramatiskt ut med händerna.) MONTREUIL (Frustrerat.) Ni menar att Gud är en dilletant?
SAINT-FOND (Tvärsäkert.) Ja. Vad gäller piskrapp. (Svänger runt för att visa kroppen.)
MONTREUIL Sådant kan man bara säga när revolutionen står för dörren. Men revolutionen är Guds vilja, förverkligad på ett sätt som den enfaldiga populasen begriper och kan delta i för att sedan kollektivt helgonförklaras.
SAINT-FOND Javisst. Er käre svärson är den sanne anarkisten…, rentav en terrorist, jämbördig md Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med sitt blonda hår och sina kritvita händer är han Guds ombud. Markisen och Japanen är inte horor som jag, som tror att jag uppnått högsta lycka bara därför att sperman sprutar som vattnet i en av Versailles fontäner och smetar ner hela min kropp. Nej, det handlar om att markisen utmanar japanen, att den ene blir piskad och att den andre piskar och att de båda förvandlar fittor och rumpor och kukar till offerplatser.
MONTREUIL (Ironiskt.) Tänk… att ni… också… upptäckt det! Hur gick det till?
SAINT-FOND Japanen ville pröva på mig vad han sade var ER specialitet!
MONTREUIL (Glatt.) Menar ni seanserna där jag tjänstgjorde som bord?
SAINT-FOND (Nyfiket.) Ja!
MONTREUIL Mmmm… jajaja… Förlåt mig, men jag ryser i hela kroppen, det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare brukade klä av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ner på mina händer och mina armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn. Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga…
RENEÉ …Marilyn Monroe???
MONTREUIL Exactly, darling. Marilyn Monroe brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi gör ju bara vad vi måste göra- Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå - åkej, sluta upp att döma folk då!"
RENEÈ Sa Marilyn Monroe det?
MONTREUIL Tja, så sa honey Marilyn!
RENEÉ Säkert är det så för mor. Men när jag övertygat mig själv om att jag ville följa hans hjärta och hans kuk, insåg jag plötsligt att hans händer var av järn, att de fällde mig mot marken. Att hans och japanens hjärtan är av stål. Att jag bara är en figur i hans roman om mig och min syster och om mor. Att han är egoist och föraktar mig lika mycket som han förlöjligar Gud. Min man och japanen har inga mänskliga känslor. Jag kan inte längre nå dem. Men samtidigt inser jag att inget fängelse kan hindra dem från att alltid vara fria män. De sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen.
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Att tala om revolution betyder att mena allvar… (Sade:) …och att tala om revolution betyder att bryta med pacifism, med den självpåtagna askesen. Revolution är ett stridsrop som bryter tabun eftersom det rättfärdigar våld och istället för världsåskådning kräver världsförändring… (Japanen:) …att man byter ut kontemplation mot action och därmed undviker att hamna i det dåliga samvetets fälla och retirera in i resignation…
MONTREUIL (Eftertänksamt men övertygande.) Så sant…
RENEÈ (Glatt.) …och jag går i kloster.
MONTREUIL Gör så…
Man hör svaga knackningar. Montreuil lämnar scenen…
Tredje tablån
RENEÉ Jag glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade människorna, mod och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset bländar de förslavade, de förnedrade.
…Montreuil återkommer.
MONTREUIL Det knackade, som ni kanske inte hörde…, på porten… Det är Mästaren i egen hög person som vill piska oss till lydnad… Och min Japan… (Ropar:) Välkomna! Kom in… Stig på!
Från och med nu ett allmänt fraterniserande mellan de agerande. Olika sexuella ställningar intas. Piskor viner. Orgiestämning och orgieaktiviteter till dess ridån går ned.
JAPANEN (Höviskt.) God afton!
SADE (Ironiskt.) Goder afton!
JAPANEN (Nyfiket, pådrivande, uppmuntrande.) När börjar föreställningen?
SADE (Triumfatoriskt.) NU!!!
R I D Å
Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005
Posts
No comments:
Post a Comment