'
'
'
'
'
'
'
William Zarate : Bo and Tattoo making love in the presence of God.
From the performance "Three Studies for a Crucifixion : a Passion Play in Three Acts;
dedicated to Francis Bacon" by Martin Bladh & Bo I. Cavefors.
'
'
'
'
'
'
10.01.2010
Dionysos Andronis : FINIS de Bo Cavefors
'
'
'
'
Dionysos Andronis
FINIS (2009) de Bo Cavefors
Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.
Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.
Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.
La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.
Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-guardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.
Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.
écrit par Dionysos Andronis
'
'
Dionysos Andronis
FINIS (2009) de Bo Cavefors
Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.
Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.
Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.
La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.
Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-guardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.
Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.
écrit par Dionysos Andronis
9.21.2010
Ervik Cejvan : Ordets kött. Om performancekonst av Cavefors & Bladh
'
'
Ervik Cejvan
ORDETS KÖTT
om performancekonst av Cavefors & Bladh
Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E
I
Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.
Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.
Läs fortsättningen HÄR>>>
'
Ervik Cejvan
ORDETS KÖTT
om performancekonst av Cavefors & Bladh
Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E
I
Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.
Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.
Läs fortsättningen HÄR>>>
10.08.2009
Johannes Flink's interview with Bo I. Cavefors for Tidningen Kulturen
Cavefors on Cavefors
Johannes Flink’s interview with Bo for Tidningen Kulturen.
For decades on end Bo Cavefors was, by far, Sweden’s foremost alternative publisher. As a publisher, his attitude was one of curiosity and fearless exploration, expressed in the long list of radical titles (including Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréamont, Marx, Pound, Pasolini, etc.) edited at his Bo Cavefors Bokförlag. His own magazine Svarta Fanor (Black Flags), along with his parallel German and Swedish edition of the texts of the Red Army Fraction, remain unique and unsurpassed events in a publishing climate otherwise marked by complacence and cowardice. Educated by the Jesuits in England and ever an engaged catholic, Cavefors has constantly perceived matters from an international perspective vastly divergent from the provincial concerns prevalent in Swedish culture. Always siding with the intellect against power, always longing for transgression, he remained in some ways marginal despite the magnitude of his contribution to the Swedish book-publishing scene. However, for those of us who agree that the duck-pond is too small for our spirits, Cavefors will always remain a key figure of Swedish radicalism.
Arousing somewhat less attention, so far, is Bo’s series of short memoir books (even if they are gradually acknowledged by the critics) and the performance art he has developed over the last few years. For this reason, I wanted to ask him some questions about these subjects and to give him a chance to explain his own artistic development to a wider audience. I wanted to put his history as a publisher to the side for a while, to focus instead on the man, the author and the artist Bo Cavefors, and to ask him about his present … and his future …
Welcome Bo Cavefors! My first question is simply what you are doing right now? What I’m after, however, is not just a definition of your present activities. Rather, I would like to know if you are sensing a definitive direction in your artistic development, and, if so, a direction from what beginning to what end? What is it that you hope to explore by your recent and present activities?
Over the last years, I have clearly noted a return to my all-embracing, adolescent pre-occupations from … let’s say from my teenage years and up to my thirties. And this applies both to my writing – where it is specifically obvious in my three plays Rebellion in the Kasbah, Sade and the Japanese and The Leper in Aosta – and to the films I have written, acted out and produced in collaboration with Martin Bladh. My interest in the theatrical mode of presentation, in speech and acting as they are performed on a stage, emerged during my school years. I did my first performance in the first grade, in my Latin school in Malmö, when I was asked to read my home assignment to the rest of the class. It was a relief to suddenly stand there in front of the others and feel that they actually had to listen to what I had to say ... I guess it gave me the childish kick of manipulation… And the thing went on...>>>> CONT.>>>>>>>
Johannes Flink’s interview with Bo for Tidningen Kulturen.
For decades on end Bo Cavefors was, by far, Sweden’s foremost alternative publisher. As a publisher, his attitude was one of curiosity and fearless exploration, expressed in the long list of radical titles (including Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréamont, Marx, Pound, Pasolini, etc.) edited at his Bo Cavefors Bokförlag. His own magazine Svarta Fanor (Black Flags), along with his parallel German and Swedish edition of the texts of the Red Army Fraction, remain unique and unsurpassed events in a publishing climate otherwise marked by complacence and cowardice. Educated by the Jesuits in England and ever an engaged catholic, Cavefors has constantly perceived matters from an international perspective vastly divergent from the provincial concerns prevalent in Swedish culture. Always siding with the intellect against power, always longing for transgression, he remained in some ways marginal despite the magnitude of his contribution to the Swedish book-publishing scene. However, for those of us who agree that the duck-pond is too small for our spirits, Cavefors will always remain a key figure of Swedish radicalism.
Arousing somewhat less attention, so far, is Bo’s series of short memoir books (even if they are gradually acknowledged by the critics) and the performance art he has developed over the last few years. For this reason, I wanted to ask him some questions about these subjects and to give him a chance to explain his own artistic development to a wider audience. I wanted to put his history as a publisher to the side for a while, to focus instead on the man, the author and the artist Bo Cavefors, and to ask him about his present … and his future …
Welcome Bo Cavefors! My first question is simply what you are doing right now? What I’m after, however, is not just a definition of your present activities. Rather, I would like to know if you are sensing a definitive direction in your artistic development, and, if so, a direction from what beginning to what end? What is it that you hope to explore by your recent and present activities?
Over the last years, I have clearly noted a return to my all-embracing, adolescent pre-occupations from … let’s say from my teenage years and up to my thirties. And this applies both to my writing – where it is specifically obvious in my three plays Rebellion in the Kasbah, Sade and the Japanese and The Leper in Aosta – and to the films I have written, acted out and produced in collaboration with Martin Bladh. My interest in the theatrical mode of presentation, in speech and acting as they are performed on a stage, emerged during my school years. I did my first performance in the first grade, in my Latin school in Malmö, when I was asked to read my home assignment to the rest of the class. It was a relief to suddenly stand there in front of the others and feel that they actually had to listen to what I had to say ... I guess it gave me the childish kick of manipulation… And the thing went on...>>>> CONT.>>>>>>>
8.25.2009
QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS
+
+
+
Martin Bladh and Bo I. Cavefors
QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS
Action: Johan Adolphi, Martin Bladh, Bo I. Cavefors and Mikael Oretoft
Photo: Peter Andersson and Lars Bosma
Music: Martin Bladh and Erik Jarl
Produced 12th June 2009 in Norrköping, Sweden
Published as a dvd together with QUALIS ARTIFEX PEREO (Aryan Kaganof) 2009-2010
Copyright©Martin Bladh & Bo I. Cavefors 2009-2010
Copyright Photo©Peter Andersson & Lars Bosma 2010
8.24.2009
8.23.2009
dionysos andronis : qualis artifex pereo
July 11, 2008
“QUALIS ARTIFEX PEREO” (2008) – un film de Aryan Kaganof
Ayant filmé cette performance actionniste suédoise, Aryan Kaganof récidive encore une fois dans le domaine de l’art corporel, qui est son domaine de prédilection depuis très longtemps. Ses anciens films classiques des performances jusqu’au-boutistes de Ron Athey, filmés dans les années 90 également par lui, ce sont des preuves de son obsession par cette discipline importante de l’art contemporain.
La performance filmée d’une manière très poétique par Kaganof est celle de Bo Cavefors, un père de l’art corporel suédois, qui a eu lieu en juin 2008 à Malmo. Elle s’intitule «Action numéro 43 » et elle est dans l’esprit de ses actions précédentes. Bo Cavefors est allongé par terre au début du film. Un zoom out de son visage est le point de départ de l’action. Le film est conçu comme un triptyque, à la manière d’une autre performance du même artiste. Elle a eu lieu en 2007 à Stockholm et elle était intitulée «Trois études sur une crucifixion », d’après la même œuvre de Francis Bacon.
Pendant la première séquence du film «Qualis Artifex Pereo » on voit trois actants autour de Cavefors, qui est l’actant central. Deux femmes et un homme l’observent silencieusement en train de se masturber et de se préparer lentement pour le point culminant de la troisième séquence. Pendant que Johanna Rosenqvist récite en suédois les vers magiques de «L’Anus Solaire » de Georges Bataille, Cavefors se caresse et commence des fellations avec l’homme Martin Bladh. Des mouvements voyeuristes de la caméra sur les parties de son corps et des autres actants deviennent insistants et excitants. L’extrait récité a été écrit en 1931 et ça commence ainsi:
«Quand j’ai le visage injecté de sang, il devient rouge et obscène.
Il trahit en même temps, par des réflexes morbides, l’érection sanglante et une soif exigeante d’impudeur et de débauche criminelle.
Ainsi je ne crains pas d’affirmer que mon visage est un scandale et que mes passions ne sont exprimées que par le Jésuve.
Le globe terrestre est couvert de volcans qui lui servent d’anus.
Bien que ce globe ne mange rien, il rejette parfois au-dehors le contenu de ses entrailles.
Ce contenu jaillit avec fracas et retombe en ruisselant sur les pentes du Jésuve, répandant partout la mort et le terreur » (op.cit, repris dans «Œuvres Complètes » éditions Gallimard, Paris, 1970, page 85).Cette première séquence de préparation fait 25 minutes. Les textes de Martin Bladh suivent celui de Bataille, toujours récités par Rosenqvist. Tout au long du film il y a une musique discrète composée par l’actant Martin Bladh, le même compositeur stable des performances anciennes de Cavefors. A noter aussi que c’est le même Bladh le traducteur en suédois des extraits de Bataille.
La deuxième séquence fait 5 minutes et on y voit Cavefors et Rosenqvist en train de préparer leur partition au bureau, habillés comme tous les jours. La troisième serait, d’une certaine façon, le point culminant du plaisir puisque pendant cette partie du film la deuxième femme introduit ses talons dans le cul de Cavefors pendant que la musique devient plus aigue et monotone. 40 minutes est la durée totale de ce film – triptyque extraordinaire.
Le titre latin signifie “quel artiste meurt ” et ce sont les derniers mots de l’empéreur Néron avant de se suicider. Avec ce choix de titre, Kaganof aimerait nous rappeler que toutes les créations artistiques importantes se basent sur la passion folle, celle qui conduit à la mort.
dionysos andronis
aryan kaganof : transgression axiom for bo cavefors
photographer: aryan kaganof
8.22.2009
qualis artifex pereo
'
'
african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
present
"qualis artifex pereo"
("oh what an artist the world loses in me" emperor nero’s dying words upon committing suicide)
an acéphale performance
by
bo i. cavefors, johanna rosenqvist, martin bladh...
text by georges bataille and martin bladh
music composed by martin bladh
sound engineer mikael oretoft
film aryan kaganof
(40min, HDV, Sweden, june 2008)
Info 1.
Info 2.
Info 3.
'
african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
present
"qualis artifex pereo"
("oh what an artist the world loses in me" emperor nero’s dying words upon committing suicide)
an acéphale performance
by
bo i. cavefors, johanna rosenqvist, martin bladh...
text by georges bataille and martin bladh
music composed by martin bladh
sound engineer mikael oretoft
film aryan kaganof
(40min, HDV, Sweden, june 2008)
Info 1.
Info 2.
Info 3.
3.23.2009
Bo I. Cavefors : Die Toteninsel - Dödens Ö / Libretto
Bo I. Cavefors
DÖDENS Ö
Libretto och scenanvisningar:
Bo I. Cavefors
Musik: X
Scen: Arnold Böcklins målning Die Toteninsel (den första versionen, 1880). Målningen projiceras på en duk som täcker hela scenens fond.Framför målningen, med ryggen mot publiken en vitklädd figur (=den vitklädda figuren i båten på Böcklins målning). Iklädd en vit tunn mantel som är öppen framtill. Publiken ser inte att figuren är naken, om det är man eller kvinna, förrän mot föreställningens slut då han/hon vänder sig mot publiken. Rösten bör inte avslöja om det är man eller kvinna som framför texten. Alternativ 1: Naken man med androgynt utseende; alternativ 2: naken kvinna med pojkaktigt utseende. Spelas alternativ 2 måste texten ändras på några få ställen.
Scengolvet täckes av nakna män och kvinnor som kopulerar, smeker varandra, män med män, kvinnor med kvinnor, under hela föreställningen liggande på golvet, då och då hörbart, som kyssar, rop, suckanden. Vällust. Smärtskrik. Över dessa män och kvinnor ett blåsvart ljus som ger intryck av hav. Kropparna rör sig som vågor. Koreografi.
+ + +
Sapfo, när du dog
Blev allt det som var du
Förgängligt.
Du dog
Medan du levde.
Du är död död död.
Du är Döden.
Varför ljuga:
„Wie froh bin ich,
Daß ich weg bin!” 1a)
Vad är ett
Människohjärta? 1b)
Äntligen är
Allt slut.
Inga minnen,
Ingen längtan
Finns kvar
Efter din våta
Vulva
Med deRöda läpparna,
Som reste sig
Som vampyrer
Där borta på ön
Med den ogenomträngliga
Skogen med
Svarta barrtäta träd.
Men vad
Sker mellan män
I trädens skuggor
När du vänder bort
Blicken, Sapfo?
... ... ...
Läs fortsättningen HÄR>>>
Copyright©Bo I. Cavefors, 2009.
8.31.2008
Daniel Westerlund om Three Studies for a Crucifixion
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
Daniel Westerlund om Three Studies for a Crucifixion...
...Det är svårt att tala om Cavefors och Bladhs verk med koncentrationen i behåll. Verket skickar associationsbanorna i så många riktningar på samma gång; samtidigt som de omväxlande lustbetonade och horribla (det är förstås ointressant för de inblandade att dra gränslinjer mellan de två) handlingarna på scenen skickar signaler genom mig som är långt ifrån begränsade till det reflekterande sinnet. Nej, det hör till den teater som tar riten på allvar att tala direkt till kroppen. Att tala till kroppen är att tala till förgängelsen. Den egna förgängelsen och privata döden aktualiseras och det kunde lika gärna vara min egen kropp i form av slaktavfall som projiceras på väggen bakom scenen. Francis Bacon citeras i programbladet till dvd:n: "Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal."...
Läs HELA texten HÄR eller HÄR!
Daniel Westerlund om Three Studies for a Crucifixion...
...Det är svårt att tala om Cavefors och Bladhs verk med koncentrationen i behåll. Verket skickar associationsbanorna i så många riktningar på samma gång; samtidigt som de omväxlande lustbetonade och horribla (det är förstås ointressant för de inblandade att dra gränslinjer mellan de två) handlingarna på scenen skickar signaler genom mig som är långt ifrån begränsade till det reflekterande sinnet. Nej, det hör till den teater som tar riten på allvar att tala direkt till kroppen. Att tala till kroppen är att tala till förgängelsen. Den egna förgängelsen och privata döden aktualiseras och det kunde lika gärna vara min egen kropp i form av slaktavfall som projiceras på väggen bakom scenen. Francis Bacon citeras i programbladet till dvd:n: "Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal."...
Läs HELA texten HÄR eller HÄR!
5.21.2008
THREE STUDIES FOR A CRUCIFICION DEDICATED TO FRANCIS BACON
'
'
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
presents
THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION.
A Passion play in Three Acts
dedicated to FRANCIS BACON
DVD Video 60 minutes
CD Audio 50 minutes
12 page Booklet
'
'
'
'
VITAL WEEK, number 639, week 33:
MARTIN BLADH & BO I CAVEFORS THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION (DVD & CD by FireWork Edition Records)This DVD is of a three act "Passion Play" dedicated to Francis Bacon, this is nothing to do with noise either, but certainly could in no way be described as trivial. The protagonists here in front of a projection of the paintings set out to embody the nihilistic vision of the painter. You might feel disgusted or sick at the blood, intestines and homosexual acts- and perhaps want to return to the playfulness of Fckn'bstrds antics. This is the real deep black horror of existence - shocking in that is can be or should be performed by human beings at all, not that it is in its deliberation - to shock or disgust- that would be too easy, it would become a sex show, and it is not. Like the paintings of Bacon it unfolds along a horrific and deterministic trajectory that somehow cannot be avoided, if it did appear to be deliberately shocking then it would be possible to step outside the drama and see it as amusement or entertainment. Or is it excusable as a sudden outburst of promethian energy - which is understandably human - from tribal dancing through to the silliness in noise festivals. The real horror here is the premeditated logic of the performance devoid of any emotional excuse. This performance as also Bacons' paintings in their inhumanity could and should be ignored as impossible imaginations if not for the reality of the logic of the slaughter house from which they derive and the even more terrible realizations of these artists finding in this beauty. (jliat)
MARTIN BLADH & BO I CAVEFORS THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION (DVD & CD by FireWork Edition Records)This DVD is of a three act "Passion Play" dedicated to Francis Bacon, this is nothing to do with noise either, but certainly could in no way be described as trivial. The protagonists here in front of a projection of the paintings set out to embody the nihilistic vision of the painter. You might feel disgusted or sick at the blood, intestines and homosexual acts- and perhaps want to return to the playfulness of Fckn'bstrds antics. This is the real deep black horror of existence - shocking in that is can be or should be performed by human beings at all, not that it is in its deliberation - to shock or disgust- that would be too easy, it would become a sex show, and it is not. Like the paintings of Bacon it unfolds along a horrific and deterministic trajectory that somehow cannot be avoided, if it did appear to be deliberately shocking then it would be possible to step outside the drama and see it as amusement or entertainment. Or is it excusable as a sudden outburst of promethian energy - which is understandably human - from tribal dancing through to the silliness in noise festivals. The real horror here is the premeditated logic of the performance devoid of any emotional excuse. This performance as also Bacons' paintings in their inhumanity could and should be ignored as impossible imaginations if not for the reality of the logic of the slaughter house from which they derive and the even more terrible realizations of these artists finding in this beauty. (jliat)
2.17.2008
GRYMHETENS TEATER DEKADENS
+
+
++
Innehåll
+
Mårten Björk: Hamartia
+
Martin Bladh & Bo Cavefors:
Francis Bacon. Tre studier för en korsfästelse
Heliogabalus. Antik action
Gilles de Rais. Älskaren
+
Hans T. Sternudd: Bodies of Bladh -
Reflections on two images
+
Mårten Björk: Varhelst utom världen
+
Illustrerad
130 sidor
120 kronor
+
+
+
5.20.2007
A PASSIONPLAY... / FRANCIS BACON
+
+
Performance / action
+
+
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
FRANCIS BACON
+
A Passionplay
A Passionplay
in three acts
related to
Three Studies for a Crucifixion
by Francis Bacon
related to
Three Studies for a Crucifixion
by Francis Bacon
+
+
Actors:
Martin Bladh
Bo I. Cavefors
Johan Adolphi
Actors:
Martin Bladh
Bo I. Cavefors
Johan Adolphi
Jacob Ohlin
Mikael Oretoft
+
+
More pictures from the performance at Fylkingen, Stockholm 070909:
+
+
3.08.2006
NU SOM BOK!
TEATER DEKADENS
3 dramer + 1 monolog
Innehåll:
Uppror i Kasban
Sade och Japanen
(även som monolog)
Den Spetälske i Staden Aosta
samt recensioner, analyser och kommentarer
kring Malmöuppsättningen av Den Spetälske i Staden Aosta
+
Med bidrag av:
Hans T. Sternudd, Xavier de Maistre, Yukio Mishima,
Theresa Benér, Mårten Björk, Måns Holst-Ekström, m fl:
+
Förord av
Cavefors söker utforska möjligheten till transcendens genom smärta, piskrappen ger texten rytm. Som hos den amerikanske performanceartisten Ron Athey, förenas här smärtan med det heliga. Det heliga söks i smutsen. När Athey ur sin stjärt, hans Solar anus (som en hyllning till Bataille har han tatuerat en sol kring dess öppning) låter ett band av pärlor förlösas så återuppstår det gudomliga ur det orena. I den andre, bland de utstötta, där finner vi det heliga. Där finner vi också Bo.
– ur Hans T. Sternudds förord.
+
Bertil Falk recenserar Teater Dekadens i Dast (2006:2): "Religiöst betingad bisexuell homoerotik av kristen, främst katolsk natur, med blod, korstecken, sperma, flagellanter, äckel och hela raddan av gudsbejakande obsceniteter kan sägas vara en genre för sig, representerad främst av Markis de Sade eller för att gå till en annan kultur med en helt annan tro i mer estetiserande form av Yokio Mishima, som var influerad av katolska helgonmartyrer. Den kroppsbyggande science fictionförfattaren Mishima löpte sina homoerotiska extaser hela vägen ut till seppuku (harakiri) med åtföljande rituell halshuggning. Det är inte en genre som vi brukar uppmärksamma i Dast, dels för att den är sällsynt förekommande och dels för att den är mindre underhållande och
möjligen mera uppseendeväckande.
Det finns emellertid en svensk kulturpersonlighet som oerhört beläst driver denna genre, nämligen den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors med sina analytiska
av Xavier de Maistre (1765 - 1852).
Tre nakna skådespelare, en av dem Bo Cavefors själv försedd med kukringar,
framträdde på MAF i Malmö i fyra föreställningar, en vacker uppsättning, nästan som en mässa, föga upphetsande, men annorlunda och tänkvärd om en isolerad spetälsk, som uppvaktas av en officer. Parallellen till AIDS gav sig självt. 200 personer såg föreställningen, så här kan man verkligen tala om smal besökarbas. Likt en rad debattinlägg har texten till den över 160 år gamla enaktaren nu publicerats tillsammans med press- och andra kommentarer och nyskrivna (?), religiöst obscena eller hädiskt religiösa skådespel av Bo Cavefors själv. Även om dramaturgin är i stort sett obefintlig, så är Cavefors texter saftiga och använder ett begränsat batteri av runda grundord utan synonymer.Publiceringen sker i en tid då katolska präster bryter kyskhetslöften och förgriper sig på korgossar och pingstpräst mördar hustrur och sätter på barnflickor med djävulsutdrivning som svepskäl.
Är deltagarna i skådespelens apostroferade orgier alltid frivilliga medverkande eller handlar det om tvång och övergrepp? Var går gränsen? Finns det en gräns?
Hos de Sade sätts ingen sådan gräns.
Hos Cavefors känns frågan molande men ändå påträngande och obesvarad.
Dessa resonerande texter, liksom iscensättningen av de Maistres skådespel, är teatralt avskalade. De saknar dramaturgi i vanlig bemärkelse. De är resonerande. Det är nog som debattinlägg man bäst förstår Cavefors enaktare.
Det märkliga är att Cavefors i översättning och tolkning samt kommentar också tillhandahållit de tillbakadragna kartusianmunkarnas texter under tusen år i skriften Se Gud! (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004) Ställd inför denna oscillationen mellan den totala avhållsamheten i kontemplation och den erotiska lössläpptheten uppstår en annorlunda och egendomlig spänning, svår att fixera.
Om Cavefors blir översatt till större språk, låt säga franska, skulle hans till synes minimalistiska insats säkert inta sin plats vid sidan om de Sade och bli föremål för en bredare debatt... I Sverige lär det knappast ske. Vi har ett alltför begränsat och konformistiskt kulturklimat."
+
Johan Hammarströms Förlag
97 s., hft., 150:-.
+
Beställ:
10.03.2005
Cavefors / Uppror i Kasban
Bo I. Cavefors
UPPROR I KASBANPerformance i fyra tablåerAktörer:
2 män = Anarken (A), Slaven (S).
Aktörerna agerar nakna. A har en piska som vid skiftet mellan Tablå 2 och Tablå 3 överlämnas till S.
Genomgående: musik av Kristian Olsson, Survival Unit.
Ett antal statister, män och kvinnor, nakna eller vardagligt och individuellt klädda.
Agerandet mellan A, en något äldre man, och S anpassas till personen som spelar S: 17 år eller 30, afrikan eller svensk, osv. Finns det inte tillgång till en S som vill/kan utföra sexuella handlingar aktivt, kan S ersättas med en naken dansare som beskriver sexuell aktivitet istället för att utföra den.
Statister: förslagsvis 6 män och 4 kvinnor. Männen agerar i alla tre Tablåerna, kvinnorna endast i Tablå 2 och 3. Gamla och unga, svenskar och färgade, välbyggda och, tex, handikappade.
Denna Performance kan framföras i teaterlokal, men passar bättre i en nerlagd industrihall där smörjolja och järnbalkar fortfarande finns kvar och där publiken måste passera en klart uttalad hård och industriell verklighet innan man kommer in i det utrymme där Performance börjar.
+ + +
TABLÅ 1
Musik: Survival Unit.
Rummet där publiken träder in i Performance: i en del av detta rum ett Dark-room, ca 3x3x2 m., av svart filt/tyg. Dark-room skall vara så stort så att de som går in i det ej kan undvika att komma i kontakt med aktörernas kroppar. När portarna 10 minuter före föreställningens början slås upp till spelplatsen kan Performance börja enligt någon av följande versioner:
A och S står nakna i Rummet sysselsatta med att kyssa och smeka varandra. 8 minuter före föreställningens början går de in i Dark-room. I mörkret står de till de besökares förfogande som följer efter dem in i det mörka tältet;
A står naken i Rummet och läser en tidning. När dörrarna öppnas kommer S in (klädd) som en av de första besökarna. A går fram till C. De börjar kyssas och går in i Dark-room där S klär av sig. I mörkret står de sedan till de besökares förfogande som går in i tältet. 3 minuter före föreställningens början går A och S, nakna, genom Rummet, in i salongen och upp på Scenen, där redan statisterna tagit plats och rör sig som vid cruising, skyggt, spanande, utmanande, osv. Några statister bör vara nakna från början, andra klär av sig på scenen och övriga har föreställningen igenom kläderna på (förslag: 4 nakna från början, 2 klär av sig, 4 behåller kläderna på).
TABLÅ 2
Musiken från Tablå 1 fortsätter.
Dörrarna till Rummet har stängts. Publiken finns på plats. På bildskärm, som bör täcka hela eller större delen av scenens bredd, visas Per Wizéns Nattlig jakt.>
Det är en soligt varm sensommardag. För ett antal år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet på besök från Spanien, den målande imaginisten. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. Jag älskade spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades som barn av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna. Jag lämnade uteserveringen, drog mig hemåt, drack ett glas whisky, rakade mig, också kring kuken och i stjärten, tog på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hängde jag en piska. Jag vandrade ned till parkområdet vid Öresund.
Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan dungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Nu ser han mig…
Nu sker följande: S samt statisterna agerar samtidigt som A läser texten (direkt från papper) (med bakgrundsmusik) nedan, och smeker S med piskan, smekningar som vid berättelsens slut övergår i piskning. Hela det här avsnittet skall ha en tydlig s/m-prägling. Samtidigt cirklar statisterna runt A och S, snuddar ibland vid deras och varandras kroppar. Scenen ligger, som tidigare, i dunkel men skarpa färgade ljuskäglor sveper improviserat över scenen och fångar in enskilda positioner, men koncentreras framför allt på A och S.
Olvido García Valdés dikter är dikter skrivna av en kvinna till andra kvinnor. Men Per Wizéns bokomslag
är ett krypto som endast män kan tyda. Dikterna handlar om nattlig jakt, om nätters jagande, om nätternas jakter. Bilden handlar om enmans jakter efter kärlek, efter närvaro, i den oroliga halvsömnen i bädden, men också och kanske framför allt kärleken med en annan man i parkens mörker. Valdés skriver: "min kärlek för det mörka / kommer från dig / allting försvinner platsen personen / utom denna förkärlek / allvarsmörk och naturlig". Per Wizéns omslagsbild ger mig facit till Valdés förfinade dikter, han fördjupar författarens ord, ger dem en helt ny dimension. Wizéns nattliga jakt bland de kala trädstammarna, hans dolda budskap, mystiken i mörkret, eggar upp mig, gör mig kåt. Budskapet tvingar mig att söka en förklaring till vad hans meddelanden, som körs in som pålar i mitt kött, betyder, hur de påverkar mig, Jag kan konkret i mitt inre känna kuken i min mun, stjärten, bröstvårtorna, att våra kroppar kan älska även i denna kala skog, öppen för oväntade möten. Hemlighetsfull. Wizéns bild känns i skinnet, i kroppen, den är fysisk, nervig, het, men samtidigt kyligt avslagen, beskrivande, dokumenterande. Bilden ger rummet för bögens nattjakt. I bilden finns samtidigt ensamhet och längtan och en hård sado-masochistisk närvaro. Avskalade trädstammar, ett nedbränt skogslandskap, så som det kan se ut efter en napalmbombning. Men små bågar av guld på marken. Längst bort på bilden, i bilden, i fjärran… Intet, oändligheten, det absoluta utlämnandet, medvetandets och kroppens absoluta nakenhet. Kan denna avskalade, hemlighetsfulla skog befolkas? Finns det sensualism, sexualitet, åtrå i detta mörker, i detta ingenmansland? Ja. Är det inte snarare så att just i denna skog med avskalade trädstammar, i det hotande mörkret, i den ovissa oändligheten, i Intet, är det nödvändigt, tvingande, att älska, att klä av varandra, se kuken resa sig, känna bröstvårtorna hårdna, låta kropparna gå in i varandra, låta sperman flöda. Valdés skriver: "på ryggen känner jag igen / platserna / hela berget stegras om man stiger / också ängen / som vore den ett / ljusting eller utav / bullers frånvaro". Det är en känslosam text, javisst, men placerad i Wizéns bild, som i sig är fysisk, erotisk, sensuell, bögigt sexuell, blir texten en inbjudan: kom, ta mig, älska mig, knulla mig. Wizéns bild ger mig en känsla av otålighet, av oändlighet, av oändlig otålighet, men också av närhet till det ogripbara. Bilden säger att det som uppfattas som ogripbart, det metafysiskt ogripbara men också det efterlängtade fysiska är faktiskt möjligt att nå. Fasa, skräck, men också den sadomasochistiska fascinationen inför det öde landet, av det förödda, av att befinna sig i en ensamhet, av att vara ensam och utlämnad men samtidigt tillgänglig, öppen, att längta efter det okända i nattens mörker, i parken, bland de avskalade trädstammarna. Ensamheten ger styrka att möta och uppleva det överraskande, det okända, det annorlunda. Wizéns bild, hans känsla och insikt om mörkrets dragningskraft, om det mörka rummets hemligheter, är oerhört stark, påverkar mig starkt. Marken är täckt av bladguld. Markens guldkorn mildrar brutaliteten i det sexuella mötet, av piskans slag mot mannens rygg.
Totalt mörker
TABLÅ 3
Musik: Survival Unit.När ljuset fångar in A och S omfamnar de varandra samtidigt som A lämnar över piskan till S. S rör sig hotfullt med piskan som han under akten använder dels för att sexuellt reta A och vid slutet för att piska honom. Ömsesidig Fellatio mellan A och S. (De smörjer senare in varandras kroppar med bådas sperma. Se vidare anvisningar i texten.) Under hela Tablån visas den pågående filminspelningen med A och S agerande även på den stora filmduken. Filmen är svagt antydande, som om agerandet sker i dimma. Efter ett par tre minuter kommer en inklippning som läggs ovanpå filmen med A och S, en film med en skarp närbild på A:s eregerade kuk strax före och under ejakulation, några tiotals sekunders skeende som upprepas och upprepas till dess akten, filmen och agerandet på scenen är slut. Följande textavsnitt kan aktualiseras.
I nordvästra Italien, i Piemonte, ligger än idag en liten kurortsstad som heter Aosta. För tvåhundra år sedan, i början av 1800-talet, hade en spetälsk man internerats i ett gammalt torn, byggt av marmor, en bit utanför staden. Den Spetälske kände skam över sin sjukdom.
(A börjar onanera samtidigt som S använder piskan som smeker A.) Han kände skam trots att makten och maktens hantlangare hävdade att all skam var utrotad. Han tänkte ta livet av sig, men rädslan för Guds vrede fick honom att avstå. Av en ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske. Den Spetälske älskade den lilla hunden, som var honom till stor tröst och glädje. Att hunden valt sin tillflykt hos Den Spetälske menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i Den Spetälskes torn var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat Den Spetälske när han gav honom hunden, kallade han hunden för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet… En byracka, tovig, haltande, skitig. Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från Den Spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av marmor och in till den vilda och öppna sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens moralistiska medborgare, åldrande pseudorevolutionärer, blev upprörda… så de skrev långa debattartiklar i Aostas lokaltidning, Sydalpina Dagbladet, gjorde namninsamlingar och allt möjligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Miraklet ut ur Aosta. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att de trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjukdom kunde spridas via hunden…till andra människor! Men alla dessa förklaringar är bortförklaringar. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare, som franska revolutionärer, marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte sökte de upprörda moralisterna och forna revolutionärerna stöd hos maktens lakejer. De uppvaktade stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av dessa moraliserande och upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerar slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde inte någonting för att försöka befria sin vän. . . . Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men pöbeln var redan där, populasen, de förborgerligade svikarna, hade redan travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. (A. börjar inta läge som passiv för cunnilingus.) Men han återvände till sin cell. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. Förtvivlad. För andra gången samma dag svek han sin vän. Senare säger Den Spetälske att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismens och maktens grymma barbari. Men Den Spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, (Här börjar aktiv cunnilingus). kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri. Att dessa avvikare är cancersvulster på samhällskroppen. Kanske vill bögarna våldta djuren. Stjäl inte zigenarna otroligt mycket från radhusägarna. Är judarna på väg att ta makten över hela världen. Kostar inte de handikappade alltför mycket, pengar som tas av skattemedel! Blir följden av denna förvridna form av yttrandefrihet att gå från ord till handling, att operera cancersvulsterna! Hur tänker man operera bort dessa cancersvulster? Med lasergevär? Halshuggning eller med råttgift? Den Spetälske blir själv ett offer för denna normalitetshysteri, för denna omoraliska moralism som predikas av slöddret bland tidningsskribenter och religiösa förkunnare och nynazister, när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet… skäms… skäms för sin känslosamhet, över sin skam att finnas till! (S får utlösning. A och S smetar in sperman på kropparna. Sedan totalt mörker och stark musik av Survival Unit.)Mörker
TABLÅ 4
Fjärde akten består av inspelningen på Survival Units LP med Cavefors röst som läser Uppror i Kasban (Texten: se nedan.) Vid andra aktens början står A och S kvar i de positioner de intog när tredje tablån avslutades. A tar över piskan från S och sätter sig ned i yogaställning. S står kvar i positionen (är S en välväxt och relativt muskulös ung man blir hans position: maktspråk, armarna i kors, bredbent, stark erektion). På den stora bildskärmen visas collage av inspelningar från demonstrationer (tex Göteborg och Genua), palestinska intifadasoldater, av afrikanska barnsoldater, osv. Beskyddande cirklar statisterna runt A och S samtidigt som de visar en hotfullt attityd utåt, mot publiken.
Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.
Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism.
I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster.
Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott.
Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar.
Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar.
Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?
RIDÅ
Musiken fortsätter medan publiken lämnar salongen.
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
