Cavefors / Uppror i Kasban

 Bo I. Cavefors
UPPROR I KASBANPerformance i fyra tablåerAktörer:
2 män = Anarken (A), Slaven (S).
Aktörerna agerar nakna. A har en piska som vid skiftet mellan Tablå 2 och Tablå 3 överlämnas till S.

Genomgående: musik av Kristian Olsson, Survival Unit.

Ett antal statister, män och kvinnor, nakna eller vardagligt och individuellt klädda.
Agerandet mellan A, en något äldre man, och S anpassas till personen som spelar S: 17 år eller 30, afrikan eller svensk, osv. Finns det inte tillgång till en S som vill/kan utföra sexuella handlingar aktivt, kan S ersättas med en naken dansare som beskriver sexuell aktivitet istället för att utföra den.

Statister: förslagsvis 6 män och 4 kvinnor. Männen agerar i alla tre Tablåerna, kvinnorna endast i Tablå 2 och 3. Gamla och unga, svenskar och färgade, välbyggda och, tex, handikappade.

Denna Performance kan framföras i teaterlokal, men passar bättre i en nerlagd industrihall där smörjolja och järnbalkar fortfarande finns kvar och där publiken måste passera en klart uttalad hård och industriell verklighet innan man kommer in i det utrymme där Performance börjar.

+ + +

TABLÅ 1

Musik: Survival Unit.

Rummet där publiken träder in i Performance: i en del av detta rum ett Dark-room, ca 3x3x2 m., av svart filt/tyg. Dark-room skall vara så stort så att de som går in i det ej kan undvika att komma i kontakt med aktörernas kroppar. När portarna 10 minuter före föreställningens början slås upp till spelplatsen kan Performance börja enligt någon av följande versioner:

A och S står nakna i Rummet sysselsatta med att kyssa och smeka varandra. 8 minuter före föreställningens början går de in i Dark-room. I mörkret står de till de besökares förfogande som följer efter dem in i det mörka tältet;

A står naken i Rummet och läser en tidning. När dörrarna öppnas kommer S in (klädd) som en av de första besökarna. A går fram till C. De börjar kyssas och går in i Dark-room där S klär av sig. I mörkret står de sedan till de besökares förfogande som går in i tältet. 3 minuter före föreställningens början går A och S, nakna, genom Rummet, in i salongen och upp på Scenen, där redan statisterna tagit plats och rör sig som vid cruising, skyggt, spanande, utmanande, osv. Några statister bör vara nakna från början, andra klär av sig på scenen och övriga har föreställningen igenom kläderna på (förslag: 4 nakna från början, 2 klär av sig, 4 behåller kläderna på).

TABLÅ 2

Musiken från Tablå 1 fortsätter.

Dörrarna till Rummet har stängts. Publiken finns på plats. På bildskärm, som bör täcka hela eller större delen av scenens bredd, visas Per Wizéns Nattlig jakt.>

Det är en soligt varm sensommardag. För ett antal år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet på besök från Spanien, den målande imaginisten. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. Jag älskade spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades som barn av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna. Jag lämnade uteserveringen, drog mig hemåt, drack ett glas whisky, rakade mig, också kring kuken och i stjärten, tog på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hängde jag en piska. Jag vandrade ned till parkområdet vid Öresund.

Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan dungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Nu ser han mig…

Nu sker följande: S samt statisterna agerar samtidigt som A läser texten (direkt från papper) (med bakgrundsmusik) nedan, och smeker S med piskan, smekningar som vid berättelsens slut övergår i piskning. Hela det här avsnittet skall ha en tydlig s/m-prägling. Samtidigt cirklar statisterna runt A och S, snuddar ibland vid deras och varandras kroppar. Scenen ligger, som tidigare, i dunkel men skarpa färgade ljuskäglor sveper improviserat över scenen och fångar in enskilda positioner, men koncentreras framför allt på A och S.

Olvido García Valdés dikter är dikter skrivna av en kvinna till andra kvinnor. Men Per Wizéns bokomslag är ett krypto som endast män kan tyda. Dikterna




handlar om nattlig jakt, om nätters jagande, om nätternas jakter. Bilden handlar om enmans jakter efter kärlek, efter närvaro, i den oroliga halvsömnen i bädden, men också och kanske framför allt kärleken med en annan man i parkens mörker. Valdés skriver: "min kärlek för det mörka / kommer från dig / allting försvinner platsen personen / utom denna förkärlek / allvarsmörk och naturlig". Per Wizéns omslagsbild ger mig facit till Valdés förfinade dikter, han fördjupar författarens ord, ger dem en helt ny dimension. Wizéns nattliga jakt bland de kala trädstammarna, hans dolda budskap, mystiken i mörkret, eggar upp mig, gör mig kåt. Budskapet tvingar mig att söka en förklaring till vad hans meddelanden, som körs in som pålar i mitt kött, betyder, hur de påverkar mig, Jag kan konkret i mitt inre känna kuken i min mun, stjärten, bröstvårtorna, att våra kroppar kan älska även i denna kala skog, öppen för oväntade möten. Hemlighetsfull. Wizéns bild känns i skinnet, i kroppen, den är fysisk, nervig, het, men samtidigt kyligt avslagen, beskrivande, dokumenterande. Bilden ger rummet för bögens nattjakt. I bilden finns samtidigt ensamhet och längtan och en hård sado-masochistisk närvaro. Avskalade trädstammar, ett nedbränt skogslandskap, så som det kan se ut efter en napalmbombning. Men små bågar av guld på marken. Längst bort på bilden, i bilden, i fjärran… Intet, oändligheten, det absoluta utlämnandet, medvetandets och kroppens absoluta nakenhet. Kan denna avskalade, hemlighetsfulla skog befolkas? Finns det sensualism, sexualitet, åtrå i detta mörker, i detta ingenmansland? Ja. Är det inte snarare så att just i denna skog med avskalade trädstammar, i det hotande mörkret, i den ovissa oändligheten, i Intet, är det nödvändigt, tvingande, att älska, att klä av varandra, se kuken resa sig, känna bröstvårtorna hårdna, låta kropparna gå in i varandra, låta sperman flöda. Valdés skriver: "på ryggen känner jag igen / platserna / hela berget stegras om man stiger / också ängen / som vore den ett / ljusting eller utav / bullers frånvaro". Det är en känslosam text, javisst, men placerad i Wizéns bild, som i sig är fysisk, erotisk, sensuell, bögigt sexuell, blir texten en inbjudan: kom, ta mig, älska mig, knulla mig. Wizéns bild ger mig en känsla av otålighet, av oändlighet, av oändlig otålighet, men också av närhet till det ogripbara. Bilden säger att det som uppfattas som ogripbart, det metafysiskt ogripbara men också det efterlängtade fysiska är faktiskt möjligt att nå. Fasa, skräck, men också den sadomasochistiska fascinationen inför det öde landet, av det förödda, av att befinna sig i en ensamhet, av att vara ensam och utlämnad men samtidigt tillgänglig, öppen, att längta efter det okända i nattens mörker, i parken, bland de avskalade trädstammarna. Ensamheten ger styrka att möta och uppleva det överraskande, det okända, det annorlunda. Wizéns bild, hans känsla och insikt om mörkrets dragningskraft, om det mörka rummets hemligheter, är oerhört stark, påverkar mig starkt. Marken är täckt av bladguld. Markens guldkorn mildrar brutaliteten i det sexuella mötet, av piskans slag mot mannens rygg.

Totalt mörker

TABLÅ 3



Musik: Survival Unit.När ljuset fångar in A och S omfamnar de varandra samtidigt som A lämnar över piskan till S. S rör sig hotfullt med piskan som han under akten använder dels för att sexuellt reta A och vid slutet för att piska honom. Ömsesidig Fellatio mellan A och S. (De smörjer senare in varandras kroppar med bådas sperma. Se vidare anvisningar i texten.) Under hela Tablån visas den pågående filminspelningen med A och S agerande även på den stora filmduken. Filmen är svagt antydande, som om agerandet sker i dimma. Efter ett par tre minuter kommer en inklippning som läggs ovanpå filmen med A och S, en film med en skarp närbild på A:s eregerade kuk strax före och under ejakulation, några tiotals sekunders skeende som upprepas och upprepas till dess akten, filmen och agerandet på scenen är slut. Följande textavsnitt kan aktualiseras.

I nordvästra Italien, i Piemonte, ligger än idag en liten kurortsstad som heter Aosta. För tvåhundra år sedan, i början av 1800-talet, hade en spetälsk man internerats i ett gammalt torn, byggt av marmor, en bit utanför staden. Den Spetälske kände skam över sin sjukdom.
(A börjar onanera samtidigt som S använder piskan som smeker A.) Han kände skam trots att makten och maktens hantlangare hävdade att all skam var utrotad. Han tänkte ta livet av sig, men rädslan för Guds vrede fick honom att avstå. Av en ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske. Den Spetälske älskade den lilla hunden, som var honom till stor tröst och glädje. Att hunden valt sin tillflykt hos Den Spetälske menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i Den Spetälskes torn var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat Den Spetälske när han gav honom hunden, kallade han hunden för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet… En byracka, tovig, haltande, skitig. Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från Den Spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av marmor och in till den vilda och öppna sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens moralistiska medborgare, åldrande pseudorevolutionärer, blev upprörda… så de skrev långa debattartiklar i Aostas lokaltidning, Sydalpina Dagbladet, gjorde namninsamlingar och allt möjligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Miraklet ut ur Aosta. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att de trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjukdom kunde spridas via hunden…till andra människor! Men alla dessa förklaringar är bortförklaringar. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare, som franska revolutionärer, marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte sökte de upprörda moralisterna och forna revolutionärerna stöd hos maktens lakejer. De uppvaktade stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av dessa moraliserande och upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerar slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde inte någonting för att försöka befria sin vän. . . . Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men pöbeln var redan där, populasen, de förborgerligade svikarna, hade redan travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. (A. börjar inta läge som passiv för cunnilingus.) Men han återvände till sin cell. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. Förtvivlad. För andra gången samma dag svek han sin vän. Senare säger Den Spetälske att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismens och maktens grymma barbari. Men Den Spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, (Här börjar aktiv cunnilingus). kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri. Att dessa avvikare är cancersvulster på samhällskroppen. Kanske vill bögarna våldta djuren. Stjäl inte zigenarna otroligt mycket från radhusägarna. Är judarna på väg att ta makten över hela världen. Kostar inte de handikappade alltför mycket, pengar som tas av skattemedel! Blir följden av denna förvridna form av yttrandefrihet att gå från ord till handling, att operera cancersvulsterna! Hur tänker man operera bort dessa cancersvulster? Med lasergevär? Halshuggning eller med råttgift? Den Spetälske blir själv ett offer för denna normalitetshysteri, för denna omoraliska moralism som predikas av slöddret bland tidningsskribenter och religiösa förkunnare och nynazister, när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet… skäms… skäms för sin känslosamhet, över sin skam att finnas till! (S får utlösning. A och S smetar in sperman på kropparna. Sedan totalt mörker och stark musik av Survival Unit.)



Mörker

TABLÅ 4

Fjärde akten består av inspelningen på Survival Units LP med Cavefors röst som läser Uppror i Kasban (Texten: se nedan.) Vid andra aktens början står A och S kvar i de positioner de intog när tredje tablån avslutades. A tar över piskan från S och sätter sig ned i yogaställning. S står kvar i positionen (är S en välväxt och relativt muskulös ung man blir hans position: maktspråk, armarna i kors, bredbent, stark erektion). På den stora bildskärmen visas collage av inspelningar från demonstrationer (tex Göteborg och Genua), palestinska intifadasoldater, av afrikanska barnsoldater, osv. Beskyddande cirklar statisterna runt A och S samtidigt som de visar en hotfullt attityd utåt, mot publiken.

Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet.

Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism.

I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster.

Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott.
Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar.

Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar.
Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?

RIDÅ

Musiken fortsätter medan publiken lämnar salongen.

Cavefors / Sade / Mishima / Meinhof

Bo I. Cavefors

Sade och Japanen

Ett drama, tre tablåer,

starkt inspirerat av Yukio Mishimas drama om

Markisinnan de Sade

Dramat handlar om Japanen, Markisinnan de Sade och hennes Markis, hennes syster och mor, så som det i tre tablåer framställs av fem nakna manliga aktörer, samt av två nakna kvinnliga aktörer.

Personer:
Madame de Montreuil. Markisinnan de Sades mor / Spelas av man
Baronessan de Simiane / Spelas av man
Grevinnan de Saint-Fond / Spelas av man
Renée, Markisinnan de Sade / Spelas av man
Anne, Renées yngre syster /Spelas av man
Sade / Spelas av kvinna
Japanen / Spelas av kvinna

Ulrike Meinhofs röst / Texterna läses av Sade eller av Japanen, antingen direkt från deras position på scenen, eller via en inspelning

Samtliga agerande är snaggade samt för övrigt rakade över hela kroppen. Samtliga bär smycken: kukring, öronring, tatuering, fingerring, armring, ring kring fotvristen, el.dyl. Saint-Fond har även piska. Sade och Japanen har även stövlar samt piska (Sade) och löskuk (Japanen).

Redan vid föreställningens början och sedan under hela föreställningen, fram till dess de vid föreställningens slut gör entré som Sade och Japanen, sitter eller står de i scenens utkant, uppmärksamt följande spelet mellan de andra aktörerna, ibland klatschande med piskan, smeker löskuken eller varandra, dock utan att dra uppmärksamheten bort från det primära spelet.

Musik: klassisk och/eller improviserad pianomusik, eller radikal nyskriven musik.

***

Första tablån

Höst.

Madame de Montreuils salong.

En skylt med texten: HÖST

SAINT-FOND Skit! Vilket jävla sätt att ta emot gäster. Till denna så kallade salong kommer då inte jag att återvända. Madamen bad mig titta in en stund när jag hade ridit färdigt min hingst (Klatschar med piskan). När jag satt på honom idag kände jag att han verkligen är något i hästväg. Alltså: jag är här… men var är hon? Odrägligt!
SIMIANE Hoppla! Nåväl, alla har vi våra små bekymmer. Japaner eller markiser, kvittar lika. Madamen har ju sin käre svärson…
SAINT-FOND Så…, ni min lilla baronessa vill påstå att madamens känslor fortfarande svallar för den markisliga lemmen?
SIMIANE Oh ja! På tre månader läks inga sår och blir ingen fitta torr. Men vem vet.. Vi har ju inte träffat Madame efter h ä n d e l s e n…
SAINT-FOND H ä n d e l s e n… Vilken händelse? Markisens lekfulla utsvävningar är inga händelser, utan en livsstil. Ett behov. Ni, min lilla baronessa, talar om "händelsen" som om det är någon sorts jävelskap Markisen ägnar sig åt. Trolldom och trollerier. Vi ser på varandra och ler menande när vi talar om honom och hans stallbroder Japanen. Nej, rent ut sagt (Klatschar med piskan; Simiane håller händerna för ansiktet.) det finns ingen anledning varken att tiga eller att blygas.
SIMIANE Så förfärligt… …allt! Hur kan ni säga så! (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Korsa er så mycket ni vill, lägg benen i kors och knip till om det känns bättre så, men vi ska tamigfaen inte längre tiga om det ni kallar för "händelsen". Innerst inne vet vi alla vad som hände. Inte sant? Och som, gudskelov, kommer att hända igen!
SIMIANE Men… (Skenheligt.) Nej, ja, jo, egentligen vet jag ju ingenting…
SAINT-FOND Baronessan skämtar?! Något man inte är van vid. Vet ingenting…?!
SIMIANE Icke. Jag skämtar verkligen inte. Markisen och jag är barndomsvänner… Jag vet vad han har och vad han vill. Jag har inte sett något så hingstlikt förrän jag råkade på den här japanen som är Madames förtroge vän… numera… Så jag håller för alla ögon och öron när det kommer till obehagligheter som handlar om honom. Jag vill minnas Markisen som ett litet barn med ljuvligt blont hår… överallt.
SAINT-FOND Herregud, men ni gör som ni vill. Jag tänker emellertid från och med nu avslöja alla de exakta, detaljerade och häpnadsväckande upplysningar om Markisens och Japanens leverne, som jag med alla till buds stående medel insamlat under tre månaders efterforskningar. Håll gärna för öronen, kära Baronessa (Klatschar med piskan). Öronen, var det, Baronessan, inte skötet (Klatschar med piskan). Håll! (Kittlar Simianes öron med piskan). Såja! För några månader sedan reste vår älskvärde Donatien-Alphonse-François, alltså vår Markis de Sade, till Marseille, av alla städer, i sällskap ej endast med den unge och, jag försäkrar, på mer än ett sätt ståtlige betjänten Latour, nej, i hans följe fanns också den där samurajen, den där Japanen, vars kuk lär vara ännu grövre än Markisens, och än hårdare när den tränger in i ungmör och i rumporna på unga pojkar. I Marseille plockade de från gatan upp fyra horor och i en lägenhet de båda hingstarna hyrde av en viss Mariette Borelle, utspelade sig "händelsen", eller snarare "händelserna", för vår käre Markis och hans samurajbroder var, om man säger så, i fullt stånd. Hororna var i tjugoårsåldern och betjänten med den rara rumpan, rena slyngeln, femton, på sin höjd! Markisen hade på sig en grå livrock med blått foder, orangefärgad sidenväst och knäbyxor

i samma färg. Japanen var helnaken. Markisen hanterade värjan med höger hand och hade en käpp med guldknopp stickande upp ur byxorna (Klatschar med piskan). Japanen svängde vilt omkring sig med ett sådant där självmördarvapen, färdig att skära ut inälvorna på sig själv och andra. Markisen plockade ur pungen, som dinglade (Håller händerna runt pungen.) vid pungen, upp en handfull guldmynt och sa att han tänkte först knulla den av flickorna som kunde gissa hur många guldmynt han kunde balansera på (Håller fram kuken.) ståkuken. De andra flickorna kördes ut ur rummet. (Simiane håller för öronen.) Den kvarvarande horan och betjänten placerade han på sängen, piskade henne med ena handen (Klatschar med piskan) och runkade betjänten med den andra, medan japanen växlade med att ömsom låta horan och ömson betjänten suga av honom. Och över alltsammans, över alla dessa huvuden, detta förskräckliga samurajvapen. Kan ni tänka er något mer upphetsan…, jag menar… något mer… förfärligt!
SIMIANE Oj! Gud bevare mig. Jag kan inte tro det om jag inte får vara med om det. (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Ja, korsa ni er igen, om ni vill. Känns det bättre… så korsa er flera gånger, för så länge ni korsar er kan ni inte hålla för öronen. Och hur går det med era kristliga plikter om ni hela tiden håller för öronen?! (Simiane gör korstecknet ett flertal gånger.) Såja. Det är Guds vilja att ni skall höra vad jag säger. Under hela den här seansen kallade Markisen betjänten för "Markis" och lät betjänten titulera honom själv som Master Lafleur. Markisen spelade rollen av betjänt och lät betjänten leva loppan som Markis. Och efter detta lovade Alphonse flickan en hel losidor om hon lät honom knulla henne bakifrån… Allt medan den där Japanen hoppar omkring med kuken instucken än här och än där, också i Markisens röv, vilket ju iochförsig är något av det bästa han vet.
SIMIANE Herregud… herregud. Allt detta är jag ju själv så förtjust i, men med en hora… något sådant kan bara en djävul eller en avdankad Markis göra. Det är ju en avskyvärd synd! Markisen borde brännas på bål… En annan sak är att vi lekte sådana där lekar när vi båda var barn… men nu! …och med horor! Usch och tvi.
SAINT-FOND Sedan tog Japanen fram ett gissel, blodfläckat…, och försett med småspik… Han befallde flickan att hon skulle piska honom och Markisen med detta gissel (Klatschar hårt med piskan).
SIMIANE Tack gode Gud… då hade de i alla fall rester av samvete kvar. De ville naturligtvis på så sätt driva ut djävulen…
SAINT-FOND Struntprat. Markisen och Japanen tycker om smärta… Båda lider för det som är smärtsamt och oemotståndligt! Om ni förstår vad jag menar?! Nåväl. På samma sätt gjorde de sedan med de andra hororna. När flickorna slog de båda hingstarna med gisslet karvade Japanen, med samurajsvärdets spets i spiselkransen in antalet slag… totalt 859 slag!
SIMIANE Herregud! Så härligt! Så ärligt… (Håller handen framför ögonen.)
SAINT-FOND Japanen har alltid fascinerats av siffror, säger han, eftersom siffror är det enda påtagligt sanna och verkliga här i livet, säger han. I Japan kanske, inte här i Europa, dock. Lär vara någon sorts japansk vishetsregel. Siffrorna är verkliga och påtagliga till dess de blir så många så de blir ofattbara… i Markisens fall när siffrorna blir så många så att lasten förvandlas till mirakel! När lasten förvandlas till extas.
SIMIANE (Upprört.) Hur kan ni använda ordet "mirakel" i detta sammanhang!
SAINT-FOND När Markisen och Japanen och betjänten och ett antal horor ägnade sig åt smärta dessa dagar i Marseille, ansträngde sig samtliga för att göra sitt yttersta för att likt galärslavar tvingas till att älska smärta…
SIMIANE Akta er, kära Grevinna, också ni kan hamna i helvetet… (Korstecknet.)
SAINT-FOND Tack för den varningen! Nåväl, när alla flickorna var genomgångna och betjäntens kuk började slakna, tog sig samtliga några timmars vila före kvällsmässan… Japanen slipade sin kökskniv.
SIMIANE Ni menar att detta skedde på morgonen och att man fortsatte senare på dagen? (Håller för ögonen.)
SAINT-FOND Självklart kunde man inte låta kvällen och natten bli utan aktiviteter… Men under eftermiddagen var jalusierna nerdragna och Markisen föll i en oskuldsfull och obefläckad drömlös sömn, famn i famn med Japanen. Junisolen silade in genom jalusiernas springor och skvätte sitt guld över Markisens och Japanens nakna kroppar, bröstkorgarna steg och sjönk som… ja…
SIMIANE Jag kan se Markisen framför mig som den lille guldlockige gosse han en gång var. Och nu så ömt omslingrad med Japanen… Vad hände sedan?
SAINT-FOND Vad som hände sedan?! Samma sak, naturligtvis. Nya horor och nya gisselslag. Men samme betjänt, som vid det laget måste ha varit totalt sönderknullad. (Gäspar.) (Kort paus.) Jag undrar vad som fick Madame de Montreuil att bjuda oss hit idag, samtidigt… en lyxhora och ett helgon, visserligen en kombination helt i svärsonens smak, men varken han eller Japanen lär dyka upp. Jag måste erkänna att jag beundrar hennes smak för kontraster.
SIMIANE Jag tycker att Grevinnan inte ska förtala Madame de Montreuil. Hon är sig alldeles översiggiven och ber om vår hjälp. Då måste vi hjälpa henne. Och vi kan åstadkomma åtskilligt tillsammans, vi båda, ni med er omoral och jag med min religiositet.
Madame de Montreuil gör entré. (Smeker sig själv och onanerar under hela föreställningen, ibland förstrött, ibland intensivt.)
MONTREUIL (Högdraget.) Förlåt att jag lät er vänta så förskräckligt länge. Det är så oerhört (Ironiskt.) älskvärt av er att komma till mig! Och Madame de Saint-Fond… …som var på hemväg från ridlektionen… jaja! Var det en skön ritt? Barbacka? (Saint-Fond klatschar med piskan.)
SAINT-FOND Hästen var alldeles vild idag. Manen och kuken stod på honom som aldrig förr. Han frustade och sparkade. Jag sporrade honom och piskade honom allt vad jag förmådde men lyckades ändå inte tämja honom… Han tog mig verkligen med hull och hår. Otrolig hingst! Stallmästaren, som höll i grimman medan hingsten knullade mig, påstod att jag bar mig åt som en amason…
MONTREUIL Ni är verkligen energisk, min kära Grevinna. Den otämjda hingsten i detta hus ger mig bara sorg och bekymmer. Numera har han dessutom sällskap av Japanen!
SAINT-FOND Er vilda hingst är säkerligen ett riktigt ståtligt fullblod, Madame… …men börjar han inte bli aningen avtacklad!? Jag begriper inte varför… En kusk eller en stallknekt faller i oskuldsfull sömn efter ett enda rejält knull och efter en enda utlösning, men ju högre upp man kommer i klassamhället desto mer raffinerad blir vägen till orgasm. Men men men, kanske har Markisen trots det gått aningen för långt!? Kanske behöver han Japanen som stimulans för att åter väcka den gamla muskeln till liv!
MONTREUIL Ni menar alltså att moral bara är till för kuskar och stallknektar, men inte för aristokrater? Nåväl. Idag är man van vid det mesta. Aristokratins liv och leverne har aldrig tidigare kritiserats lika hårt som i dessa revolutionära tider. Vad beror det på? Menar pöbeln att aristokrater skall vara moraliska dygdemönster? Varför inte istället lära sig några av våra specialiteter?!
SAINT-FOND Ja, Madame, Ni har nästan alldeles rätt… Populasen har tröttnat på att vara sedesam och vill praktisera en del, eller kanske alla de konster som hittills bara varit sed och bruk och skönt tidsfördriv hos oss.
SIMIANE (Allvarligt.) Madame de Montreuil… Jag förstår varför ni bett oss komma hit idag. Ni är en klok och oförvitlig kvinna (Harklar sig.) som folk aldrig haft ett ont ord att säga om… Ni har lidit mycket - vad Gud kan ha haft för avsikt med detta lidande, vet jag inte - eftersom ni har en fullkomligt omoralisk svärson. Om ni nu faktiskt har lidit!? Berätta allt för oss. Vi lovar (Gör korstecknet medan Saint-Fond klatschar med piskan) att inte säga något till någon… (Himlar med ögonen.)
MONTREUIL Så vänlig Ni är, Madame… När min dotter Renée gifte sig med Markisen uppskattade jag verkligen min svärsons karaktär, framför allt när han var aningen lättsinnig. Han var spirituell och charmant och uppenbarligen förälskad i min dotter.
SAINT-FOND Ja, och så var det ju så trevligt ordnat så att er familj tack vare Markisen blev släkt med självaste det bourbonska kungahuset!
MONTREUIL Bortsett från det, så var min svärson under den första tiden älskvärdheten själv. När de bodde på slottet Éschauffour och Markisen skrev och lät uppföra skådespel gav han alltid roller åt mig och mina döttrar. Det var så förtjusande! Men jag förstod inte, till att börja med, varför vi tre alltid skulle spela horor.
SIMIANE (Drömmande.) Jag minns Alphonse från det han var liten… en så snäll och älsklig liten sötnos. Jag minns en gång när vi lekte i rosenträdgården och jag stack mig på en rosentagg och började gråta. Då drog Alphonse inte bara ut taggen utan sög dessutom såret rent, tog av sig sina byxor, rev sönder dem och torkade min panna som badade i svett. Han hade en så förtjusande vacker liten lem, vit och rak som en lilja.
SAINT-FOND Redan då hade han alltså smak för blod… (Klatschar med piskan.)
SIMIANE Det säger ni med en ton som om Alphonse vore en vampyr! (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Vampyrer kan vara snälla och älskliga de också… när de dricker blod!
MONTREUIL Såja, mina damer. Hur det var då… …så var det då! Idag kan man inte säga något uppskattande om Markisen, precis… Dessutom jagar han numera i sällskap med den där japanen… Men, vad var det jag mer skulle säga, jo, samtidigt som det var trevligt med de förtjusande teaterföreställningarna, så reste Alphonse då och då till Paris… I affärer, påstod han. Efteråt fick jag veta att hans egentliga ärende i Paris var att som en utsvulten hingst lägra horor och unga värdshuspojkar.
SAINT-FOND Horor var ordet… (Klatschar med piskan.)
SIMIANE Och värdshuspojkar! Usch! (Gör korstecknet.)
MONTREUIL Ja, jag tar orden hora och värdshuspojke i min mun. När Alphonse bara några månader efter en av turerna till Paris, häktades och kastades i fängelse i Vincennes så gjorde jag allt vad som stod i min makt för att min dotter Renée inte skulle få veta sanningen och jag lyckades få ut honom ur fängelset efter fjorton dagar. Då insåg jag att Markisens lidelser inte kunde betecknas som "ungdomliga förvillelser" utan att de var ett behov, en kultur…
SIMIANE …javisst, så är det…, är han inte förtjusande! Jag minns när han var en liten goldlockig gosse och när han drog ned byxorna för att visa betjänterna sin lilla förtjusande rumpa. (Gör korstecknet medan Saint-Fond klatschar med piskan.)
MONTREUIL Under nio år kämpade jag för familjen de Sades heder och ära, namn och rykte. Till vad glädje? Till vilken nytta? Jag satte mig själv i skuld…, men tror ni familjen de Sade tackat mig för detta? Icke! Gamle gubben de Sade, Alphonses far, fick inte ett ord av medlidande över sina läppar och dog knallochfall, skummande av vrede! Och Alphonses mor… Denna iskalla kvinna som för tolv år stängde in sig i ett nunnekloster. Diamanterna tog hon med sig.
SAINT-FOND Släkten de Sades adelsvapen är en tvehövdad örn…Man har alltid burit huvudet högt. Vore det inte på tiden att det ena huvudet styrde det andra? Båda huvudena sitter ju, trots allt, på samma kropp. Vilket av de båda huvudena som är värdefullast kan ju diskuteras… Det ena tycks vara större än det andra, i alla fall mer användbart. Men…
MONTREUIL Så sant. Kan det vara så att Alphonse redan som guldlockig pojke upptäckte svavelelden som lågar i dolda dalar, rovdjuret med rött gap och blottade huggtänder, att han tidigt visste att världen är oändlig och rymmer allt. Ingenting han möter kan överraska honom eller förvåna honom. För mig har det varit tvärtom: det enda jag förstått mig på har varit heder och ära. Men nu har Överrätten i Aix dömt Alphonse och Japanen till döden genom halshuggning. Det var min första glimt av helvetets eld när pöbeln skränade "Mera ved på bålet / kuken in i hålet" när lågorna slickade min svärsons och japanens porträtt…
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Om folkmassan trängs kring schavotten, skriver Michel Foucault, så är det inte enbart för att bevittna den dödsdömdes lidanden eller hetsa bödeln till ytterligare raseri… (Sade:) …nej, det är också för att höra en som ingenting har att förlora och som därför fritt kan förbanna lagarna, domarna och makthavarna.
SIMIANE Madame måste ta sig samman. Fatta mod! Jag förstår vad ni väntar er av en from kvinna som mig… Redan i morgon skall jag besöka kardinal Philippe och be honom utverka absolution hos Vatikanen. Kardinalen lär dessutom vara förälskad i Japanen.
MONTREUIL Baronessan är så älskvärd!
SAINT-FOND Jag kan naturligtvis inte tävla med Madame de Simiane i ädelmod (klatschar med piskan) och inte för att jag är särskilt angelägen om varken rättvisa, heder eller dygd, men jag skall göra vad jag kan, inte för Markisens skull och än mindre för Japanens skull…, nej, men för er skull, Madame. Jag lovar utnyttja mina sängkammarkontakter, en efter en ska jag få dem att resa sig och med kurtisanens konstfärdigheter locka den på många sätt ståndaktige (Klatschar med piskan) kansler Maupeou att undanröja Överrättens dödsdom. Med min kropp kan jag åstadkomma ett och annat…
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Den hårda kärnan / i ett körsbär / är onjutbar. / Men spottas den ut / i god jord / blir den till ett vackert träd…
MONTREUIL Madame… något sådant… …skulle jag aldrig…
SAINT-FOND Att använda sig av lasten och lustan för att främja en god sak är både moraliskt och respektabelt. Det skulle säkert vår käre Markis förstå…
MONTREUIL (Vänder sig om, lyssnar.) Renée!!!
Renée kommer in.
RENÉE Mor!!! (De omfamnar varandra.)
MONTREUIL Jag har längtat efter dig. (Mor och dotter kysser varandra, rör vid varandras kön och bröst.)
RENÉE Och jag efter dig, mor. Resan var förfärlig. När jag satte foten utanför slottet blängde byborna på mig och jag hörde förstulna viskningar. Jag har kommit till Paris eftersom jag längtade efter mor och för att få tala i enrum med lilla mor.
MONTREUIL Jag förstår fullkomligt, Renée. Jag har suttit här mol allena och oroat mig för dig. Jag har nästan mist förståndet. Du känner kanske de här damarna, grevinnan de Saint-Fond och madame de Simiane. Damerna vill hjälpa oss i våra svårigheter… (tyst och direkt till Renée:) …som de inte vet något om!
SAINT-FOND Nej, nu är det på tiden att vi båda går. (Vänder sig tillSimiane.)
SIMIANE Ja, det är det, verkligen! (Korstecken.)
SAINT-FOND Men innan vi går vill jag ställa en, kanske opassande, fråga till Markisinnan… På olika vägar vet vi åtskilligt om Markisens och Japanens förehavanden, men, om jag skall vara uppriktig och om ni ursäktar: ni och hela er familj går själva omkring minst lika nakna, i genomskinliga kläder… Alla vet allt om er… (Ironiskt:) Ingen fråga kan väl förvåna er?
RENÉE Nej! (Smeker sig trånande över kroppen.)
SAINT-FOND Då kanske ni vill besvara ett par frågor som kan förefalla vulgära (Klatschar med piskan och rör vid Renées kropp med piskan.) men som egentligen är lika vardagliga som om jag hade frågat er om rätt sätt att odla rosor.
RENÉE Ja! (Smeker sig över skötet.)
SAINT-FOND Jag är övertygad om att Markisen är en människa som bara kan uttrycka ömhet och tillgivenhet indirekt, genom den grymhet som finns när han bjuder på gissel och droger. Har Ni hört talas om kokain? Vilka medel använder han tillsammans med Er? Eller har han lärt allt detta av Japanen?
RENÉE Va? (Förvånad. Slutar smeka sig själv.) Han är öm och hänsynsfull men också grym och brutal. (Kniper om bröstvårtorna.) Han är min make. Han älskar mig. Om ni någon gång får se oss tillsammans i sängen eller någon annanstans där vi leker våra sexuella lekar, så kan Ni själv se att vi inte gör någonting som jag behöver skämmas för.
SIMIANE (Ivrigt.) Nu måste vi verkligen gå!
Saint-Fond och Simiane lämnar scenen.
RENÉE Äntligen! (Kysser innerligt sin mor.)
MONTREUIL Det där skötte du bra, min älskling. (Tar om dotterns kön och onanerar henne.) Det var ett perfekt svar till den gamla lyxhoran. En sådan orm! Och den kvinnan måste jag be om en tjänst… Fy fan! Men huvudsaken är att vi, för din skull, får Alphonse fri så du kan skilja dig från honom, och för bådas vår skull befriar Japanen från det hemska ödet att halshuggas. Han som är van vid att skära ut inälvorna på folk. Apropå det: vet du var Alphonse finns nu? (Kysser dotterns sköte.) Och var finns Japanen? Jag längtar efter honom.
RENÉE Jag vet inte. Jag längtar också… efter Alphonse… och Japanen.
MONTREUIL Jag bryr mig inte om hur det går med våra förbindelser till kungahuset, men du måste skilja dig från Alphonse och flytta hit till mig och Japanen.
RENÉE Gud tillåter ingen skilsmässa.
MONTREUIL Flytta i alla fall ifrån honom. Formaliteterna struntar vi i, bara du klipper av alla band till honom. Att Gud inte tillåter skilsmässa som form innebär bara att Han vill att du ska råda bot på din olycka med en separation, utan att förbindelsen till kungahuset blir avskuren. (Paus!!! - Eftertänksam!)
RENÉE Jag tänker inte överge Alphonse. Under långa nätter har jag tänkt igenom allt som hänt sedan vi gifte oss. Jag minns när Alphonse under bröllopsresan lät stanna vagnen mitt på en liljeäng, sa att han ville göra blommorna berusade och lät tömma ett fat rödvin över de vita kalkarna. Han såg hänryckt på när det röda vinet droppade från blombladen… Eller när han i slottsvaktens lilla hus fick syn på ett fång ved, som var ihopbundet med ett hamprep och genast sa att han tyckte det var så vackert men att det hade varit ännu vackrare om det istället för den där fula veden varit en pojke vars armar och ben bundits ihop med guldkedjor… eller när vi kom hem efter en jakttur och han med blotta händerna tog ut hjärtat ur bytet, ur det blodbefläckade bröstet på en vit kanin. Då smålog han belåtet och sa att alla kärleksfulla hjärtan ser likadana ut, även hos en kanin… Alla dessa händelser och många andra, fick sin egen innebörd. Alla bitar föll på plats. Jag förstod att alla detta låg bortom all logik, men att det är min plikt att ta hand om och vårda allt detta som vore det dyrbara rubiner.
MONTREUIL Du menar att Alphonse är ditt öde? Din högfärd och din inbillskhet kommer att störta dig i fördärvet. Tänker du överge Japanen? (Stryker dottern över stjärten.)
RENÉE Mor förstår mig inte. (Håller med sina händer kvar moderns händer över stjärten.) Mor, jag vet vad som är sanning och min trofasthet är en följd av den sanningen. Sanningen är gisslet, piskan och drogerna. Ja, det är sanningen, men bara en del av sanningen. Japanen finns också med i denna sanning. Många människor fäster sig bara vid fakta som överensstämmer med deras egna åsikter, så snart något annorlunda inträffar samlas man som flugor som svärmar kring ett kadaver och suger ut allt som inte stämmer överens med de egna åsikterna. När de är färdiga med kadavret skriver de ner vad de luskat ut i sina små dagböcker och kallar det de inte förstår eller förmår uppskatta för skam och vanära och omoral. Men jag talar inte om ett rationellt beteende. Vad Alphonse och Japanen, och mor och jag, sysslar med kan man inte namnge. För den som själv följer alla normalitetskrav och är en människa som ingen pekar finger åt, är det lätt att avfärda oss som vidunder. (Smeker sig trånande.)
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Sade:) …det finns de som bör fråga sig själva hur det kommer sig att vi känner oss friare och mer uppfyllda än alla de som visserligen vet allt och som kan förklara allt, men som ändå ingen ids lyssna på… (Japanen:) …och som ingen kommer att fråga efter i framtiden…
MONTREUIL Så är det, och du har säkert rätt i mycket vad du säger, min kära dotter. (Klappar dottern på kinden.) Den som ger sig i kast med Alphonse och Japanen blir själv bränd. Vill själv bli bränd…
RENÉE Ja, Alphonse är som musik med ett enda tema och jag har lovat mig själv att förbli den musiken trogen. Ibland låter temat som ömhet, ibland dånar det av blod och gisselslag.
MONTREUIL Man säger att du har blivit bedragen… så ser inte du det… …och så vill inte jag se det. Lika litet som att jag blivit bedragen av Japanen. Nej, inte bedragen, men förförd, hänförd…
RENÉE Ingen kvinna har någonsin blivit bedragen av en man. Vad är det för skillnad mellan att älska rosen och att älska rosens doft? Eller, för den delen, att bli stucken av rosens taggar. Vilken ljuvlig upplevelse.
MONTREUIL. Det blod Alphonse och Japanen vill se kommer från horor som vi! (Håller händera om könen och visar fram dem.)
RENÉE Ingenting i naturen är osedligt. (Mor och dotter kysser varandra intensivt.)
Renée går.
Anne-Prospère de Launay, hennes yngre syster, gör entré.
MONTREUIL Men se Anne! Vilken överraskning! En sådan dag, båda döttrarna hemma samtidigt! (Mor och dotter kysser varandra, ser på varandras kroppar, smeker varandras kön.)
ANNE Var är Renée?
MONTREUIL På sitt rum. Låt henne vara i lugn och ro en stund. Hur är det med dig? Hur var resan? Var har du varit?
ANNE (Trotsigt, överlägset.) I Italien. I Venedig. Jag ville inte bli sedd. Rättare sagt: min medresenär ville hålla sig undan.
MONTREUIL Väninnan?
ANNE Nej… min svåger!
MONTREUIL Din svåger?
ANNE Alphonse!
MONTREUIL Nej, vad säger du… (Ryggar tillbaka, ser förskräckt ut.) Var du tillsammans med Alphonse under hela resan?
ANNE Ja. Hela tiden.
MONTREUIL Hur kan du… …hur kan du göra så, utan att ta mig med!
ANNE Inte mitt fel. Jag blev bjuden hem till min syster och svåger. Redan första natten kom Alphonse in i mitt rum. Han var naken och hade den där piskan av elefanthud med sig. Han frågade inte ens om jag ville knulla honom eller inte. Han bara satte på mig. Bakifrån. Jag ville. Han piskade och gisslade mig. När han blev efterspanad för de där äventyren han och Japanen hade i Marseille flydde vi till Italien.
MONTREUIL Och Japanen? Var finns han? Rena Gudsförnekelsen. Han är en djävul i människohamn. Arma Renée. Stackars mig! Du måste lova mig en sak, Anne: säg aldrig något om detta till Renée.
ANNE Min syster vet allt…
MONTREUIL Va…?!
ANNE Hon vet allt och vet var Alphonse och Japanen gömmer sig nu.
MONTREUIL Var gömmer de sig?
ANNE I Chambéry i kungadömet Sardinien. I en bondgård utanför staden, fylld med pigor och drängar… Rena Paradiset, låter de meddela…
Montreuil vänder sig bort från Anne, funderar.
ANNE (Talar högt för sig själv, drömmande, smeker sig över hela kroppen, onanerar häftigt.) Venedig. Underbart. Livsfara, kanaler, kärlek, död. Varje natt ljudet av en duell. Klockklangen, kyrkklockorna som hörs över det stillastående vattnet. Alla broarna, lika oräkneliga som duvorna. Och månen. När den röda månen stiger upp ur kanalen och lyser på vår säng blir sängen lika röd som blodet efter hundra deflorerade jungfrur… Och gondolerna. Och gondoljärerna… Och Japanen som plötsligt var där, han också!

Andra tablån

September. Sex år senare.

Skylt med texten: SEPTEMBER. SEX ÅR SENARE

Renée in från vänster, Anne in från höger.

RENÈE Anne!
ANNE Renée!
De båda systrarna kysser varandra.
RENÉE Några nyheter?
ANNE (Viftar med ett hoprullat papper.) Tag det om du kan!
RENÉE Retas inte.
De båda systrarna jagar varandra. Rör erotiskt vid varandra.
ANNE Nåväl. Här, tag det.
RENÉE Så barnslig du är. Men vad är detta… (Läser högt:) "Utslag från Överdomstolen i Aix-en-Procence… …angående Donatien-Alphonse-François, Markis de Sade, samt Japanen, Samuraj från Japan, tidigare inlåsta i fängsligt förvar på slottet i Vincennes, har med Konungens nådiga tillstånd… bla bla bla… …bla bla bla… tilldelats en varning för de av dem begångna brotten sodomi och sedlighetssårande handlingar (Båda systrarna fnissar.) …bla bla bla… bla bla bla… Sedan böterna inbetalats skall Markisens och Japanens namn strykas ur straffregistret." Härligt, Anne, härligt! Underbart!
ANNE (Torrt.) Bra nyheter, det må man ju säga.
RENÉE Som en dröm.
ANNE Eller som att vakna ur en mardröm…
RENÉE Alphonse och Japanen är fria som fåglar… och så är jag… efter sex långa år utan... Men allt detta tillhör nu det förflutna. Det var mors styrka som fick porten att slå igen mellan Alphonse och mig men det är också tack vare hennes styrka som porten nu helt oväntat öppnar sig för oss alla fem.
ANNE Ja och du ser nu ännu yngre och vackrare ut än för sex år sedan.
RENÉE Det man kan kalla lycka är som guldsand i helvetets djup. I världens ögon är jag den mest olyckliga bland alla olyckliga. Min man i fängelse anklagad för sodomi, alla ekonomiska tillgångar borta som med vinden. Men när gräset åter blev grönt runt slottet och solskenet värmde och fåglarna kvittrade fick jag nytt hopp om att Alphonse och Japanen skulle bli frigivna. Och då var det som om alla deras utsvävningar inte spelade någon roll längre. Folk skräms av laster och olyckor men samtidigt är det inget annat man hellre talar om… och önskar sig för egen del. Men jag har i min egen kropp känt deras fruktansvärda ensamhet i fängelsehålan och jag har insett att vilka orgier de än iscensatt och deltagit i så har deras mål alltid varit det ouppnåeliga och hur många flickor och pojkar som än deltagit i deras actions så är jag säker på att det bara är de som känt vittringen av det orimliga.
ANNE Men, ärligt talat Renée, innerst inne… tror du inte att Alphonse älskar dig?
ANNE Också jag har rätt att fantisera och det är han som lärt mig fantasins betydelse. Och lyckan du talade om?
RENÉE Det är mitt eget påhitt. Det är inget Alphonse lärt mig. Tja, vad är lycka… …kanske som en sömnad där man under skräckslagna nätter stygn för stygn målar fram ett tapisseri bestående av ensamhet och leda, av ängslan och svårmod. Men under en kvinnas händer kan tillochmed helvetets maror förvandlas till rosor.
ANNE Och i framtiden kommer alltså Alphonse och Japanen varje morgon slicka i sig den rosenmarmelad du brett ut på deras bröstvårtor!? Och jag? Och mor?
Madame de Montreuil in från vänster.
MONTREUIL (Med kraftig erektion.) Så uuuuuuunderbart, Renée. Gratulerar! Så nu behöver du inte längre vara så arg på mig. Så, då kan du väl stanna här ett tag hos mig och Japanen? Låt oss alla tre vara tillsammans, som mor och döttrar, som förr i världen och berätta om våra kära tråkigheter och uppleva våra härliga seanser. Tråkigheter som berör oss alla, som till exempel Alphonses mor som drog sig undan världen och skyllde alla olyckor på Gud, men behöll diamanterna för sig själv, där i klostret (Fnyser.) Härliga seanser med våra båda språngberedda hingstar.
ANNE Trots det grät Alphonse över sin mor, dag och natt, när hon äntligen dog.
RENÉE Och han reste till Paris på hennes begravning trots att han riskerade bli arresterad… …vilket han också blev!
MONTREUIL Nåja… Javisst. Samma sak när pappan dog. Gråt och förtvivlan. Jag blev faktiskt riktigt rörd.
ANNE Undrar om han kommer att gråta när jag dör…
MONTREUIL Säkert… ….om du hade varit hans mor!
ANNE Men jag har aldrig behandlat honom moderligt…
RENÉE Och jag har sannerligen inte varit som en mor för honom av fri vilja…
MONTREUIL Såja, tala inte så ringaktande om modersrollen… …mitt i ansiktet på er egen mor! Nåväl, jag förlåter honom trots att han inte varit lika skamlös mot mig som mot båda mina döttrar.
RENÉE Mot mig har han aldrig varit skamlös
ANNE Inte mot mig heller.
MONTREUIL Hahaha… ett skämt? Förklara er närmare! (Håller de båda döttrarna om midjorna.)
RENÉE Han blir helt enkelt kåt. Han vill som hingsten trampa ned och helst döda kristallerna på det frusna gräset. Är detta omoraliskt? Genom hans förmåga att förvandla vatten till vin har horor blivit helgon och med glädje tagit emot smärtan från hans piska. Man säger att det bara var en dröm eftersom hororna efter seansen sparkades ut och återgick till att vara horor på gatan. Men var det bara detta? Var inte den ömhetens honung han lät dem smaka och en aning känna på sin nakna kropp ett ögonblick av hänryckning så ofantlig att den kan väga upp åtskilliga tidigare begångna och förhoppningsvis kommande ögonblick av förnedring? Sade är verkligen ett kåthetens ivrigt och ständigt arbetande bi. Han älskar den sexuella hänförelsens blod…, nej, han avgudar det, han heligförklarar det. Och vid denna förvandling av vatten till vin assisteras han av den där japanen som vi alla hört talas om, men som ingen av oss sett kuken på.
MONTREUIL (Smeker sig trånande.) Nåja! Nåja… De samurajanska konsterna är oss inte helt obekanta…
ANNE Men du, min kära syster… du vet inte vad som hände i Venedig… Du var inte där… Japanen besökte oss i Venedig. Och jag fick, till skillnad från dig, ta emot båda dessa hingstars uppvaktning. I en obäddad säng vid fönstret… Gondoljärens smäktande sånger på kanalen därutanför… doften av havets fukt… av tång… blod från såren piskan grävt…
MONTREUIL Vidrigt… att höra för den som inte hade lyckan att få vara där! Men, strunt i det… ni, mina döttrar (tar med händerna om deras kön och kysser dem) kan inte hålla på och käbbla om vad som hände för flera år sedan. Nu är nu. Och vad skall nu ske? Nu, när min käre svärson blivit religiös, sägs det! Kanske slutar han som kardinal…
RENEÉ (Patetiskt.) Han har alltid längtat efter tron som en liten livets ljusstråle…
MONTREUIL Skitprat. I brev efter brev tjatar han om att han tänker ta livet av sig. Nej, han är falsk… och i denna falskhet finns också det som gör honom attraktiv, eftersom ingen vet vad som är falskt och vad som är äkta. Skriver han verkligen på den där boken, som det talas så mycket om, där han utmålar mig som hora och oss alla som incestuösa?
RENEÉ Var säker, mor, han är alltid tacksam, på sitt sätt…, för den som varit vänlig mot honom. Och det har mor… Men… se… är det inte grevinnan de Saint-Fond som kommer…
MONTREUIL Herre gud, ännu en prostituerad journalist…
SAINT-FOND Jag vet vad ni tänker, hela bunten horor i detta getsemane, men jag är faktiskt ingen häxa… Ajajaj… Kan ni se löpsedeln?
MONTREUIL Ja. (Gör korstecknet.)
SAINT-FOND Ni ser löjlig ut när ni gör korstecknet…, förlåt… men så är det.
MONTREUIL (Högdraget.) Och ni önskar?
SAINT-FOND Jag tänker berätta en saga. Jag upprepade tidigare idag Madame de Montespans berömda gyckel med den gamle Solkonungen… Jag var, så till sägandes, ensam, på tu man hand, med dagens majestät. Vår kung är således inte…, som det ryktas… bög.
MONTREUIL Så synd, så tråkigt…, bögarna har alltid de bästa variationerna…
SAINT-FOND Jag vet, men…
MONTREUIL Så ni hade en kysk och kristlig samvaro med majestätet?
SAINT-FOND Knappast. Jag ville bli bestraffad eftersom jag vågat närma mig majestätet med blottad fitta… Och då fann jag att majestätet var min sanne mästare i konsten att hantera piska. Vad är Guds vrede mot dessa piskslag? (Slår dramatiskt ut med händerna.) MONTREUIL (Frustrerat.) Ni menar att Gud är en dilletant?
SAINT-FOND (Tvärsäkert.) Ja. Vad gäller piskrapp. (Svänger runt för att visa kroppen.)
MONTREUIL Sådant kan man bara säga när revolutionen står för dörren. Men revolutionen är Guds vilja, förverkligad på ett sätt som den enfaldiga populasen begriper och kan delta i för att sedan kollektivt helgonförklaras.
SAINT-FOND Javisst. Er käre svärson är den sanne anarkisten…, rentav en terrorist, jämbördig md Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med sitt blonda hår och sina kritvita händer är han Guds ombud. Markisen och Japanen är inte horor som jag, som tror att jag uppnått högsta lycka bara därför att sperman sprutar som vattnet i en av Versailles fontäner och smetar ner hela min kropp. Nej, det handlar om att markisen utmanar japanen, att den ene blir piskad och att den andre piskar och att de båda förvandlar fittor och rumpor och kukar till offerplatser.
MONTREUIL (Ironiskt.) Tänk… att ni… också… upptäckt det! Hur gick det till?
SAINT-FOND Japanen ville pröva på mig vad han sade var ER specialitet!
MONTREUIL (Glatt.) Menar ni seanserna där jag tjänstgjorde som bord?
SAINT-FOND (Nyfiket.) Ja!
MONTREUIL Mmmm… jajaja… Förlåt mig, men jag ryser i hela kroppen, det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare brukade klä av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ner på mina händer och mina armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn. Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga…
RENEÉ …Marilyn Monroe???
MONTREUIL Exactly, darling. Marilyn Monroe brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi gör ju bara vad vi måste göra- Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå - åkej, sluta upp att döma folk då!"
RENEÈ Sa Marilyn Monroe det?
MONTREUIL Tja, så sa honey Marilyn!
RENEÉ Säkert är det så för mor. Men när jag övertygat mig själv om att jag ville följa hans hjärta och hans kuk, insåg jag plötsligt att hans händer var av järn, att de fällde mig mot marken. Att hans och japanens hjärtan är av stål. Att jag bara är en figur i hans roman om mig och min syster och om mor. Att han är egoist och föraktar mig lika mycket som han förlöjligar Gud. Min man och japanen har inga mänskliga känslor. Jag kan inte längre nå dem. Men samtidigt inser jag att inget fängelse kan hindra dem från att alltid vara fria män. De sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen.
ULRIKE MEINHOFS RÖST (Japanen:) Att tala om revolution betyder att mena allvar… (Sade:) …och att tala om revolution betyder att bryta med pacifism, med den självpåtagna askesen. Revolution är ett stridsrop som bryter tabun eftersom det rättfärdigar våld och istället för världsåskådning kräver världsförändring… (Japanen:) …att man byter ut kontemplation mot action och därmed undviker att hamna i det dåliga samvetets fälla och retirera in i resignation…
MONTREUIL (Eftertänksamt men övertygande.) Så sant…
RENEÈ (Glatt.) …och jag går i kloster.
MONTREUIL Gör så…

Man hör svaga knackningar. Montreuil lämnar scenen…

Tredje tablån

RENEÉ Jag glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade människorna, mod och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset bländar de förslavade, de förnedrade.

…Montreuil återkommer.

MONTREUIL Det knackade, som ni kanske inte hörde…, på porten… Det är Mästaren i egen hög person som vill piska oss till lydnad… Och min Japan… (Ropar:) Välkomna! Kom in… Stig på!

Från och med nu ett allmänt fraterniserande mellan de agerande. Olika sexuella ställningar intas. Piskor viner. Orgiestämning och orgieaktiviteter till dess ridån går ned.

JAPANEN (Höviskt.) God afton!
SADE (Ironiskt.) Goder afton!
JAPANEN (Nyfiket, pådrivande, uppmuntrande.) När börjar föreställningen?
SADE (Triumfatoriskt.) NU!!!

R I D Å

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005

Cavefors / Sade / Mishima / Foucault / Monroe / MONOLOG

Bo I. Cavefors

SADE OCH JAPANEN

Ett drama, en monolog inspirerad av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade
Rollen spelas av naken man med piska

Skit! Vilket jävla sätt att ta emot MIG, Madame Saint-Fond, Markisens barndomsvän och älskarinna. Till denna så kallade salong (Ser sig hånfullt omkring) kommer då inte jag att återvända. Baronessan i det här kråkslottet bad mig titta in en stund när jag hade ridit färdigt min hingst (Klatschar med piskan). När jag satt(e) på honom idag kände jag att han verkligen är något i hästväg. Alltså: jag är här… men var är hon? Odrägligt! Men, visst, vi har alla våra små bekymmer, och madamen här har ju sin käre svärson… Markisen! Dessutom! Värdinnan här (Föraktfullt:), HA!, trår fortfarande efter den markisliga svärsonslemmen. Länge sedan sist. På tre månader läks inga sår och blir ingen fitta torr. Men vem vet.. vem vet? Vem vet! Ja, vem vet vad?! När var hur? Om den där H ä n d e l s e n…, till exempel. Vilken händelse? Nej förresten, Markisens lekfulla utsvävningar är inga händelser, utan en livsstil. Det är ett behov och inte någon sorts jävelskap Markisen ägnar sig åt. Varken trolldom och trollerier när han och hans stallbroder Japanen spänner tyget i byxorna... Nej, rent ut sagt, (Klatschar med piskan) det finns ingen anledning varken att tiga om deras eskapader… eller att blygas (Smeker kroppen)!!Markisen och jag är barndomsvänner… Jag vet vad han har - och vad han vill. Jag har inte sett något så hingstlikt som Markisens LEM förrän jag råkade på den här japanen som också HAN är Madamens förtroge vän… numera… (Funderar, låter piskan glida över könet.) Jag minns Markisen som ett litet barn med ljuvligt blont hår… överallt. (Övergår till sakligt berättande ton:) Jag tänker emellertid nu avslöja alla de exakta, detaljerade och häpnadsväckande upplysningar om Markisens och Japanens leverne, som jag med alla till buds stående medel insamlat under tre månaders efterforskningar. (Mildare ton) För ett halvår sedan reste vår älskvärde Donatien-Alphonse-François, alltså vår Markis de Sade, till Marseille, av alla städer, i sällskap ej endast med den unge och, jag försäkrar, på mer än ett sätt ståtlige betjänten Latour, nej, i hans följe fanns också den där samurajen, den där Japanen, vars kuk är ännu grövre än Markisens, och än hårdare när den tränger in i ungmör och i rumporna på unga pojkar. I Marseille plockade de från gatan upp fyra horor och i en lägenhet de båda hingstarna hyrde av en viss Mariette Borelle, utspelade sig "händelsen", eller snarare "händelserna", för vår käre Markis och hans samurajbroder var, om man säger så, i fullt stånd… …till allt! Hororna var i tjugoårsåldern och betjänten med den rara rumpan, rena slyngeln, femton… på sin höjd! Markisen hade på sig en grå livrock med blått foder, orangefärgad sidenväst och knäbyxor i samma färg. Japanen var helnaken. Markisen hanterade värjan med höger hand och hade en käpp med guldknopp stickande upp ur byxorna (Klatschar med piskan). Japanen svängde vilt omkring sig med ett sådant där självmördarvapen, färdig att skära ut inälvorna på sig själv och andra. Markisen plockade ur pungen, som dinglade vid pungen, upp en handfull guldmynt och sa att han tänkte först knulla den av flickorna som kunde gissa hur många guldmynt han kunde balansera på (Håller fram kuken) ståkuken. De andra flickorna kördes ut ur rummet. Den kvarvarande horan och pojken, betjänten alltså, placerade han på sängen, piskade henne med ena handen (Klatschar med piskan) och runkade betjänten med den andra, medan japanen växlade med att ömsom låta horan och ömson betjänten suga av honom. Och över alltsammans, över alla dessa huvuden, detta förskräckliga samurajvapen. Kan ni tänka er något mer upphetsan…, jag menar… något mer… förfärligt! Under hela seansen kallade Markisen betjänten för "Markis" och lät betjänten titulera honom själv som Master Lafleur! Markisen spelade rollen av betjänt och lät betjänten leva loppan som Markis. (Arrogant, upphetsat) Ha! Och efter detta lovade Alphonse flickan en hel losidor om han fick knulla henne bakifrån… Allt medan den där Japanen hoppar omkring med kuken instucken än här och än där, också i Markisens röv, vilket ju (Extra tydligt memorerat:) i och för sig, är något av det bästa han vet. Sedan tog Japanen fram ett gissel, nersölat med gammalt torkat blod…, och försett med småspik… Han befallde flickan att hon skulle piska honom och Markisen med detta gissel (Klatschar hårt med piskan). Markisen och Japanen tycker om smärta… Båda lider för det som är smärtsamt och oemotståndligt! Om ni förstår vad jag menar?! Nåväl. På samma sätt gjorde de sedan med de andra hororna. När flickorna slog de båda hingstarna med gisslet karvade Japanen, med samurajsvärdets spets i spiselkransen in antalet slag… totalt 859 slag! Japanen har alltid fascinerats av siffror, säger han, eftersom siffror är det enda påtagligt sanna och verkliga här i livet… …säger han. I Japan kanske, inte här i Europa, dock. Lär vara någon sorts japansk vishetsregel. (Föraktfullt) Intages sittande med korslagda ben. Siffrorna är verkliga och påtagliga till dess de blir så många så de blir ofattbara… i Markisens fall när siffrorna blir så många så att lasten förvandlas till mirakel! När lasten förvandlas till extas. När Markisen och Japanen och betjänten och ett antal horor ägnade sig åt smärta dessa dagar i Marseille, ansträngde sig samtliga för att göra sitt yttersta för att likt galärslavar tvingas till att älska smärta… Nåväl, när alla flickorna var genomgångna och betjäntens kuk började slakna, tog sig samtliga några timmars vila före kvällsmässan… Japanen slipade sin kökskniv. Självklart kunde man inte låta kvällen och natten bli utan aktiviteter… Men under eftermiddagen var jalusierna nerdragna och Markisen föll i en oskuldsfull och obefläckad drömlös sömn, famn i famn med Japanen. Junisolen silade in genom jalusiernas springor och skvätte sitt guld över Markisens och Japanens nakna kroppar, bröstkorgarna steg och sjönk som… ja… jag kan se Markisen framför mig som den lille guldlockige gosse han en gång var. Och nu så ömt omslingrad med Japanen… Jajaja… Vad hände sedan? Vad som hände sedan?! Samma sak, naturligtvis. Nya horor och nya gisselslag. Men samme betjänt, som vid det laget måste ha varit totalt sönderknullad. (Gäspar.) (Kort paus.) Jag undrar vad som fick Madame de Montreuil att bjuda mig hit idag, jag, en lyxhora, visserligen helt i svärsonens smak, men varken han eller Japanen lär dyka upp.

(Eftertänksamt. Kort paus.) Men se där är ni ju, (Hycklande) kära baronessa. Ja jag stod just och funderade över vart ni tog vägen. Jag vill så gärna berätta för er om min barbackaritt idag. Hästen var alldeles vild. Manen och kuken stod på honom som aldrig förr. Han frustade och sparkade. Jag sporrade honom och piskade honom allt vad jag förmådde men lyckades ändå inte tämja honom… Han tog mig verkligen med hull och hår. Otrolig hingst! Stallmästaren, som höll i grimman medan hingsten knullade mig, påstod att jag bar mig åt som en amason… (Smeker sig med piskan) Men Er vilda hingst, Madame, ett riktigt ståtligt fullblod… …jag vet! …men börjar han inte bli aningen avtacklad!? Jag begriper inte varför… En kusk eller en stallknekt faller i oskuldsfull sömn efter ett enda rejält knull och efter en enda utlösning, men ju högre upp man kommer i klassamhället desto mer raffinerad blir vägen till orgasm. Men men men, kanske har Markisen trots det gått aningen för långt!? Kanske behöver han Japanen som stimulans för att åter väcka den gamla muskeln till liv! Moral är bara till för kuskar och stallknektar, inte för aristokrater! Nåväl. (Uppgivet) Nu för tiden är man van vid det mesta. Aristokratins liv och leverne har aldrig tidigare kritiserats lika hårt som i dessa revolutionära tider. Vad beror det på? Menar pöbeln att aristokrater skall vara moraliska dygdemönster? Varför inte istället lära sig några av våra specialiteter?! Populasen borde tröttna på att vara sedesam och börja praktisera en del, eller kanske alla de konster som hittills bara varit sed och bruk och skönt tidsfördriv hos oss! Men Markisen, ja… Ja! Jag minns Alphonse från det han var liten… en så snäll och älsklig liten sötnos. Jag minns en gång när vi lekte i rosenträdgården och jag stack mig på en rosentagg och började gråta. Då drog Alphonse inte bara ut taggen utan sög dessutom såret rent, tog av sig sina byxor, rev sönder dem och torkade min panna som badade i svett. Han hade en så förtjusande vacker liten lem, vit och rak som en lilja. Redan då hade han smak för blod… (Klatschar med piskan). Gammal sanning…vampyrer kan vara snälla och älskliga… de också… när de dricker blod! Markisen var så förtjusande! (Kort paus) Jag minns när han var en liten guldlockig gosse och när han drog ned byxorna för att visa betjänterna sin förtjusande lilla rumpa. (Klatschar med piskan.) Han har alltid burit huvudet högt, men det vore kanske på tiden att det ena huvudet styrde det andra? Båda huvudena sitter ju, trots allt, på samma kropp. Vilket av de båda huvudena som är värdefullast kan ju diskuteras… Det ena tycks vara större än det andra, i alla fall mer användbart. Men redan som guldlockig pojke upptäckte Alphonse svavelelden som lågar i dolda dalar, rovdjuret med rött gap och blottade huggtänder, han visste tidigt att världen är oändlig och rymmer allt. Ingenting han möter kan överraska honom eller förvåna honom. (Förvånat, argt) Och så har nu Överrätten i Aix dömt Alphonse och Japanen till döden genom halshuggning. Jag var på torget utanför Hovrätten och fick min första glimt av helvetets eld när lågorna slickade Markisens och japanens porträtt och pöbeln skränade "Mera ved på bålet / kuken in i hålet" … Det är som Michel Foucault skriver (Docerande:) "Om folkmassan trängs kring schavotten, så är det inte enbart för att bevittna den dödsdömdes lidanden eller hetsa bödeln till ytterligare raseri… …nej, det är också för att höra en som ingenting har att förlora och som därför fritt kan förbanna lagarna, domarna och makthavarna". Nåväl. Markisen lyckades jag rädda undan bålet, med hjälp av Vatikanen och Kungen. Jag är övertygad om att Markisen är en människa som inte bara kan uttrycka ömhet och tillgivenhet indirekt, genom den grymhet som finns när han bjuder på gissel och kokain! Han är öm och hänsynsfull men också grym och brutal. (Kniper om bröstvårtorna.) Jag minns när Alphonse vid en av våra längre utfärder lät stanna vagnen mitt på en liljeäng och sa att han ville göra blommorna berusade och lät tömma ett fat rödvin över de vita kalkarna. Han såg hänryckt på när det röda vinet droppade från blombladen… Eller när han i slottsvaktens lilla hus fick syn på ett fång ved, som var ihopbundet med ett hamprep och genast sa han att han tyckte det var så vackert men att det hade varit ännu vackrare om det istället för den där fula veden varit en söt pojke vars armar och ben bundits ihop med guldkedjor… eller när vi kom hem efter en jakttur och han med blotta händerna tog ut hjärtat ur bytet, ur det blodbefläckade bröstet på en vit kanin. Då smålog han belåtet och sa att alla kärleksfulla hjärtan ser likadana ut, även hos en kanin… Alla dessa händelser och många andra, fick sin egen innebörd. Alla bitar föll på plats. Jag förstod att allt detta låg bortom all logik, och att det är min plikt att ta hand om och vårda allt detta som dyrbara rubiner. Den som ger sig i kast med Alphonse och Japanen blir själv bränd. Vill själv bli bränd… Ingenting i naturen är osedligt. Jag minns första natten Alphonse kom in i mitt rum. Han var naken och hade den där piskan av elefanthud med sig. Han frågade inte ens om jag ville knulla honom eller inte. Han bara satte på mig. Bakifrån. (Övertygande) Jag ville. Han piskade och gisslade mig, åh! När han blev efterspanad för de där äventyren han och Japanen hade i Marseille flydde vi till Italien, till Venedig. Underbart. Livsfara, kanaler, kärlek, död. Varje natt ljudet av en duell. Klockklangen, kyrkklockorna som hörs över det stillastående vattnet. Alla broarna, lika oräkneliga som duvorna. Och månen. När den röda månen stiger upp ur kanalen och lyser på vår säng blir sängen lika röd som blodet efter hundra deflorerade jungfrur… Och gondolerna. Och gondoljärerna… Markisen vill som en kåt hingst trampa ned och helst döda kristallerna på det frusna gräset. Är detta omoraliskt? Med sin förmåga att förvandla vatten till vin har horor blivit helgon och med glädje tagit emot smärtan från hans piska. Man säger att det bara var en dröm eftersom hororna efter seansen sparkades ut och återgick till att vara horor på gatan. Men var det bara detta? Var inte den ömhetens honung han lät dem smaka och en aning känna på sin nakna kropp ett ögonblick av hänryckning så ofantlig att den kan väga upp åtskilliga tidigare begångna och förhoppningsvis kommande ögonblick av förnedring? Markisen är verkligen ett kåthetens ivrigt och ständigt arbetande bi. Han älskar den sexuella hänförelsens blod…, nej, han avgudar det, han heligförklarar det. Och vid denna förvandling av vatten till vin assisteras han numera av den där japanen. Nåja! Nåja… De samurajanska konsterna var oss inte helt obekanta före Japanens ankomst till Venedig… …där jag tog emot båda dessa hingstars uppvaktning. I en obäddad säng vid fönstret… Gondoljärens smäktande sånger på kanalen därutanför… doften av havets fukt… av tång… blod från såren piskan grävt… (P

aus. Vänder sig om. Nytt "ämne") Minns ni, Madame, de Montespans berömda gyckel med den gamle Solkonungen… Jag var, så till sägandes, ensam, på tu man hand, med dagens majestät, för några dagar sedan… Vår kung är således inte…, som det ryktas… bög, vilket i och för sig är så synd, så tråkigt, eftersom bögarna alltid har de bästa variationerna… Men missförstå mig nu inte. Det var ingen kysk och kristlig samvaro jag hade med majestätet! Jag ville bli bestraffad eftersom jag vågat närma mig majestätet med blottad fitta… Och då fann jag att majestätet var den sanne mästaren i konsten att hantera piska. (Klatschar med piskan) Sådant kan man bara säga när revolutionen står för dörren, som nu. Revolutionen är Guds vilja, förverkligad på ett sätt som den enfaldiga populasen begriper och kan delta i för att sedan kollektivt helgonförklaras. Markisen är den sanne anarkisten…, rentav en terrorist, jämbördig md Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med sitt blonda hår och sina kritvita händer är han Guds ombud. Markisen och Japanen är inte horor som jag, som tror att jag uppnått högsta lycka bara därför att sperman sprutar som vattnet i en av Versailles fontäner och smetar ner hela min kropp. Nej, det handlar om att Markisen utmanar japanen, att den ene blir piskad och att den andre piskar och att de båda förvandlar fittor och rumpor och kukar till offerplatser. Japanen ville på mig pröva sin alldeles egna lilla specialitet, en seans där jag tjänstgjorde som bord! Mmmm… jajaja… Förlåt mig, men jag ryser i hela kroppen, det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor (Smeker sig intensivt, nära till orgasm) när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare klädde av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ner på mina händer och mina armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn. Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män Markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga… …Marilyn Monroe, säger du och ser dum ut!!! Exactly, darling. Marilyn Monroe brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi gör ju bara vad vi måste göra- Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå - åkej, sluta upp att döma folk då!". Markisen och japanen sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen. Jag glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade människorna, mod, och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset bländar de förslavade, de förnedrade. …(Lyssnar.Kort paus…) …det knackade… på porten… HAN är här! Det är Mästaren i egen hög person som vill piska mig till lydnad… Och min Japan… (Ropar) Välkomna! Kom in… Stig på! Nu kan föreställningen börja! (Triumfatoriskt:) NU!!!
R I D Å

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005

de Maistre / Cavefors

Bo I. Cavefors

i de Maistre/Cavefors pjäs

Den Spetälske i Staden Aosta

Spelad i Malmö, februari 2005

Xavier de Maistre / Bo I. Cavefors

DEN SPETÄLSKE I STADEN AOSTAeller
DEN SPETÄLSKE OCH OFFICEREN

Såväl författarens originaltext Le lépreux de la cité d'Aoste från 1811 som Hjalmar Lundgrens översättning från 1949, här totalt reviderad, moderniserad, omstrukturerad, utökad, försedd med scenanvisningar samt tillägnad min gode vän Den Unge Riddaren.
Bo I. Cavefors


+ + +

Introduktion

Xavier de Maistre föddes i Chambery, i franska Savoyen, år 1765, och dog, vid hög ålder, 87 år…, i St. Petersburg år 1852. Yngre bror till den mer kände författaren Joseph-Marie, hertig av Maistre. Föräldrarnas namngivning av de båda sönerna visar på säker förankring i katolsk tro och tradition. Den äldste sonen döptes efter Josef och Maria, Jesus far och mor. Den yngre sonen uppkallades efter Francisco Xavier, Ignatius av Loyolas vän och färdkamrat, missionens apostel.

Xavier de Maistre förlorade sina officersepåletter när Sardinien 1792 tvångsåterförenades med Frankrike. Några år senare tjänstgör han i den österrikisk-ryska armé som med viss framgång försvarade de habsburgska intressena i norra Italien. Efter den förste Napoleons olycksaliga äventyr återvänder Xavier de Maistre till hemön, som tjänsteman. Papper och pärmar istället för kulor och gevär. Passade inte. Säkerligen inte rätt miljö för en sökande själ. Så småningom hamnar officeren/författaren i Ryssland och deltar i strider i Kaukasus. Tjetjenien var då som nu en oroshärd. Moskva beskyllde då som nu tjetjenierna för att vara ett folk sammansatt av rövarband och terrorister.

För Xavier de Maistre var författarskapet endast en aristokratisk fritidssysselsättning. Det mest berömda verket, Voyage autour de ma chambre skrev han under fyrtiotvå dagars arrest efter att ha duellerat i Turin. Redan i den boken (tryckt 1795 i Lausanne) finns den lätta konversationstalang och oförskräckta nyfikenhet som Xavier de Maistre utvecklar till fulländning genom sitt alter ego, Officeren, i Den Spetälske i staden Aosta. Huvudrollen i denna enaktare innehar emellertid Den Spetälske, som elegant försvarar sin rätt att få leva sitt liv i avskildhet, utan den påträngande nyfikenhet Officeren visar. Officerens nyfikenhet är emellertid inte av det grällt turistfolkliga slag som är frånstötande och vulgärt. Tvärtom försöker han hela tiden finna beröringspunkter mellan den spetälske eremitens påtvingade ensamhet och sin egen frivilligt sökta ensamhet därute i den vilda världen. I deras konversation, som roterar kring de romantiska begreppen kärlek och död, trånad efter kroppslig kärlek och meditativt celibat, finns många undertoner. Framför allt vill författaren visa hur behovet av, längtan efter, kroppslig kärlek, kan sublimeras genom kärleken till Gud, samme Gud som ger sådan kroppslig kärlek fritt utrymme hos andra människor. Genom kärleken till Gud upplever Den Spetälske eremiten lycka när han ser kärleken mellan de människor han på avstånd kan iaktta från sin trädgård och hans eget behov av kärlek transformeras till barnen som plockar blommor i hans trädgård ("När de sedan går sin väg, tittar de upp mot mig, där jag står i fönstret, de ler och ropar "Farväl du spetälske". Sådant gör mig lycklig."). Författaren tangerar också, försiktigt, temat förbjuden kärlek: kärleken, också den fysiska, mellan bror och syster, mellan två män. I denna subtila text kan man även ana den sexuella spänningen mellan Officeren och Den Spetälske. Men kan en sexuell relation vara möjlig mellan den oberörbare spetälske och den på evig gesällvandring sökande officeren? Xavier de Maistre's svar blir: Nej. Vad som kunde utvecklats till nära vänskap, till kärlek, bränns snabbt ned till aska. Avskedsreplikerna är konventionella ("Den Spetälske: Farväl, främling, lev lycklig… Farväl… …för alltid!"). Mötet och samtalet mellan de båda männen är slut, dramats mystik är bruten. Allt återgår till det normala: ensamhet.

Dramat spelas av nakna aktörer. Det är till texten - också till kropppen som text - till dialogen mellan Den Spetälske och Officeren intresset bör riktas, ej till tidstrogna och därmed tidsbundna kläder. Överdriven scenrekvisita hör ej hemma i denna nakna dialog om katolsk tro, ensamhet och åtrå.

Jag har tagit mig friheten att förvandla framför allt några av Den Spetälskes repliker/monologer till att berättas av Berättaren och Officeren. Antalet medverkande har därmed utökas från två till tre. Dessutom har Miserere samt en Bön för döende lagts in som en del av skådespelet. I de Maistre's version är dessa texter endast omnämnda.

Bo I. Cavefors

+ + +

På scenen: två skärmar, format 2x2,5 respektive 2,5x2 m. Skärmarnas ena sida med motiv från staden Aosta respektive av den borg där handlingen utspelas; skärmarnas andra sida en form av collage med erotiska undertoner. Eller: 3 enkla stolar. Eller: 3 grå kuber.
Originalmusik: Jörgen Andersson och Ulf Marknäs.

Personer:
Den Spetälske, helt naken.
Officeren, helt naken, bortsett från ett par tidsenliga ridstövlar, samt piska.
Berättaren, helt naken, bortsett från ringar eller annan utsmyckning av penis.

Scenen ligger i absolut mörker. Musik. Ljus. De tre aktörerna intar och förblir i samma positioner medan musiken fortsätter 5-7 minuter.

Häftigt åskväder, hårt regn och blixtar. Musik som tilltar i styrka samtidigt/efterhand som åskregnvädret avtar. Ljus riktas mot Berättaren som träder fram och börjar skådespelet.

+ + +
BERÄTTAREN För tvåhundra år sedan var södra delen av den lilla kurortsstaden Aosta, i nordvästra Italien, ett öde landskap. Området bestod av odlade fält och ängsmarker, omgivna av på ena sidan vallar, återstoden av en ringmur som uppförts under det romerska imperiets storhetstid, då staden bar namnet Augusta Prætoria. På andra sidan om denna gräsbevuxna vall fanns murar, trädgårdar och några hälsobringande källor. Är detta av intresse? Ja, det ensliga området fascinerade resenärer som förirrat sig dit, därför att invid stadsporten fanns dåförtiden fortfarande kvar ruinerna av det gamla slott där greven René de Chalans på 1400-talet lät sin hustru, prinsessan Marcie av Braganza, dö av svält… enligt folksägnen. Folket i trakten kallade detta slott för Bramafan, som betyder "hungerskri".

Några hundra steg bortom slottsruinen fanns ett fyrkantigt torn. Det var en del av den gamla muren från antiken och uppfört av marmor. Det kallades för "fasans torn" eftersom man trodde att det var bebott av spöken. Äldre människor i Aosta kunde så sent som vid 1800-talets början mycket väl erinra sig att de i nattens mörker sett en stor vit kvinna, med en lampa i handen, komma ut från tornet.

Vid sekelskiftet mellan 1700-talet och 1800-talet reparerades detta torn och kringgärdades med ett staket. Varför? Jo, för att stadens styrelse beslutat att i tornet och i trädgården internera en spetälsk man. På så sätt kunde man hålla honom isolerad från andra människor, och samtidigt ge honom största möjliga frihet att sköta sig själv. Det näraliggande Sankt Moritz sjukhus beordrades att förse Den Spetälske med mat, kläder, möbler och redskap för trädgårdsarbete. De enda som besökte Den Spetälske var en präst, som kom för att ge honom Guds välsignelse och ta emot hans bikt, och den man från sjukhuset som varje vecka försåg honom med vad han behövde för att hålla sig vid liv.

Det pågick krig i Alperna mellan franska och habsburgska trupper. En fransk officer som var i tjänsteärende i Aosta passerade en dag Den Spetälskes trädgård. Denne franske officer är i detta drama författarens alter ego. Porten till trädgården stod öppen. En okänd kraft drog officeren mot trädgården. I trädgårdens dunkel skymtade han en enkelt klädd man som, djupt försjunken i tankar, stod lutad mot ett träd. Mannen, Den Spetälske, vände sig om mot officeren och sade:

DEN SPETÄLSKE Vem är Ni? Vad söker Ni?
OFFICEREN Ursäkta en främling, jag beundrar verkligen Er trädgård… …men jag vill inte på något sätt störa Er.
DEN SPETÄLSKE Nåja… kom bara inte närmare, kom inte närmare… framför er har Ni en olycklig människa… jag är… spetälsk.
OFFICEREN Vilken olycka… men Er olycka får mig inte att springa min väg, olyckan skrämmer mig inte, jag tänker inte fly... Jag brukar inte fly olyckor. Men… om jag med min närvaro irriterar er, ger jag mig naturligtvis genast iväg.
DEN SPETÄLSKE Nejnej, är det så… så stanna… om ni vågar stanna också sedan ni sett mitt ansikte.
OFFICEREN (ser förskräckt på Den Spetälske) Jag stannar mer än gärna. Slumpen förde mig hit, men jag stannar därför att jag vill lära känna Er.
DEN SPETÄLSKE Lära känna… jag väcker aldrig annat än medlidande.
OFFICEREN Jag blir lycklig… om jag kan trösta er.
DEN SPETÄLSKE För mig är det en tröst bara detta att möta en människa och att få höra rösten från en man som inte flyr när han ser mig.
OFFICEREN Vi kan väl pratas vid en stund… dessutom undrar jag hur Er bostad ser ut.
DEN SPETÄLSKE Mer än gärna. Gå några steg mot söder, där håller jag på med en liten blomrabatt som Ni kanske tycker om. Det är vackra blommor som kommer från frön av vilda blommor som växer i Alperna. Jag försöker förädla dem… fullända dem.
OFFICEREN Fantastiskt! Sådana blommor har jag aldrig sett tidigare!
DEN SPETÄLSKE Titta på den här lilla rosbusken… en ros utan törnen. I vanliga fall växer den bara högst upp på alptopparna. Men nu när jag försöker förädla den och odla den förlorar den snabbt sin särprägel och skjuter törnen…
OFFICEREN…som symbol för otacksamhet…
DEN SPETÄLSKE Kanske… Blommor Ni tycker är vackra får Ni gärna plocka och ta med Er. Det är ofarligt att röra vid dem… Jag har visserligen planterat dem och jag har haft glädje av dem när jag vattnat och sett på dem… men jag har aldrig rört vid dem!
OFFICEREN Varför?
DEN SPETÄLSKE Varför… jo, därför att jag är rädd att smitta ner dem… och då skulle jag aldrig kunna skänka bort dem.
OFFICEREN Till vem ger Ni bort dem?
DEN SPETÄLSKE Till den som kommer från sjukhuset med mat och annat jag behöver. Ibland kommer barn inifrån staden, fram till trädgårdsporten. Då går jag upp i tornet för att inte skrämma dem eller råka smitta dem. Från fönstret ser jag barnen leka och plocka med sig några blommor. När de sedan går sin väg, tittar de upp mot mig, där jag står i fönstret, de ler och ropar "Farväl du spetälske". Sådant gör mig lycklig.
OFFICEREN Här finns många olika slags växter… som Ni samlat… vinrankor, fruktträd…
DEN SPETÄLSKE Ja, men alla växterna är ganska unga. Jag har själv planterat dem. Vinrankan låter jag klättra upp utefter den forntida muren… där på krönet har jag röjt undan till en liten promenadstig. Det är mitt favorittillhåll. Kom med… stig på stenarna, här… jag har själv byggt trappan… men håll er i muren…
OFFICEREN Vilken fantastisk plats att vara ensam på… Som skapt för en isolerad mans drömmar!
DEN SPETÄLSKE Jag älskar den här platsen. Härifrån ser jag ut över slätten och jag ser när man arbetar på åkrarna. Jag ser allt som händer på ängarna, men ingen ser mig.
OFFICEREN Jag avundas stillheten och ensamheten. Man är i en stad men man tror sig vara i en öken…
DEN SPETÄLSKE Ja, det är inte bara i skogar och bland bergen det finns ensamhet. Den olycklige är ensam var han än befinner sig.
OFFICEREN Vad var det som förde Er till just den här platsen? Är Ni härifrån?
DEN SPETÄLSKE Jag föddes i furstendömet Oneille… vid havet. Jag har bott här de senaste femton åren. Mitt liv består av en enda lång och enformig olyckskrönika.
OFFICEREN Ni har alltid varit ensam?
DEN SPETÄLSKE Mina föräldrar dog när jag var barn. Mitt enda syskon, en syster, dog för två år sedan. Vänner vet jag inte vad det är…
OFFICEREN Olycklig?
DEN SPETÄLSKE Guds vilja!
OFFICEREN Säg mig… vad heter Ni?
DEN SPETÄLSKE Det är förfärligt… men jag heter Den Spetälske! Ingen vet mitt släktnamn och ingen vet mitt dopnamn… jag ÄR Den Spetälske, det är mitt namn och min titel. Och må aldrig någon få veta vem jag verkligen är!
OFFICEREN Er syster, bodde hon här hos Er?
DEN SPETÄLSKE Ja, under fem år bodde hon med mig, här. Hon var lika olycklig som jag, delade mina plågor medan jag försökte mildra hennes…
OFFICEREN I denna fruktansvärda ensamhet… vad sysslar Ni med?
DEN SPETÄLSKE Ha…att beskriva en enstörings liv skulle bli alltför enformigt att höra för en man som är van vid att röra sig ute i världen…
OFFICEREN Kanske… men Ni känner inte världen… jag har aldrig varit lycklig därute i världen… Jag är enstöring och isolerad av eget val. Jag tror det finns fler likheter mellan Er och mig än Ni anar. Men jag måste erkänna att den eviga ensamhet som Ni tvingas leva i, skulle jag ha svårt uthärda… jag kan helt enkelt inte förstå den!
DEN SPETÄLSKE Kristus Jesus lär oss att människan som vill följa Honom, och som väljer klostercellen, kommer att finna friden just där. Jag anar numera sanningen i detta… Känslan av ensamhet trängs undan av praktiskt arbete. En man som arbetar med sina händer är aldrig totalt olycklig… Det vet jag av egen erfarenhet. Under de vackra årstiderna har jag mycket att göra med trädgården, med rabatter och blommor. Under vintermånaderna tillverkar jag korgar och mattor och syr mina kläder. Varje dag lagar jag mat av det jag får från sjukhuset. Timmarna som blir över? Ja, då ber jag. Ett år går väldigt snabbt.
OFFICEREN Mig förefaller ett år som ett sekel…
DEN SPETÄLSKE Det är olyckor och bekymmer som får timmarna att förefalla som evigheter. Men trots detta flyger åren iväg med samma hastighet… Tro mig, vid olyckans yttersta gräns finns det alltid en glädje som få människor känner och som Ni kanske tycker är oförnuftig. Vad är det för glädje? Jo, glädjen över att finnas till, glädjen över att andas. Under de vackra årstiderna stannar jag ofta hela dagar här på min vall, för att njuta av den friska luften och av den vackra naturen. Då är alla mina tankar utan form och innehåll. Inga sorger tynger mig. Mina blickar vandrar runt på fälten och in bland klipporna. Landskapet är så inpräntat i mitt minne så att det blivit en del av mig själv… varenda plats är en vän som jag varje ny dag återser med glädje.
OFFICEREN Jag känner ofta något liknande… när jag är bekymrad, ledsen, när jag i människors hjärtan inte finner det mitt hjärta söker… då ger mig naturen och livlösa ting, ro och tröst. Klippor, träd och alla skapade varelser ser jag då som vänner som Gud skänkt oss.
DEN SPETÄLSKE Ni har rätt, så reagerar också jag. Jag verkligen älskar allt detta som följer mig genom hela livet och som jag ser varje dag. Innan jag går in i min cell på kvällen sänder jag en tacksam tanke till glaciärerna i Ruitorts, till de mörka skogarna på Sankt-Bernhards sluttningar och till vinbergen i Rhême-dalen. Jag inser ju att Guds härlighet är lika uppenbar i en myra som i hela universum, men trots det kan jag inte undgå att bli förhäxad av de höga bergen. Kalla det gärna för religiös extas, det jag upplever när jag ser dessa väldiga berg, klädda av evig is. Men jag har mina favoritplatser, som jag älskar mer än andra platser, i denna väldiga värld av bilder. Till dem hör den eremithydda Ni ser där borta… däruppe på toppen av berget vid Charvensod. Ensam i skogens djup, vid en öde slätt, når den sjunkande solens sista strålar just dit… Jag har aldrig varit där… men trots det blir jag oändligt glad när jag ser den. När dagen går mot afton och jag sitter i min trädgård, vilar mina ögon på den ensliga hyddan… i min fantasi, i mina tankar, är jag där! På något underligt sätt äger jag denna hydda. I mitt undermedvetna känner jag att jag en gång levt där… det var lyckliga dagar, som plånats ut och försvunnit ur mitt minne. Och jag blir lycklig när jag ser mot bergen i fjärran, som vid horisonten smälter samman med himlen…. Avståndet, precis som framtiden, ger mig en känsla av hopp. I mitt hjärta vet jag att det finns ett land långt där borta, där jag någon gång i framtiden äntligen kommer nå till den lycka jag längtar efter och som jag i mitt innersta vet är möjlig…
OFFICEREN Med en så brinnande själ som Er, förstår jag nu, att det måste vara oerhört svårt att finna sig i ett öde sådant som Ert… och att inte gå under av förtvivlan!
DEN SPETÄLSKE Nåväl… jag är oärlig om jag säger Er att jag alltid är nedstämd och förtvivlad… Så är det inte! Jag har inte nått särskilt långt på den väg till självförnekelse som är alla eremiters mål… Jag har fortfarande mänskliga känslor! Mitt liv är fyllt av strider… inte ens religionens mäktiga kraft förmår alltid trycka ned fantasiernas flykt… Längtan, fantasier, driver mig ofta, mot min vilja, genom ett hav av stormande begär in i den värld som jag inte känner eller vet något om, men som trots det ständigt är närvarande i min fantasi… Det plågar mig!
OFFICEREN Om Ni kunde läsa mina tankar, se in i min själ, då kunde jag ge Er en uppfattning om min syn på världen… och då skulle alla Era begär till världen, snabbt försvinna…
DEN SPETÄLSKE Mycket möjligt… men alla de böcker jag läst har inte lärt mig någonting och de har inte berättat mer än bråkdelen om alla de vidrigheter människan bär inom sig… Men i mitt hjärta tror jag inte på all den ondska som tydligen finns i världen. Istället ser jag framför mig grupper med uppriktiga och trogna vänner, lyckliga par… och alla har de sin lycka i att vara friska, unga och rika. Jag ser dem vara tillsammans i skogsdungar med träd mer grönskande och friska än de som ger mig skugga… att solen lyser mer på dem än på mig! Deras liv gör mig avundsjuk. När våren kommer, när vinden från Piemonte blåser genom dalen, känner jag hur deras livsvärme driver rakt igenom mig… och jag darrar! Mina oförklarliga begär och en obestämd känsla av oändlig lycka, tar tag i mig… begär som skulle kunna vara mina och lycka som skulle kunna vara min, men som förnekas mig! När jag känner så, flyr jag bort från min cell, då strövar jag bort över markerna för att kunna andas friare… Jag undviker människor mitt hjärta trånar efter att få möta… Men från kullens höjd, som ett vilt djur dolt bland buskarna, vänder jag blicken mot Aosta. Avundsjukt ser jag på avstånd de lyckliga stadsborna…
OFFICEREN …lyckliga!?…
DEN SPETÄLSKE …suckande sträcker jag ut mina händer emot dem och bönfaller dem om bråkdelen av den lycka som borde vara min del… Jag bekänner inför Er, att jag, när jag varit som mest hänförd av detta, slagit armarna om något av skogens träd och bett Gud att göra det levande… att ge mig ett av träden som evig vän. Men trädet förblir stumt, den kalla barken skiljer oss åt… trädet har inget gemensamt med mitt hjärta, som bultar och brinner! Fullkomligt utmattad, trött på livet, tvingar jag mig att återvända till cellen. Jag beklagar mig inför Gud och när jag ber får jag en stunds ro, vila i själen.
OFFICEREN Olycklige man, det är både själens och kroppens smärtor…
DEN SPETÄLSKE Själens smärtor är värst…
OFFICEREN …men det finns väl också andra stunder?
DEN SPETÄLSKE Det skiftar från månad till månad, som sol följer måne. När månen stiger allt högre på himlen, lider jag som mest… ...men så blir det bättre och det onda ändrar karaktär… …huden skrumpnar och vitnar och det onda försvinner… Värst är emellertid den förfärliga sömnlösheten!
OFFICEREN Sömnlösheten…
DEN SPETÄLSKE …ja, de sömnlösa nätterna. Natten är ohygglig för den som ligger på bädden utan att kunna sluta ögonlocken. Tankarna irrar kring något ohyggligt… …på en framtid utan hopp! Ingen kan förstå detta, hur oron ökar under nattens lopp och när morgonen närmar sig är jag så förskräckt så jag vet inte vad jag skall ta mig till! Allt snurrar runt! Så upprorisk som jag är då är jag bara i mina mest dystra stunder. Ibland förefaller det som om en oemotståndlig kraft drar ner mig i bottenlösa djup och ibland fladdrar svarta fläckar framför mina ögon, men när jag försöker se vad de föreställer korsar de varandra med blixtens hastighet. Vid andra tillfällen ser jag moln stiga upp i norr och närma sig som stora vågor, för att sluka mig. När jag då försöker resa mig upp och befria mig från dessa tankar och bilder, känner jag mig som fångad av osynliga rep, och de tar all kraft ur mig… Ni kanske tror att allt detta är drömmar? Nej, jag är helt vaken! Allt detta som jag ser återkommer och det förskräcker mig mer än allt annat.
OFFICEREN Antagligen har Ni feber under dessa hemska och sömnlösa timmar… …alltsammans är feberfantasier…
DEN SPETÄLSKE Om det vore så väl att Ni hade rätt, men detta är inga feberfantasier! Jag fruktar att de här visionerna visar att jag är sinnessjuk. Det gör mig skräckslagen! Må Gud förvandla dem till feberfantasier!
OFFICEREN Jag beklagar verkligen Ert öde! Jag kan inte sätta mig in i Er situation. Jag hoppas att allt var bättre när Er syster levde?
DEN SPETÄLSKE Bara Gud vet allt det jag förlorade när min syster dog… …Men är Ni inte rädd att stå så nära mig? Sätt er istället på den där stenen, så ställer jag mig bakom buskarna… …då kan vi talas vid utan att se varandra.
OFFICEREN Varför detta! Nej, stanna där Ni är… Eller, ännu bättre, kom och sätt Er här bredvid mig… (Officeren försöker fatta Den Spetälskes hand, som denne blixtsnabbt drar tillbaks).
DEN SPETÄLSKE Var inte oförnuftig… Ni försökte ta mig i handen…
OFFICEREN …ja, och jag skulle tryckt den med hela mitt hjärtas glädje!
DEN SPETÄLSKE …det skulle i så fall varit första gången någon gjort mig den glädjen… …ännu har aldrig någon tryckt min hand!
OFFICEREEN Oerhört, oerhört, verkligen oerhört! Om vi bortser från Er syster… …har Ni aldrig varit förälskad, har Ni aldrig varit älskad av någon som haft samma sjukdom?
DEN SPETÄLSKE Tack och lov har jag ingen som är som jag… …på hela jorden…
OFFICEREN Jag ryser…
DEN SPETÄLSKE Förlåt, jag menade inte att göra Er ledsen… …men, vet Ni, olyckliga människor talar gärna om sina olyckor!
OFFICEREN Fortsätt, tala, berätta mer… Tidigare sa Ni att Er syster under några år levde med Er och hjälpte Er att bära livets lidanden.
DEN SPETÄLSKE Ja, så var det.. Min syster var min enda förbindelse till människorna… Men Gud fann behag i att slita också det bandet och lämna mig ensam och övergiven… Hennes själ hörde hemma i Himlen… …där hon nu vistas… …med sitt exempel höll hon den förtvivlan borta som nu, efter hennes död, ständigt fräter i mig… Dock, vi levde inte i den ljuvligt intima gemenskap som jag tror att också olyckliga vänner kan förenas i… Våra olyckor tog ifrån oss den trösten… …också! Tillochmed när vi gemensamt bad våra böner, undvek vi att se på varandra, för att inte synen av det vi då såg, skulle fördärva våra böner. Våra blickar vågade bara möta Himlen. Efter bönerna gick min syster åter till sin cell eller till hasselbuskarna där borta (pekar…). Vi levde för det mesta var för sig…
OFFICEREN Men varför detta hårda regemente?
DEN SPETÄLSKE När min syster angreps av sjukdomen, ja, hela familjen var sjukdomens offer, och när hon kom till mig för att med mig leva tillbakadraget här, hade vi aldrig sett varandra… Hon blev helt förskräckt när hon första gången såg mig. Jag ville inte göra henne ännu mer ledsen och jag var rädd för att förvärra hennes sjukdom om jag närmade mig henne… …därför inrättade jag mitt liv på det här sättet… Min syster hade då spetälska endast i sina bröst, så jag hoppades att hon kunde botas… …Här ser Ni en bit av en spaljé som förfallit… När min syster levde var det en häck av humle som jag omsorgsfullt skötte… …den delade trädgården i två delar. På båda sidor om häcken hade jag anlagt en liten stig och längs den kunde vi vandra och tala med varandra utan att se eller komma varandra alltför nära…
OFFICEREN …himlen fann nöje i att förgifta den lilla glädje den samtidigt unnade er!
DEN SPETÄLSKE Kanske det… …men jag var aldrig ensam när min syster bodde här! Hennes närvaro gjorde platsen levande. I ensamheten hörde jag hennes steg… När jag vid gryningen bad till Gud… …här under dessa träd… …öppnades sakta tornets port och min systers röst blandades, omärkligt, med min. När jag under kvällarna vattnade trädgården gick hon ibland just här… och jag såg hennes skugga vandra fram och tillbaka över blommorna, i solnedgången! Också då jag inte såg henne fann jag överallt spår av hennes närvaro… Men nu finner jag aldrig på stigen en vissen blomma eller blad från en gren hon tappat… Jag är ensam. Här finns numera varken rörelse eller liv och stigen som leder till hennes favoritberså är igenväxt. Utan att jag märkte det ägnade hon all sin tid åt mig, ständigt sysselsatte hon sig med sådant som gjorde mig glad…. När jag kom in i min kammare fanns där ofta friska blommor, eller ett fat med saftiga frukter…. Jag vågade aldrig besvara all denna omtanke… …istället förbjöd jag henne till slut att gå in i mitt rum… Men vem kan sätta en gräns för en systers kärlek? Jag vill ge Er ett enda exempel, som visar hennes ömhet för mig. En natt gick jag fram och tillbaks i min cell, rov för outhärdlig smärta. Jag satte mig ned för att vila. Då hör jag ett lätt buller vid dörren. Jag går fram och lyssnar… …och därute på dörrtröskeln ligger min syster försänkt i bön! Hon hade hört mitt jämmer. Hon ville inte störa mig, men hon kom för att finnas tillhands om jag behövde henne… Jag hörde hur hon med låg röst läste Miserere.
- - -
OFFICEREN (Knäböjer) Miserere mei, Deus, secundum magnam misericordiam tuam.
Et secundum multitudinem miserationum tuarum, dele iniquiatatem meam.
Gud, var mig nådig efter Din godhet,
utplåna mina överträdelser efter Din stora barmhärtighet.
Två mig väl från min missgärning,
och rena mig från min synd.
Ty jag känner mina överträdelser,
och min synd är alltid inför mig.
Mot Dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i Dina ögon,
för att Du må finnas rättfärdig i Dina ord och rättvis i Dina domar.
Se, i synd är jag född
och i synd har min moder avlat mig.
Skära mig med isop, så att jag blir ren,
två mig, så att jag blir vitare än snö.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från Ditt ansikte
och tag icke Din Helige Ande ifrån mig.
Rädda mig undan blodstider, Gud, Du min frälsnings Gud,
så skall min tunga jubla över Din rättfärdighet.
Herre, upplåt mina läppar,
så att min mun kan förkunna Ditt lov.
Ty Du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva Dig sådana,
till brännoffer har Du icke lust.
Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta skall Du, Gud, icke förakta.
O, Gud, se med godhet på Sion: må Jerusalems murar byggas.
Så kan Du ta emot rättvisans offer och andra offer; och man skall
Föra unga tjurar till Ditt altare.
Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande, så som det var
I begynnelsen, nu är och skall förbli i all evighet. Amen.
- - -

DEN SPETÄLSKE Jag föll på knä på min sida av dörren och utan att avbryta henne följde jag hennes ord… …med ögonen fulla av tårar… Är inte detta verklig kärlek? När jag märkte att hon slutat sin bön, sa jag tyst: tack kära syster, gå nu tillbaks till din cell, jag känner mig redan bättre. Tyst drog hon sig tillbaka. Hennes bön blev hörd… …jag fick några timmars ljuvlig sömn.
OFFICEREN Tiden efter Er systers död, måste ha varit vedervärdig!?
DEN SPETÄLSKE Länge var jag som bedövad. Jag fattade inte vidden av min olycka! När jag börjat återhämta mig och kunde bedöma min situation någotsånär, höll jag på att förlora förståndet. Ja, den tiden blev dyster i dubbel bemärkelse eftersom min systers död, den största av alla mina olyckor, kunde ha förorsakat ett fruktansvärt brott…
OFFICEREN Ett brott!? Jag kan knappast tänka mig Er som brottsling…
(Ljuset vandrar över till Berättaren.)

Måns Holst-Ekström som Officeren och Bo I. Cavefors som Berättaren

BERÄTTAREN "Jo, jag är en brottsling", svarar Den Spetälske… Men den spetälske har fel, han var ingen brottsling, men han hade kunnat bli en brottsling. Istället för att låta Den Spetälske själv berätta en del av sitt livs historia, en historia som Den Spetälske anade skulle få honom att sjunka i Officerens aktning… …tar jag över ansvaret för att denna historia blir korrekt återgiven. . . . Efter systerns död, djupt deprimerad, fick Den Spetälske ingivelsen att begå det svåra brottet… …att ta livet av sig, men fruktan för Guds straff höll honom tillbaka… Hur kunde detta ske? Svaret är: av en tillfällighet, av en händelse, hamnade Den Spetälske i en situation där han i sin förtvivlan kunde ha gått förlorad för evigheten… Den Spetälske hade fått ett nytt bekymmer på halsen… …utöver alla de gamla vanliga, om vilka han berättat här tidigare, själv! Det var så här… Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske och hans syster. Systern älskade den lilla hunden och efter hennes död blev hunden till stor tröst för Den Spetälske. Att hunden valt systern och Den Spetälske som sitt värdpar, menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… En byracka, tovig, haltande, skitig. Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i de båda spetälskesjukas hem var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat de båda syskonen när han gav dem hunden, kallade de honom för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet…Det var ett namn som stod i stark kontrast till hundens fulhet, men trots allt var den glada hunden de båda syskonen till ovärderlig glädje. Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från den spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa, ron, kärleken och kanske tristessen hos den spetälske i hans fyrkantiga marmortorn och in till den vilda sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens invånare blev upprörda… så de skrev debattartiklar i Aostas KvällsExpress, gjorde namninsamlingar och allt mjöligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att De trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjuka kunde spridas via hunden…
Men allt detta är rena lögner. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte så klagade de upprörda medborgarna hos kommendanten och kommendanten som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerade slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde intet för att försöka befria sin vän. . . . Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men populasen, som redan hade travat dit, slog ihjäl hunden med stenar. Hunden stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. Han återvände till sitt torn. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Förtvivlad. I ordern om att avliva hunden kunde han inte se annat än ett grymt och onödigt barbari. Men den spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, den spetälske, kan bli det andra offret och att sedan fölkjer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens knäsatta normalitet. Men den spetälske blir själv ett offer för denna moralitet när han…Långt senare säger Den Spetälske att han skäms för sin känslosamhet… men samtidigt är det så att han inte kan tänka kallt och klart på denna grymma händelse. Man hade tagit ifrån honom den enda levande varelse som stod honom nära, som var hans verklige vän. Man hade rivit upp hjärtats alla sår… …och han hade själv inte gjort någonting för att förhindra detta! Så gick den sorgliga exekutionsdagen mot sitt slut.

(Ljuset fångar in Berättaren och Officeren.)
OFFICEREN Vid solnedgången sätter sig Den Spetälske på den sten där jag nu sitter. Han grubblar över sitt dystra öde… …men så, plötsligt borta vid björkarna vid häckens slut, får han syn på ett ungt förälskat par. De närmar sig längs stigen som går över ängen och passerar nära Den Spetälske. Den ljuva tryggheten att vara hos varandra återspeglas i det unga parets ansikten. De går långsamt, med armarna om varandra. Plötsligt stannar de. Den ene lutar sitt huvudet mot den andres bröst och de omfamnar varandra, eldigt. Den Spetälske känner hur hjärtat snörs samman. Och han erkänner för första gången att begäret steg upp i hans hjärta. Aldrig hade lycka framstått för honom, så starkt och så tydligt. Den Spetälske följer med blicken det unga älskande paret till ängens slut. När de kommer in i skogen, bland träden, förlorar han dem ur sikte. Då hör han på avstånd glädjerop… Det är parets familjer som gått för att möta dem. Den Spetälske hör ett otydligt mummel av glädje, mellan trädstammarna ser han klädernas lysande färger. Alla förefaller sväva på moln av lycka. Den Spetälske kan inte uthärda den synen. Helvetets stormar når hans hjärta. Han vänder bort blicken och skyndar in i sin cell. Och han tänker: Herre Gud, O Gud, vad denna tillvaro är dyster, öde och beklämmande. Detta är alltså, säger han till sig själv, min boning… för alltid… …det är här jag skall leva hela mitt liv och invänta ett långsamt slut… …Den Evige har lämnat mig här, utan hjälp, utan vänner, utan kamrater… …vilket ohyggligt öde!
BERÄTTAREN Men Den Spetälske inser så småningom att sorgen gjorde att han glömt att det finns en tröstare. Den Spetälske glömde sig själv… han glömde att han fanns till. Varför, sa Den Spetälske till sig själv, varför fick jag se dagens ljus? Varför är naturen orättvis bara mot mig? Som ett arvlöst barn ser jag människans rikedomar inför mina ögon, men Himlen nekar mig min lott… Nej, nej, skriker Den Spetälske, det finns ingen lycka på jorden. Dö, dö, du olycklige, länge nog har du besudlat jorden med din närvaro. Må den sluka dig levande utan att lämna några spår av din förhatliga lekamen. … Den Spetälskes vettlösa vrede ökade gradvis, önskan att förinta sig själv, att ta livet av sig, grep tag i honom. Den Spetälske beslutade att låta sig förtäras av elden som skulle sluka allt som kunde påminna om honom. Upprörd och uppriven springer han ut på fältet, irrar länge i skuggan av tornet. Stönanden pressar sig ofrivilligt fram i hans bröst, i nattens tystnad. Förbannad på sig själv återvänder Den Spetälske till cellen och ropar: Slå ned din fåfänga, spetälske, slå ned! Från slottsruinerna kommer svaret: slå ned. Det svaga ekot från bergen upprepar: slå ned…
OFFICEREN Den Spetälske beslutar sig för att sätta eld på tornet. Med en lampa i handen går han in i det nedersta rummet. Det var det rum där systern bott. Han har inte varit där efter hennes död. Fåtöljen står kvar som den stod när hon levde. Han ryser när han ser systerns slöja och några kläder kastade här och där i rummet. I händerna håller Den Spetälske blånor och torra stickor. Han minns systerns sista ord om att hon inte skall överge honom när döden närmar sig, att hon skall vara med honom i dödsögonblicket. När Den Spetälske sätter ned lampan på bordet får han syn på bandet till det kors systern brukade bära vid halsen. Korset låg nu mellan ett par blad i Bibeln. Den Spetälske rycker till som av helig smärta. Darrande nalkas han den heliga boken.
BERÄTTAREN Och plötsligt inser Den Spetälske att just där, i den heliga boken, finns den hjälp systern lovat honom. När han drar ut korset ur Bibeln följer med ett förseglat brev som systern lämnat efter sig. Tårarna, som tidigare hållits tillbaka av smärtan, strömmar fritt. Alla föresatser om att ta livet av sig, är som bortblåsta. Länge trycker han brevet mot bröstet, innan han börjar läsa det. Den Spetälske kastar sig på knä för att be om himlens barmhärtighet, han öppnar brevet och läser följande: "Min bror, snart skall jag lämna dig, men från Himlen skall jag vaka över dig. Jag skall be till Gud att han ger dig mod att uthärda livets svårigheter till dess det behagar Honom att vi förenas i en annan värld. Då skall jag visa dig all min kärlek. Ingenting kan då hindra mig från att komma nära dig. Ingenting kan då skilja oss åt. Det lilla kors jag burit hela mitt liv, lämnar jag kvar till dig. Det har ofta tröstat mig. Endast korset har varit mina tårars vittne. När du ser på det, kom då ihåg att min sista önskan var att du skulle leva och dö som en god kristen". … … …

(Ljuset helt på Officeren.)
OFFICEREN När Den Spetälske läst brevet färdigt, var han nära att svimma, helt bragd ur fattningen av vad han just upplevt. Under några sekunder glömde han alla sina olyckor och känslan av att vara till. När han återkom till sig själv klarnade tankarna och han kände en oändlig frid. Allt som hänt tidigare under kvällen, kändes som en ond dröm. Han lyfte blicken mot himlen i tacksamhet över att den befriat honom från den största av alla olyckor. Aldrig tidigare hade nattens himlavalv tyckts honom så högt och så vackert. En stjärna lyste genom fönstret. Han såg på den med en obeskrivlig känsla av lycka. Stilla gick han upp till sin cell. Fram mot morgonen läste han Jobs bok och den heliga hänförelse boken väckte i Den Spetälskes själ skingrade alla mörka tankar. Att veta att systern fanns nära honom, lugnade honom och vetskapen om hennes kärlek var nog för att trösta Den Spetälske och ge honom mod att leva vidare.
(Ljuset omfattar Officeren och Den Spetälske.)
DEN SPETÄLSKE Medlidsamme främling… Må Gud bevara Er från att någonsin behöva leva ensam! Min syster, min kamrat, är död, men Himlen ger mig kraft att leva vidare.
OFFICEREN Hur gammal var Er syster, när hon dog?
DEN SPETÄLSKE Knappt tjugofem år… Men hon såg äldre ut på grund av alla sina lidanden. Trots sjukdomen som vanställt hennes ansikte hade hon varit en mycket vacker kvinna om hon inte varit så blek. Hon såg ut som en levande död. Jag kunde inte se på henne utan att sucka… Hennes svaga kropp höll inte stånd mot så många olyckor. Jag märkte tidigt att hon inte kunde bli gammal. Hennes öde var så dystert så jag ibland önskade hennes död. När jag för varje ny dag såg hur hon trånade bort och förtärdes, såg jag med sorgsen glädje att slutet på hennes lidanden nalkades. Under hennes sista månad tvinade hon bort. Hon svimmade ofta. En kväll i början av augusti var hon så svag att jag inte ville lämna henne ensam. Hon satt i sin fåtölj eftersom hon inte längre kunde ligga till sängs. Jag satt bredvid henne när vi i skymningen hade vårt sista samtal. Mina tårar rann. Jag anade… "Varför gråter du", frågade min syster, "varför oroar du dig? Jag kommer inte att överge dig när jag dör och jag kommer att vara hos dig i din dödsstund". Något senare bad hon att jag skulle bära henne ut ur tornet, bort till bersån av hasselbuskar, där hon brukade vistas under de vackra årstiderna. "Jag vill se himlen, när jag dör", sade hon. Jag tog henne i mina armar för att bära ut henne, men hon sade: "Stöd mig bara, kanske kan jag gå själv". Långsamt gick vi mot hasselbuskarna, där gjorde vi en kudde av torkade blad som hon tidigare själv samlat ihop. Jag lade en slöja om henne för att skydda henne mot nattkylan, och satte mig bredvid henne. Men hon ville vara ensam med sina sista böner. Jag gick min väg, men utan att förlora henne ur sikte. Jag såg hur slöjan höjdes när hennes vita händer sträcktes mot himlen. Hon bad om vatten. Jag räckte henne en bägare och hon fuktade läpparna. "Jag känner slutet nalkas", sade hon, "min törst stillas snart för alltid. Stöd mig, min bror, hjälp din syster att ta steget över den efterlängtade men fruktansvärda gränsen. Stöd mig och läs för mig de döendes bön". Det var hennes sista ord. Jag lutade hennes huvud mot mitt bröst. Jag läste de döendes bön.
BERÄTTAREN "Skall jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig? - Fader, låt din vilja ske, inte min. Fader, låt din vilja ske, inte min. Fader, låt din vilja ske, inte min.
DEN SPETÄLSKE Tre timmar satt vi så… Så slocknade lågan helt stilla och hennes själ frigjorde sig sakta från jordiska band.
OFFICEREN (gör sig beredd att gå) Ni har aldrig tryckt en människas hand… gör mig glad… …låt mig få uppleva att Ni trycker min hand. Det är en väns hand…
DEN SPETÄLSKE (tyst) Barmhärtige Gud, välsigna denne man, detta medlidande…
OFFICEREN Om Ni inte vill ge mig Er hand, kom mig då till mötes på ett annat sätt… Jag far snart min väg och vi kommer säkerligen inte att se varandra på mycket länge. Kan vi inte under tiden skriva till varandra? Det skulle ge Er förströelse och mig stor glädje!
DEN SPETÄLSKE Varför skall jag gå med på en sådan överenskommelse? Nej, jag är mitt enda sällskap, Gud är min ende vän… hos Honom kommer vi att återse varandra. Farväl, främling, lev lycklig… Farväl… …för alltid!
(Den Spetälske går in bakom sin skärm och Officeren går in bakom sin skärm. Berättaren försvinner från den mörklagda scenen.)

S L U T

Copyright©Bo I. Cavefors, Malmö 2005